Skidminnen
Skidåkning är en sport jag numera lagt på hyllan. Skälen är flera: Snö och kyla är inte min melodi. Det är en hobby som kräver mycket tid och dyra resor. Även liftkort och utrustning kostar.
Numera är det cykling som gäller. Visst kostar en bra cykel några tusenlappar, men den håller i många år och cykling är en ren vinst för miljö och hälsa. Man kan cykla på fritiden eller pendla till arbete.
Som grabb åkte jag längdskidor med farsan. På 70 talet hade man fortfarande träskidor som man ibland fick lämna på en skidverkstad där det blåstes på tjära som grundvalla.
Det doftade ljuvligt, dagens skidåkare går miste om detta.
När jag var tonåring tröttnade jag på att harva i spåret och började åka utför.
Mina första skidor var ett par japanska Swallov som jag dock snabbt växte ur, ett par begagnade Atomic införskaffades.
Bindningarna var Salomon 222, utmärkta grejor som jag flyttat över till mina sista och mycket lite använda skidor av märket Lamborghini. Det är för mig en gåta varför dessa skidor bär det stolta italienska sportbilsmärkets namn, tydligen är de tillverkade i Atomicfabriken i Österrike.
Några bussresor blev det till alperna, Chamonix var häftigast, men Val D´Isere och Meribel var också trevliga.
Bästa stället var dock Sierra Nevada i södra Spanien. Konstigt nog såg jag inga svenskar, de verkar insnöade på Frankrike eller Österrike.
Mycket egendomligt, Andalusien är tokvackert och det finns lågprisflyg dit. Vill man inte åka skidor finns mycket annat som Gibraltar och Ronda.
Granada och den där moriska staden som jag glömt namnet på (som morerna lämnade 1492) är sevärdheter som jag tyvärr missade, här skulle klämmas lagg, och tiden var begränsad.
Det sas mig att man från toppen av Sierra Nevada kunde se Atlasbergen, tyvärr var det för disigt när jag var där.
Mina första slalompjäxor var tillverkade i DDR och i läder. Dock var de fullkomligt hemska att åka i, man fick grymt skoskav redan efter första åket.
Ett par bättre i plast införskaffades.
Mina begagnade Atomic tappade svikten i Val D`Isere. Jag åkte puckelpist i dimman, sikten var obefintlig, och mitt i en puckel hörde jag hur något knäcktes till, det var lyckligtvis inte ett av mina ben, men väl den högra skidan.
Det var bara att försiktigt ta sig ner till närmaste lift och ta sig ner till byn.
Skidorna skrotades, bindningarna flyttades över till nästa par skidor.
Jag hade dock lite ont i benet efter vurpan och ägnade resten av veckan åt stillsamma promenader och After Ski.
Det går utmärkt att festa After Ski utan skidåkning, många fransmän och italienare har insett finessen med detta.
Nästa vecka ska jag köra en skolklass till Säfsen.....I jämförelse med alperna är detta förstås en antiklimax, men det är ändå en backe och jag tänker passa på att åka några gånger.
Det är nu tio år sedan jag åkte sist i Sierra Nevada, men det är med skidåkning som med simning eller cykling, har man väl lärt sig sitter kunskapen i för resten av livet.
Numera är det cykling som gäller. Visst kostar en bra cykel några tusenlappar, men den håller i många år och cykling är en ren vinst för miljö och hälsa. Man kan cykla på fritiden eller pendla till arbete.
Som grabb åkte jag längdskidor med farsan. På 70 talet hade man fortfarande träskidor som man ibland fick lämna på en skidverkstad där det blåstes på tjära som grundvalla.
Det doftade ljuvligt, dagens skidåkare går miste om detta.
När jag var tonåring tröttnade jag på att harva i spåret och började åka utför.
Mina första skidor var ett par japanska Swallov som jag dock snabbt växte ur, ett par begagnade Atomic införskaffades.
Bindningarna var Salomon 222, utmärkta grejor som jag flyttat över till mina sista och mycket lite använda skidor av märket Lamborghini. Det är för mig en gåta varför dessa skidor bär det stolta italienska sportbilsmärkets namn, tydligen är de tillverkade i Atomicfabriken i Österrike.
Några bussresor blev det till alperna, Chamonix var häftigast, men Val D´Isere och Meribel var också trevliga.
Bästa stället var dock Sierra Nevada i södra Spanien. Konstigt nog såg jag inga svenskar, de verkar insnöade på Frankrike eller Österrike.
Mycket egendomligt, Andalusien är tokvackert och det finns lågprisflyg dit. Vill man inte åka skidor finns mycket annat som Gibraltar och Ronda.
Granada och den där moriska staden som jag glömt namnet på (som morerna lämnade 1492) är sevärdheter som jag tyvärr missade, här skulle klämmas lagg, och tiden var begränsad.
Det sas mig att man från toppen av Sierra Nevada kunde se Atlasbergen, tyvärr var det för disigt när jag var där.
Mina första slalompjäxor var tillverkade i DDR och i läder. Dock var de fullkomligt hemska att åka i, man fick grymt skoskav redan efter första åket.
Ett par bättre i plast införskaffades.
Mina begagnade Atomic tappade svikten i Val D`Isere. Jag åkte puckelpist i dimman, sikten var obefintlig, och mitt i en puckel hörde jag hur något knäcktes till, det var lyckligtvis inte ett av mina ben, men väl den högra skidan.
Det var bara att försiktigt ta sig ner till närmaste lift och ta sig ner till byn.
Skidorna skrotades, bindningarna flyttades över till nästa par skidor.
Jag hade dock lite ont i benet efter vurpan och ägnade resten av veckan åt stillsamma promenader och After Ski.
Det går utmärkt att festa After Ski utan skidåkning, många fransmän och italienare har insett finessen med detta.
Nästa vecka ska jag köra en skolklass till Säfsen.....I jämförelse med alperna är detta förstås en antiklimax, men det är ändå en backe och jag tänker passa på att åka några gånger.
Det är nu tio år sedan jag åkte sist i Sierra Nevada, men det är med skidåkning som med simning eller cykling, har man väl lärt sig sitter kunskapen i för resten av livet.
Telefonförsäljare
Jag har aldrig förstått folk som störs över direktreklam i brevlådan. Ibland kan något intressant erbjudande dyka upp. Hittar man inget av intresse är det bara att lämna till pappersinsamlingen.
Däremot störs jag av telefonförsäljare. Ett tag ringde de nästan dagligen, och lyckades alltid pricka in tiden när jag precis satt mig vid middagsbordet, eller ännu värre, mitt på dagen då jag var hemma en stund för att sova middag för att kunna känna mig fräsch och alert resten av dagen.
Sånt gör mig oerhört irriterad, middagssiestan är för mig nästan lika viktig som för en sydeuropé!
När detta eviga ringande till slut övergick i ren terror, anmälde jag mig till sist till NIX registret. Det funkar otroligt bra, som genom ett trollslag försvann alla dessa jobbiga påringningar.
Dock, ingen regel utan undantag: Är man befintlig kund äger företag rätt att ringa upp. Lyckligtvis är jag inte befintlig kund i så många företag, och de som ändå valt att ringa mig har beskt fått erfara att jag inte är intresserad.
Tidningen DN har länge och envetet kämpat för att få mig som prenumerant. DN är en utmärkt tidning, men jag är inte intresserad. DN är totalt stockholmsfixerad, det måste till ett spektakulärt postrån för att DN ska skriva något om den andra viktiga staden på Sveriges framsida.
Det känns som slöseri med papper att få en tidning tjock som en telefonkatalog varje morgon, med en enorm bilaga med bostäder till salu i Stockholm, totalt ointressant för mig som inte har en tanke på att köpa en etta i Stockholm för 1.5 miljon, eller en Lidingövilla för 5 miljoner.
Det ofta återkommande erbjudandet är intressant: DN i en månad för 149 kr. Men, det finns ett men. På talongen ska man fylla i sitt telefonnummer. Efter några veckor ringer en trevlig försäljare och vill teckna en års eller halvårsprenumeration. Jag tackar alltid nej, vänligt men bestämt.
När detta erbjudande även detta år kom, valde jag en annan stategi: På talongen där telefonnummret ska fyllas i skrev jag på pin kiv "Nix nummer", naturligtvis i vetskap att DN har rätt att ringa upp ändå, då jag är "befintlig kund" i och med jag godkänt deras generösa prenumerationserbjudande.
Något nytt har dock inträffat, jag inte fått DN i min brevlåda denna gång. Förmodligen uppskattade de inte mitt tilltag, och det lär aldrig mer komma några "erbjudanden" från DN.
Däremot störs jag av telefonförsäljare. Ett tag ringde de nästan dagligen, och lyckades alltid pricka in tiden när jag precis satt mig vid middagsbordet, eller ännu värre, mitt på dagen då jag var hemma en stund för att sova middag för att kunna känna mig fräsch och alert resten av dagen.
Sånt gör mig oerhört irriterad, middagssiestan är för mig nästan lika viktig som för en sydeuropé!
När detta eviga ringande till slut övergick i ren terror, anmälde jag mig till sist till NIX registret. Det funkar otroligt bra, som genom ett trollslag försvann alla dessa jobbiga påringningar.
Dock, ingen regel utan undantag: Är man befintlig kund äger företag rätt att ringa upp. Lyckligtvis är jag inte befintlig kund i så många företag, och de som ändå valt att ringa mig har beskt fått erfara att jag inte är intresserad.
Tidningen DN har länge och envetet kämpat för att få mig som prenumerant. DN är en utmärkt tidning, men jag är inte intresserad. DN är totalt stockholmsfixerad, det måste till ett spektakulärt postrån för att DN ska skriva något om den andra viktiga staden på Sveriges framsida.
Det känns som slöseri med papper att få en tidning tjock som en telefonkatalog varje morgon, med en enorm bilaga med bostäder till salu i Stockholm, totalt ointressant för mig som inte har en tanke på att köpa en etta i Stockholm för 1.5 miljon, eller en Lidingövilla för 5 miljoner.
Det ofta återkommande erbjudandet är intressant: DN i en månad för 149 kr. Men, det finns ett men. På talongen ska man fylla i sitt telefonnummer. Efter några veckor ringer en trevlig försäljare och vill teckna en års eller halvårsprenumeration. Jag tackar alltid nej, vänligt men bestämt.
När detta erbjudande även detta år kom, valde jag en annan stategi: På talongen där telefonnummret ska fyllas i skrev jag på pin kiv "Nix nummer", naturligtvis i vetskap att DN har rätt att ringa upp ändå, då jag är "befintlig kund" i och med jag godkänt deras generösa prenumerationserbjudande.
Något nytt har dock inträffat, jag inte fått DN i min brevlåda denna gång. Förmodligen uppskattade de inte mitt tilltag, och det lär aldrig mer komma några "erbjudanden" från DN.
Zebralagen
Antalet fotgängare som blivit påkörda har ökat markant efter införandet av zebralagen.
Trots dessa dystra fakta fortsätter vägverket hävda att lagen är bra. En obegriplig inställning.
Själv är jag van trafikant både till fots, med cykel eller bil och förare av buss.
Min grundinställning, grundat på några 100.000 mils erfarenhet är att aldrig lita på andra och acceptera att misstag görs och hjälpas åt att förhindra olyckar.
Görs det en dum omkörning eller någon missar högerregeln försöker man anpassa så inget farligt händer. Ingen är ofelbar.
Ser man någon som tokkör eller verkar påverkad ringer man polisen, jag har bidragit till att någon rattfyllerist blivit stoppad.
Zebralagen är idiotisk eftersom vissa fotgängare totalt saknar trafikvett. Några litar blint på bilisterna och går rätt ut i gatan.
Att ha rätten på sin sida är ganska ointressant om man blir ihjälkörd.
Min främsta invändning är att trafikregler ska vara så lika som möjligt i alla länder. I Europa saknas denna lag och det kan förmodas att utländska besökare inte känner till denna regel.
Ska inte trafikregler vara lika i EU? När Frankrike gick med i EU ändrade man företrädet i rondeller. Tidigare gällde högerregeln i Frankrike som enda europeiska land.
Trots dessa dystra fakta fortsätter vägverket hävda att lagen är bra. En obegriplig inställning.
Själv är jag van trafikant både till fots, med cykel eller bil och förare av buss.
Min grundinställning, grundat på några 100.000 mils erfarenhet är att aldrig lita på andra och acceptera att misstag görs och hjälpas åt att förhindra olyckar.
Görs det en dum omkörning eller någon missar högerregeln försöker man anpassa så inget farligt händer. Ingen är ofelbar.
Ser man någon som tokkör eller verkar påverkad ringer man polisen, jag har bidragit till att någon rattfyllerist blivit stoppad.
Zebralagen är idiotisk eftersom vissa fotgängare totalt saknar trafikvett. Några litar blint på bilisterna och går rätt ut i gatan.
Att ha rätten på sin sida är ganska ointressant om man blir ihjälkörd.
Min främsta invändning är att trafikregler ska vara så lika som möjligt i alla länder. I Europa saknas denna lag och det kan förmodas att utländska besökare inte känner till denna regel.
Ska inte trafikregler vara lika i EU? När Frankrike gick med i EU ändrade man företrädet i rondeller. Tidigare gällde högerregeln i Frankrike som enda europeiska land.
Social kompetens
Vissa har social kompetens i överflöd, andra är i total avsaknad av denna viktiga egenskap.
Social kompetens behöver inte nödvändigtvis förenas med andra goda karaktärsdrag. En psykopat kan mycket väl besitta social kompetens, en intelligent person med god empati kan sakna social kompetens.
Nyckeln till social kompetens ligger i att få andra att känna sig uppskattade och uppmärksammade. Självklarheter naturligtvis.
Det intressanta är hur personer med social kompetens hanterar konflikter och meningskilljaktigheter. Den socialt kompetente är absolut inte lismande och håller med i alla lägen. Ett sånt agerande orsakar snarast förakt hos motparten.
Men, den socialt kompetente, även om han eller hon kritiserar och angriper, har en känsla för att inte förödmjuka motparten.
Att visa även en knäppskalle respekt, och inte låta denne förlora ansiktet.
Genom min fru har jag kommit i kontakt med asiatisk och buddhistisk kultur. Världens kanske mest toleranta kultur. Men med en stenhård kod: Vikten av att inte förlora ansiktet.
Vi har sett japanska företagsledare som ertappats med korruption och mygel gråtande göra offentlig avbön, i vissa fall begått självmord.
Det vore mig fjärran att uppmana Percy Barnevik, Petterson eller Spång att begå självmord.
Men varför inte visa lite ånger istället för att anlita svindyra stjärnadvokater och försöka slippa straff. Det vore befriande att se dessa förmenta samhällets stöttepelare göra avbön och erkänna att de myglat och nu är beredda att ta sitt fängelsestraff.
Jag lyssnar ofta på P1 programmet där lyssnare får ringa in och framföra sina åsikter. Många inlägg är intelligenta och välartikulerade, andra framför tvivelaktiga och illa underbyggda åsikter.
Den bästa programledaren är Kjell Albin Abrahamsson. Han utstrålar värme och får alla som ringer att känna sig välkommnade, ja rent betydelsefulla, trots att han ifrågassätter lika mycket som de andra programledarna.
Täppas Fogelberg har däremot problem. Han snäser av misshagliga personer på ett sätt som får de att känna sig förödmjukade.
Täppas har förstås också en fanclub. En del lyssnare blir förtjusta när han ger en sverigedemokrat en verbal käftsmäll, men så värst smart är det inte. Han sår hat och misstro, resultatet kan bli kontraproduktivt, vissa kan rentav fatta sympati för den tillrättavisade.
Palme var en högt begåvad politiker som saknade social begåvning. Hans åsikter framstår idag inte som så oerhört kontroversiella, men hans sätt att tillintigöra motståndare sådde mycket hat och fruktan.
Motsatsen var dåtidens kommunistledare, den vithårige stilige gentlemannen Hermannson. Han talade vänligt och belevat om revolution och var omtyckt långt utanför sina väljarled.
Gamla östermalmsdamer avskydde Palme, men tyckte Hermansson var trevlig, trots att den förstnämnde inte hotade dem speciellt mycket.
Hade Hermansson fått makten hade deras tillgångar konfiskerats och de hade skickats till omskolningsläger i Sovjet. Fast VPK var förstås ett litet parti, hotet kändes inte överhängande.
Överallt i samhället ser man skillnaden, även på mitt jobb. Jag har kollegor som alltid hamnar i trubbel, andra kan hantera ett ungdomsgäng en fredagkväll utan problem, och utan att vara undfallande eller mesig.
De har en naturlig auktoritet, samtidigt som de visar respekt och förståelse.
Social kompetens behöver inte nödvändigtvis förenas med andra goda karaktärsdrag. En psykopat kan mycket väl besitta social kompetens, en intelligent person med god empati kan sakna social kompetens.
Nyckeln till social kompetens ligger i att få andra att känna sig uppskattade och uppmärksammade. Självklarheter naturligtvis.
Det intressanta är hur personer med social kompetens hanterar konflikter och meningskilljaktigheter. Den socialt kompetente är absolut inte lismande och håller med i alla lägen. Ett sånt agerande orsakar snarast förakt hos motparten.
Men, den socialt kompetente, även om han eller hon kritiserar och angriper, har en känsla för att inte förödmjuka motparten.
Att visa även en knäppskalle respekt, och inte låta denne förlora ansiktet.
Genom min fru har jag kommit i kontakt med asiatisk och buddhistisk kultur. Världens kanske mest toleranta kultur. Men med en stenhård kod: Vikten av att inte förlora ansiktet.
Vi har sett japanska företagsledare som ertappats med korruption och mygel gråtande göra offentlig avbön, i vissa fall begått självmord.
Det vore mig fjärran att uppmana Percy Barnevik, Petterson eller Spång att begå självmord.
Men varför inte visa lite ånger istället för att anlita svindyra stjärnadvokater och försöka slippa straff. Det vore befriande att se dessa förmenta samhällets stöttepelare göra avbön och erkänna att de myglat och nu är beredda att ta sitt fängelsestraff.
Jag lyssnar ofta på P1 programmet där lyssnare får ringa in och framföra sina åsikter. Många inlägg är intelligenta och välartikulerade, andra framför tvivelaktiga och illa underbyggda åsikter.
Den bästa programledaren är Kjell Albin Abrahamsson. Han utstrålar värme och får alla som ringer att känna sig välkommnade, ja rent betydelsefulla, trots att han ifrågassätter lika mycket som de andra programledarna.
Täppas Fogelberg har däremot problem. Han snäser av misshagliga personer på ett sätt som får de att känna sig förödmjukade.
Täppas har förstås också en fanclub. En del lyssnare blir förtjusta när han ger en sverigedemokrat en verbal käftsmäll, men så värst smart är det inte. Han sår hat och misstro, resultatet kan bli kontraproduktivt, vissa kan rentav fatta sympati för den tillrättavisade.
Palme var en högt begåvad politiker som saknade social begåvning. Hans åsikter framstår idag inte som så oerhört kontroversiella, men hans sätt att tillintigöra motståndare sådde mycket hat och fruktan.
Motsatsen var dåtidens kommunistledare, den vithårige stilige gentlemannen Hermannson. Han talade vänligt och belevat om revolution och var omtyckt långt utanför sina väljarled.
Gamla östermalmsdamer avskydde Palme, men tyckte Hermansson var trevlig, trots att den förstnämnde inte hotade dem speciellt mycket.
Hade Hermansson fått makten hade deras tillgångar konfiskerats och de hade skickats till omskolningsläger i Sovjet. Fast VPK var förstås ett litet parti, hotet kändes inte överhängande.
Överallt i samhället ser man skillnaden, även på mitt jobb. Jag har kollegor som alltid hamnar i trubbel, andra kan hantera ett ungdomsgäng en fredagkväll utan problem, och utan att vara undfallande eller mesig.
De har en naturlig auktoritet, samtidigt som de visar respekt och förståelse.
Oväder
Klockan har passerat midnatt, regnet öser ner och vinden tilltar.
Enligt meteorologerna kommer en kraftig storm dra in över västkusten i natt och kulminera imorgon bitti.
Jag fascineras av oväder, känslan av naturens kraft och ens egen litenhet gör sig påmind,
Oväder är ofta vackra att beskåda.
Tyvärr för oväder ofta med sig materiella skador, och i värsta fall skador eller rent av dödsfall på människor. De varningar som utfärdats gäller att ta på allvar.
Träd kommer falla, tegelpannor blåsa av tak.
Själv har jag mer respekt för stormar än för åskoväder och kommer hålla mig inomhus tills det lugnat ner sig.
Under tidigare stormar, Gudrun och Per, klarade sig Skövde bra. Skövde ligger på en högplatå, ingen risk för översvämningar, och det verkar som Billingen agerar vågbrytare för de värsta stormvindar som alltid tycks komma från väst.
Däremot drabbades närliggande områden hårt, runt Tidavad och trakterna runt Hjo var förödelsen enorm, träden låg som plockepinn.
Ändå ska vi svenskar vara tacksamma, vårt klimat är kanske inte alltid så behagligt, men vi är lyckligt förskonade från det extrema väder som utmärker andra delar av världen.
Enligt meteorologerna kommer en kraftig storm dra in över västkusten i natt och kulminera imorgon bitti.
Jag fascineras av oväder, känslan av naturens kraft och ens egen litenhet gör sig påmind,
Oväder är ofta vackra att beskåda.
Tyvärr för oväder ofta med sig materiella skador, och i värsta fall skador eller rent av dödsfall på människor. De varningar som utfärdats gäller att ta på allvar.
Träd kommer falla, tegelpannor blåsa av tak.
Själv har jag mer respekt för stormar än för åskoväder och kommer hålla mig inomhus tills det lugnat ner sig.
Under tidigare stormar, Gudrun och Per, klarade sig Skövde bra. Skövde ligger på en högplatå, ingen risk för översvämningar, och det verkar som Billingen agerar vågbrytare för de värsta stormvindar som alltid tycks komma från väst.
Däremot drabbades närliggande områden hårt, runt Tidavad och trakterna runt Hjo var förödelsen enorm, träden låg som plockepinn.
Ändå ska vi svenskar vara tacksamma, vårt klimat är kanske inte alltid så behagligt, men vi är lyckligt förskonade från det extrema väder som utmärker andra delar av världen.
Fallande miatapriser
Lågkonjunkturen är i antågande, inflationen är ovanligt hög. Återstår att se om det blir en mjuklandning eller en riktig käftsmäll.
Begagnade bilar tycks bara bli billigare. Som bilintresserad följer jag bilannonser noga, även på objekt som inte intresserar mig.
Den omfattande nybilsförsäljningen och privatimporten från främst Tyskland har fört med sig ett överutbud av begagnade bilar.
Dyra tyska bilar faller i värde som en sten. Trots sänkta priser, har jag sett handlare som haft bilar i lager över ett år!
För den som byter bil ofta är detta inga goda nyheter, det blir mycket att lägga emellan.
Däremot kan den som köper en bra begagnad bil och behåller den länge sänka sina bilkostnader.
Mazda Miata är den bilmodell som haft bäst andrahandsvärde. För 7-8 år sedan kunde den som köpt en ny MK 1 i början på nitttiotalet för runt 150.000 kr få 90- 100.000 kr för en bil som rullat över 8.000 mil.
Miata står fortfarande högt, men jag tror på fallande priser. Utbudet är numera stort , importen omfattande.
Miata är världens mest sålda sportbil, men i Sverige är tyvärr marknaden för den här typen av bilar begränsad.
På Blocket och Bytbil har jag nu sett samma bilar stå osålda, månad efter månad. Enligt lagen om utbud och efterfrågan kommer detta leda till sänkta priser.
Min 91:a har bara gått 13.000 mil och är helt felfri maskinellt. Lite rost finns dock beroende på tidigare ägares vinterkörning. Att utsätta en Miata för saltslask borde vara straffbart!
Jag funderar på att antigen renovera min MK1 eller köpa en nyare. Att renovera torde bli det allra billigaste alternativet.
Alternativ två är att byta till NB versionen, då vill jag ha en 99:a eller nyare med 140 hästars motorn. Idag hittar man såna från 75.000 och uppåt.
Drömbilen är nog nya NC med softtopp och 160 hästarsmotorn. Helst en Micablå.
Det finns redan svensksålda enägarbilar med lite mil för runt 180.000. Det ska bli intressant att följa det fortsatta prisfallet.
Jag har ingen brådska, men den dagen kanske kommer då man kan göra ett klipp. Jag har haft min Miata i åtta år, återstår att se om och när det är läge att byta.
Slit och släng är inte min filosofi.
Begagnade bilar tycks bara bli billigare. Som bilintresserad följer jag bilannonser noga, även på objekt som inte intresserar mig.
Den omfattande nybilsförsäljningen och privatimporten från främst Tyskland har fört med sig ett överutbud av begagnade bilar.
Dyra tyska bilar faller i värde som en sten. Trots sänkta priser, har jag sett handlare som haft bilar i lager över ett år!
För den som byter bil ofta är detta inga goda nyheter, det blir mycket att lägga emellan.
Däremot kan den som köper en bra begagnad bil och behåller den länge sänka sina bilkostnader.
Mazda Miata är den bilmodell som haft bäst andrahandsvärde. För 7-8 år sedan kunde den som köpt en ny MK 1 i början på nitttiotalet för runt 150.000 kr få 90- 100.000 kr för en bil som rullat över 8.000 mil.
Miata står fortfarande högt, men jag tror på fallande priser. Utbudet är numera stort , importen omfattande.
Miata är världens mest sålda sportbil, men i Sverige är tyvärr marknaden för den här typen av bilar begränsad.
På Blocket och Bytbil har jag nu sett samma bilar stå osålda, månad efter månad. Enligt lagen om utbud och efterfrågan kommer detta leda till sänkta priser.
Min 91:a har bara gått 13.000 mil och är helt felfri maskinellt. Lite rost finns dock beroende på tidigare ägares vinterkörning. Att utsätta en Miata för saltslask borde vara straffbart!
Jag funderar på att antigen renovera min MK1 eller köpa en nyare. Att renovera torde bli det allra billigaste alternativet.
Alternativ två är att byta till NB versionen, då vill jag ha en 99:a eller nyare med 140 hästars motorn. Idag hittar man såna från 75.000 och uppåt.
Drömbilen är nog nya NC med softtopp och 160 hästarsmotorn. Helst en Micablå.
Det finns redan svensksålda enägarbilar med lite mil för runt 180.000. Det ska bli intressant att följa det fortsatta prisfallet.
Jag har ingen brådska, men den dagen kanske kommer då man kan göra ett klipp. Jag har haft min Miata i åtta år, återstår att se om och när det är läge att byta.
Slit och släng är inte min filosofi.
Miataturer
Kurviga småvägar i vackra landskap är Miatans rätta element.
Mitt favoritland att göra miataturer i är Slovakien. Gles trafik, släta fina kurviga vägar, ofta med svalkande alléträd.
Bra på sommaren, när temperaturen kryper över 30 grader.
Efter att passerat Zakopane i Polen börjar det roliga. Ungefär på toppen av Tatrabergen passerar man gränsen till Slovakien.
Därefter möts man av hissnande vackra bergdalar och en väg med hårnålskurvor som ibland nästan slår knut på sig själv.
Trafiken är ytterst gles, och möjlighet finns att ladda på i kurvorna och balansera miatan med gas och ratt.
Det finns gott om tillfällen till trivsamt däckskrik hela vägen till Kosice.
När man efter en lyckad dag önskar ro och vila finns gott om mysiga små städer i Österrikisk- Ungersk stil med charmiga och prisvärda värdshus.
Mat och dryck håller hög klass, liksom Ungern, till ett lågt pris.
I dessa länder är svenska valutan fortfarande värd något.
Sist jag var där, fortsatte jag efter Kosice till Tokaj i Ungern där de gör det berömda dessertvinet. En vacker stad med massvis med fina hotell och restauranger.
Efter Budapest drog jag vidare till Balatonsjön, kontinentaleuropas största insjö.
På motorvägen från Budapest var det 38 grader, jag höll 130 och körde nercabbat, det var som att köra i en jättelik hårfön.
Miatan gick förstås perfekt, som vanligt.
Balaton är ljuvligt, bästa stället där är enligt min mening Balatonfured på norra sidan, en stad med pampiga hus där kungligheter från dubbelmonarkin tillbringade sina semestrar.
Missa inte Heviz, en termalsjö, europas enda, där vattnet håller 25c på vintern och 35c på sommaren.
Mitt favoritland att göra miataturer i är Slovakien. Gles trafik, släta fina kurviga vägar, ofta med svalkande alléträd.
Bra på sommaren, när temperaturen kryper över 30 grader.
Efter att passerat Zakopane i Polen börjar det roliga. Ungefär på toppen av Tatrabergen passerar man gränsen till Slovakien.
Därefter möts man av hissnande vackra bergdalar och en väg med hårnålskurvor som ibland nästan slår knut på sig själv.
Trafiken är ytterst gles, och möjlighet finns att ladda på i kurvorna och balansera miatan med gas och ratt.
Det finns gott om tillfällen till trivsamt däckskrik hela vägen till Kosice.
När man efter en lyckad dag önskar ro och vila finns gott om mysiga små städer i Österrikisk- Ungersk stil med charmiga och prisvärda värdshus.
Mat och dryck håller hög klass, liksom Ungern, till ett lågt pris.
I dessa länder är svenska valutan fortfarande värd något.
Sist jag var där, fortsatte jag efter Kosice till Tokaj i Ungern där de gör det berömda dessertvinet. En vacker stad med massvis med fina hotell och restauranger.
Efter Budapest drog jag vidare till Balatonsjön, kontinentaleuropas största insjö.
På motorvägen från Budapest var det 38 grader, jag höll 130 och körde nercabbat, det var som att köra i en jättelik hårfön.
Miatan gick förstås perfekt, som vanligt.
Balaton är ljuvligt, bästa stället där är enligt min mening Balatonfured på norra sidan, en stad med pampiga hus där kungligheter från dubbelmonarkin tillbringade sina semestrar.
Missa inte Heviz, en termalsjö, europas enda, där vattnet håller 25c på vintern och 35c på sommaren.
Kuba
Kuba inger blandade känslor. Livsglädje, skönhet, salsa och vissa otvivelaktiga socialistiska landvinningar som utbildning och sjukvård för alla, alls inga självklarheter ens i betydligt rikare länder.
Men också diktatur och illa fungerande ekonomi, också kännetecknande för en kommuniststat.
Vårt hotell låg vid en marina. Bryggan fanns kvar, men båtarna lyste med sin frånvaro. Det gav ett ödsligt och dystert intryck. På femtiotalet vimlade det av båtar, idag finns inga privata båtar, myndigheterna vill förhindra flykt.
Alla kommuniststater måste spärra in sina medborgare, sorgligt men sant.
I Varadero bodde vi på ett mellanklass turisthotell. Maten var undermålig och rummets AC , en gammal Panasonic, skramlade grymmt.
Castro höll låg profil, personkulten handlade om Che. Överallt bilder på Che och slagord. Naturligtvis finns det en romantisk myt kring Che och han är oerhört fotogenisk.
Men det romantiska skimret kring revolutionen har försvunnit. Kuba behöver förnyas och demokratiseras, först då kan jag tänka mig att resa dit igen.
Vi fick några dagar extra i Varadero. DC 10:an hade pajat och stod och väntade på reservdelar på Arlanda.
Ving fick inkvartera oss Varaderos enda lyxhotell, spanskägda Melia Las Americas.
Vilket hotell! Maten var fantastisk, för att säkerställa de högsta krav flögs den in från Spanien.
Det kändes egendomligt att leva som en kapitalist i ett kommunistland, alldeles gratis dessutom.
En kille på charteresan var spanjor som bott i Sverige i tjugo år. Han hade mest utbyte av resan eftersom han kunde språket.
Spanjoren berättade för mig att en kypare på hotellet beklagade sig att han aldrig fick äta så fin mat.
DC 10:an visade sig vara irreparabel, så efter några dagar skickade Ving en annan DC 10:a, med bränsletankar dimensionerade för korta flygningar.
Det var en intressant hemresa, vi flög längs med USA:s östkust, tankade i Halifax i Kanada, sen ett skutt över pölen till Köpenhamn, där vi bytte besättning och tankade igen, innan vi äntligen kom till Arlanda.
Vi var utmattade, och jag orkade inte köra de 40 milen hem, så vi tog in på Sigtunastiftelsen som hade sommarerbjudande, 600 kr för ett dubbelrum.
Kan varmt rekommenderas, där finns atmosfär och en historisk miljö.
Columbus
Christofer Columbus lär ha yttrat följande när han anlände till Cuba: "Detta är det vackraste land jag sett!".
Jag är beredd att instämma. För tio år sedan besökte jag Kuba. Vingresor hade precis börjat köra charteresor dit, vi åkte med det synnerligen usla Premiär, som körde utslitna DC 10 som krånglade och orsakade förseningar hela tiden.
När det var dags att landa rådde ett kraftigt tropiskt oväder, och kaptenen bestämde att vi skulle cirkla utanför ovädret i 45 minuter innan vi kunde landa.
Trots att vi flugit i drygt 10 timmar gjorde det inget: Det var ett otroligt vackert åskväder, det smaragdgröna havet, de kritvita stränderna och det frodiga gröna landskapet och de blåsvarta åskmolnen var en skönhetsupplevelse utan like. Jag hade fönsterplats och njöt av livet.
När vi väl landat fick vi kliva av planet på en trappa, mycket mer flygromantik än en tråkig gångtunnel.
Om jag minns rätt låg flygplatsen drygt 15 mil från Havanna. Bussen var en lyxig brasiliansktillverkad Volvo B 12.
Chauffören gav järnet, trafiken var obefintlig och trots att jag inte sovit på nästan ett dygn var jag exhalterad över det vackra landskapet och höll mig vaken.
Väl framme i Havanna blev vi inkvarterade i ett hotellkomplex vid marinan, nära diplomatstaden och Castros residens.
Hotellet hade tråkiga bungalows, men en väldigt läcker huvudbyggnad i Art Decostil.
Havanna är en upplevelse, otroligt vacker men också sorgligt förfallen. UNESCO har listat gamla Havanna till världsarven, frågan är om det går att restaurera.
Varubristen och förfallet var ett alltför välbekant socialististiskt fenomen. Jag kände igen mig från miljön i de kommunistländer jag besökt i Europa innan järnridåns fall.
Å andra sidan såg man inga gatubarn eller tiggare eller favelas som finns i Brasilien. Som i alla polisstater är den grova kriminaliteten låg. Att promenera i Havannas gränder sent på kvällen var inga problem, det skulle jag aldrig våga göra i Rio.
Man blev skinnad av den kubanska staten, som tog hutlöst betalt i dollar för minsta service.
Det var skrattretande dyrt att åka med det statliga taxibolaget som körde eländiga ryska Lada, eller ännu hemskare Moskvitsz.
Dock fanns privata alternativ, vi blev bekanta med en kille som hette Santiago, en stilig spanskättling som ägde en tjusig De Soto från 1949.
Min spanska är ytterst rudimentär, men Santiago och jag kommunicerade rätt bra ändå.
Han kom från en överklassfamilj, hans farfar sålde De Sotobilar innan revolutionen och hans bil hade varit i familjens ägor sedan den var ny.
Det är kvalitet i dessa gamla amerikanare, motor, bakaxel och växellåda var original, de mesta annat var bytt och karossen rostssvetsad. Alla instrument hade slutat fungera.
Santiago visade stolt farfars hus beläget i diplomatstaden nära Castros residens, naturligtvis konfiskerat av kubanska staten. Hans syster bodde dock kvar där, nu som hyresgäst.
Kubanska cigarrer håller världsklass, amerikanska presidenter lär ha smugglat in dessa läckerheter. Embargot är hårt och den amerikan som åker på semester till Kuba kan straffas.
Vi tänkte besöka en cigarrfabrik, men blev bryskt avvisade av en fackföreningskvinna, det var någon "arbetarnas helgdag" och hon var upprörd över att vi inte hade koll på detta.
Santiago kände någon på fabriken, jag köpte en låda Cohibas, Castros favoritmärke för 50 dollar.
På vägen hem till hotellet passerade vi Malecon, strandvägen kantad av gamla vackra spanska kolonialbyggnader.
Jag fick puffa på en Cohiba i De Soton, rutorna var nervevade, vi gled sakta fram genom den karibiska natten.
Santiago puttade mig vänligt i sidan och utbrast: "De Soto, Cohiba, Al Capone!"
Jag log och kände mig lyckligt förflyttad till en förrevolutionär tid.
Musiken på Kuba är underbar, Salsa, och den spelas överallt. Varenda hotell med självaktning har bra salsaband varje kväll. Dansarna är synnerligen duktiga och oftast överjordiskt vackra.
Andra veckan tillbringade vi i Varadero. Jag har aldrig sett finare stränder, inte ens i Thailand.
Det var nästan surrealistiskt med de välbevarade Art Deco husen och 50 talsjänkare i nyskick, i kontrast till övriga Kuba.
Förmodligen bor där folk som får pengar och bildelar skickat till sig från släktingar i USA.
Det var som en Spielbergfilm fast på riktigt. Man fick nypa sig armen!
Jag har mer och rapportera från Kuba men tar det imorgon, nu ska jag kolla på en Chabrolfilm, sedan gå och lägga mig i vettig tid.
Jag är beredd att instämma. För tio år sedan besökte jag Kuba. Vingresor hade precis börjat köra charteresor dit, vi åkte med det synnerligen usla Premiär, som körde utslitna DC 10 som krånglade och orsakade förseningar hela tiden.
När det var dags att landa rådde ett kraftigt tropiskt oväder, och kaptenen bestämde att vi skulle cirkla utanför ovädret i 45 minuter innan vi kunde landa.
Trots att vi flugit i drygt 10 timmar gjorde det inget: Det var ett otroligt vackert åskväder, det smaragdgröna havet, de kritvita stränderna och det frodiga gröna landskapet och de blåsvarta åskmolnen var en skönhetsupplevelse utan like. Jag hade fönsterplats och njöt av livet.
När vi väl landat fick vi kliva av planet på en trappa, mycket mer flygromantik än en tråkig gångtunnel.
Om jag minns rätt låg flygplatsen drygt 15 mil från Havanna. Bussen var en lyxig brasiliansktillverkad Volvo B 12.
Chauffören gav järnet, trafiken var obefintlig och trots att jag inte sovit på nästan ett dygn var jag exhalterad över det vackra landskapet och höll mig vaken.
Väl framme i Havanna blev vi inkvarterade i ett hotellkomplex vid marinan, nära diplomatstaden och Castros residens.
Hotellet hade tråkiga bungalows, men en väldigt läcker huvudbyggnad i Art Decostil.
Havanna är en upplevelse, otroligt vacker men också sorgligt förfallen. UNESCO har listat gamla Havanna till världsarven, frågan är om det går att restaurera.
Varubristen och förfallet var ett alltför välbekant socialististiskt fenomen. Jag kände igen mig från miljön i de kommunistländer jag besökt i Europa innan järnridåns fall.
Å andra sidan såg man inga gatubarn eller tiggare eller favelas som finns i Brasilien. Som i alla polisstater är den grova kriminaliteten låg. Att promenera i Havannas gränder sent på kvällen var inga problem, det skulle jag aldrig våga göra i Rio.
Man blev skinnad av den kubanska staten, som tog hutlöst betalt i dollar för minsta service.
Det var skrattretande dyrt att åka med det statliga taxibolaget som körde eländiga ryska Lada, eller ännu hemskare Moskvitsz.
Dock fanns privata alternativ, vi blev bekanta med en kille som hette Santiago, en stilig spanskättling som ägde en tjusig De Soto från 1949.
Min spanska är ytterst rudimentär, men Santiago och jag kommunicerade rätt bra ändå.
Han kom från en överklassfamilj, hans farfar sålde De Sotobilar innan revolutionen och hans bil hade varit i familjens ägor sedan den var ny.
Det är kvalitet i dessa gamla amerikanare, motor, bakaxel och växellåda var original, de mesta annat var bytt och karossen rostssvetsad. Alla instrument hade slutat fungera.
Santiago visade stolt farfars hus beläget i diplomatstaden nära Castros residens, naturligtvis konfiskerat av kubanska staten. Hans syster bodde dock kvar där, nu som hyresgäst.
Kubanska cigarrer håller världsklass, amerikanska presidenter lär ha smugglat in dessa läckerheter. Embargot är hårt och den amerikan som åker på semester till Kuba kan straffas.
Vi tänkte besöka en cigarrfabrik, men blev bryskt avvisade av en fackföreningskvinna, det var någon "arbetarnas helgdag" och hon var upprörd över att vi inte hade koll på detta.
Santiago kände någon på fabriken, jag köpte en låda Cohibas, Castros favoritmärke för 50 dollar.
På vägen hem till hotellet passerade vi Malecon, strandvägen kantad av gamla vackra spanska kolonialbyggnader.
Jag fick puffa på en Cohiba i De Soton, rutorna var nervevade, vi gled sakta fram genom den karibiska natten.
Santiago puttade mig vänligt i sidan och utbrast: "De Soto, Cohiba, Al Capone!"
Jag log och kände mig lyckligt förflyttad till en förrevolutionär tid.
Musiken på Kuba är underbar, Salsa, och den spelas överallt. Varenda hotell med självaktning har bra salsaband varje kväll. Dansarna är synnerligen duktiga och oftast överjordiskt vackra.
Andra veckan tillbringade vi i Varadero. Jag har aldrig sett finare stränder, inte ens i Thailand.
Det var nästan surrealistiskt med de välbevarade Art Deco husen och 50 talsjänkare i nyskick, i kontrast till övriga Kuba.
Förmodligen bor där folk som får pengar och bildelar skickat till sig från släktingar i USA.
Det var som en Spielbergfilm fast på riktigt. Man fick nypa sig armen!
Jag har mer och rapportera från Kuba men tar det imorgon, nu ska jag kolla på en Chabrolfilm, sedan gå och lägga mig i vettig tid.
Vättern runt
Cykelloppet Vättern runt är ett årligt jippo jag aldrig på allvar övervägt att delta i.
Jag älskar visserligen att cykla, men är egentligen på tok för lat för att cykla 30 mil i ett sträck, dessutom på en hyfsat snabb tid.
Jag cyklar runt 30 mil i månaden, året runt.
Cykeln, inte bilen eller bussen, är det fordon jag dagligen använder för att ta mig till jobbet eller uträtta ärenden.
Ibland blir det längre sträckor, som den årliga vårresan till polska bärnstenskusten. I år funderar jag på att ta mig till de Masuriska sjöarna för några dagars cykling.
Förra sommaren tog jag cykeln till Jönköping över en helg och klämde 20 mil.
Nu går dock snacket på jobbet. Chefen är en synnerligen sportig typ, en sådan som klämmer Vasaloppet, Stockholmsmaran, och Vansbrosimmet och förstås Vättern runt.
En kollega till mig, instruktör på Friskis och Svettis, frågade mig spefullt häromdagen " om jag inte borde hänga med på Vätternrundan".
Istället för att svara motfrågade jag på vilken cykel hon ämnade företa turen. " Farsans racer som han cyklade Vättern runt med. Ferrari tror jag den heter".
Dessa fakta var jag tvungen att kolla upp, " Ferrarin", var i själva verket en läckert vit Peugeot, dock med italianska Compagniolikomponenter.
På åttiotalet var detta nog bland det bästa man kunde hitta, jämfört med min Specialized är detta en tungtrampad cykel. Ett faktum jag dock nogsamt undvek att nämna....
En annan kollega och god vän till mig, vi har gemensamt intresse för gocart, skottsk öwhisky, jazz, 60 talsfilm för att ta några exempel, har också framfört propåer.
" Det är lungt, vi tränar några veckor innan med tiomilsetapper, så är saken biff! Vi ger Christer (chefen) en match!"
Jag drar frågan i långbänk ett tag till, väntar jag för länge kommer dock frågan lösas av sig själv.
Vätternloppet är populärt, och framåt februari brukar det vara fullbokat.
Jag älskar visserligen att cykla, men är egentligen på tok för lat för att cykla 30 mil i ett sträck, dessutom på en hyfsat snabb tid.
Jag cyklar runt 30 mil i månaden, året runt.
Cykeln, inte bilen eller bussen, är det fordon jag dagligen använder för att ta mig till jobbet eller uträtta ärenden.
Ibland blir det längre sträckor, som den årliga vårresan till polska bärnstenskusten. I år funderar jag på att ta mig till de Masuriska sjöarna för några dagars cykling.
Förra sommaren tog jag cykeln till Jönköping över en helg och klämde 20 mil.
Nu går dock snacket på jobbet. Chefen är en synnerligen sportig typ, en sådan som klämmer Vasaloppet, Stockholmsmaran, och Vansbrosimmet och förstås Vättern runt.
En kollega till mig, instruktör på Friskis och Svettis, frågade mig spefullt häromdagen " om jag inte borde hänga med på Vätternrundan".
Istället för att svara motfrågade jag på vilken cykel hon ämnade företa turen. " Farsans racer som han cyklade Vättern runt med. Ferrari tror jag den heter".
Dessa fakta var jag tvungen att kolla upp, " Ferrarin", var i själva verket en läckert vit Peugeot, dock med italianska Compagniolikomponenter.
På åttiotalet var detta nog bland det bästa man kunde hitta, jämfört med min Specialized är detta en tungtrampad cykel. Ett faktum jag dock nogsamt undvek att nämna....
En annan kollega och god vän till mig, vi har gemensamt intresse för gocart, skottsk öwhisky, jazz, 60 talsfilm för att ta några exempel, har också framfört propåer.
" Det är lungt, vi tränar några veckor innan med tiomilsetapper, så är saken biff! Vi ger Christer (chefen) en match!"
Jag drar frågan i långbänk ett tag till, väntar jag för länge kommer dock frågan lösas av sig själv.
Vätternloppet är populärt, och framåt februari brukar det vara fullbokat.
Tillbaka från semester
Resan till Tallinn motsvarade förväntningarna. Båtresan var behaglig med lagom sjögång. Siljabåtarna håller hög klass, vilket dessvärre även prisnivån gör.
Vi bodde på Tallinks eget hotell, Tallink City. Läget var perfekt, 10 minuters promenadväg från färjeterminalen, mitt emot Viru hotell och köpcenter, endast 5 minuter promenad till gamla stan.
Tallinn är en gammal hansastad, och har en synnerligen tilltalande stadskärna.
Solen sken blekt från en klarblå januarihimmel och det var sex grader kallt. Jag tog en långpromenad i gamla stan och njöt av de vackra husen och gränderna.
Hotellet är nio våningar högt, byggd under sovjettiden, men renoverat och fräscht. Ett typiskt turisthotell. Det var drösvis med finnar, svenskar och ryssar.
Frukostbuffén var toppen, men man fick trängas.
Prisnivån i Estland är nu nära den svenska, och att göra några shoppingfynd verkade omöjligt. Jag tjänade väl någon hundring på att köpa ett par flaskor Grant whisky.
Egendomligt nog är exklusiv maltwhisky dyrare än i i Sverige!
En 10 årig Laphroig kostade nästan 700 sek! Visserligen en liter, men ändå....
Formodligen kan de nyrika betala, lika bra att köra med rejäla påslag
Ekonomer hävdar att Baltikum är överhettat och det bara är en tidsfråga innan de måste devalvera sin valuta.
Jag tror de har rätt, och som vanligt kommer Nordea och Swedbank göra förluster, medans Handelsbanken som tycks klara balansgången mellan affärsmässighet och försiktighet kommer rida ur stormen oskadda.
Precis som vanligt ....
Att Estland tills för bara drygt 15 år sedan var ett kommunistland märks inte mycket. Alla under 30 pratar engelska och har förmodlingen inte minsta susning om ryska, tidigare obligatoriskt skolämne.
Fast visst märks skillnaden,krogmaten lämnar mycket övrigt att önska. Vi besökte en kinesrestaurang med så undermålig mat att den förmodlingen fått stänga tämligen omgående om den funnits i Sverige.
En "Irländsk" pub servade kass Guinness, på tok för varm och i total avsaknad av kolsyra.
En Guinnessrepresentant hade inte godkänt detta!
Fast vissa länder har överlägsen matkultur, Ungern är ett sådant land, även under tiden före järnridåns fall hittade man lätt värdshus med utsökt mat.
Kvällen tillbringade vi på en jazzklubb i gamla stan. Ett estniskt band spelade bra, mera blues än jazz.
Som bilintresserad noterar man vagnparken. En dramatisk skillnad sedan början på 90 talet. Endast västbilar, de flesta lika halvgamla som i Sverige.
Den markanta skillnaden mot Sverige är den anmärkningsvärda stora andelen lyxbilar, det verkar finnas gott om nyrika, åtminstone i centrum.
Jag såg många beklagansvärda "stadsjeepar", Porsche Cayenne, BMW X5, oftast dystert svarta med mörktonade rutor. Jag såg även en tvåmiljoners Bentley, en pjäs jag ännu inte siktat i Sverige.
Nyrikedom och god smak låter sig inte alltid förenas....
Förmodligen samma sorts människor som har ett svindyrt, men otrivsamt hem i vitt och svart i "minimalistisk" stil med obegriplig, non figurativ konst på väggarna.
Tyvärr såg jag ingen Miata, världens mest sålda sportbil går inte hem bakom gamla järnridån, däremot några trevliga Honda Civic, varav någon R version. Humöret stiger när man ser sådana bilar!.
Den enda öststatsbil jag såg var en sovjetisk Moskovitcsh! Jag minns en fasansfull färd i en sådan när jag besökte Kuba, lyckligtvis blev det bara en gång, resten av den semestern åkte jag i en svart De Soto från 1949, en högklassig bil med rak sexa och hel soffa fram.
Fast jag kände en motvillig beundran för killen eller kanske hellre gubben i Mosckovitchen. Förmodligen en gammal vresig kommunist, som vägrar köra västbil, han reparerar hellre sin gamla dåliga ryssbil.
En kille i en BMW blev så provocerad av gubben, att han med vrålande motor och däckskrik drog förbi gubben när rödljuset slog om till grönt.
Av någon dunkel anledning gillar jag gamla vresiga gubbar, i dessa tider när den politiska korrektheten breder ut sig.
Vi bodde på Tallinks eget hotell, Tallink City. Läget var perfekt, 10 minuters promenadväg från färjeterminalen, mitt emot Viru hotell och köpcenter, endast 5 minuter promenad till gamla stan.
Tallinn är en gammal hansastad, och har en synnerligen tilltalande stadskärna.
Solen sken blekt från en klarblå januarihimmel och det var sex grader kallt. Jag tog en långpromenad i gamla stan och njöt av de vackra husen och gränderna.
Hotellet är nio våningar högt, byggd under sovjettiden, men renoverat och fräscht. Ett typiskt turisthotell. Det var drösvis med finnar, svenskar och ryssar.
Frukostbuffén var toppen, men man fick trängas.
Prisnivån i Estland är nu nära den svenska, och att göra några shoppingfynd verkade omöjligt. Jag tjänade väl någon hundring på att köpa ett par flaskor Grant whisky.
Egendomligt nog är exklusiv maltwhisky dyrare än i i Sverige!
En 10 årig Laphroig kostade nästan 700 sek! Visserligen en liter, men ändå....
Formodligen kan de nyrika betala, lika bra att köra med rejäla påslag
Ekonomer hävdar att Baltikum är överhettat och det bara är en tidsfråga innan de måste devalvera sin valuta.
Jag tror de har rätt, och som vanligt kommer Nordea och Swedbank göra förluster, medans Handelsbanken som tycks klara balansgången mellan affärsmässighet och försiktighet kommer rida ur stormen oskadda.
Precis som vanligt ....
Att Estland tills för bara drygt 15 år sedan var ett kommunistland märks inte mycket. Alla under 30 pratar engelska och har förmodlingen inte minsta susning om ryska, tidigare obligatoriskt skolämne.
Fast visst märks skillnaden,krogmaten lämnar mycket övrigt att önska. Vi besökte en kinesrestaurang med så undermålig mat att den förmodlingen fått stänga tämligen omgående om den funnits i Sverige.
En "Irländsk" pub servade kass Guinness, på tok för varm och i total avsaknad av kolsyra.
En Guinnessrepresentant hade inte godkänt detta!
Fast vissa länder har överlägsen matkultur, Ungern är ett sådant land, även under tiden före järnridåns fall hittade man lätt värdshus med utsökt mat.
Kvällen tillbringade vi på en jazzklubb i gamla stan. Ett estniskt band spelade bra, mera blues än jazz.
Som bilintresserad noterar man vagnparken. En dramatisk skillnad sedan början på 90 talet. Endast västbilar, de flesta lika halvgamla som i Sverige.
Den markanta skillnaden mot Sverige är den anmärkningsvärda stora andelen lyxbilar, det verkar finnas gott om nyrika, åtminstone i centrum.
Jag såg många beklagansvärda "stadsjeepar", Porsche Cayenne, BMW X5, oftast dystert svarta med mörktonade rutor. Jag såg även en tvåmiljoners Bentley, en pjäs jag ännu inte siktat i Sverige.
Nyrikedom och god smak låter sig inte alltid förenas....
Förmodligen samma sorts människor som har ett svindyrt, men otrivsamt hem i vitt och svart i "minimalistisk" stil med obegriplig, non figurativ konst på väggarna.
Tyvärr såg jag ingen Miata, världens mest sålda sportbil går inte hem bakom gamla järnridån, däremot några trevliga Honda Civic, varav någon R version. Humöret stiger när man ser sådana bilar!.
Den enda öststatsbil jag såg var en sovjetisk Moskovitcsh! Jag minns en fasansfull färd i en sådan när jag besökte Kuba, lyckligtvis blev det bara en gång, resten av den semestern åkte jag i en svart De Soto från 1949, en högklassig bil med rak sexa och hel soffa fram.
Fast jag kände en motvillig beundran för killen eller kanske hellre gubben i Mosckovitchen. Förmodligen en gammal vresig kommunist, som vägrar köra västbil, han reparerar hellre sin gamla dåliga ryssbil.
En kille i en BMW blev så provocerad av gubben, att han med vrålande motor och däckskrik drog förbi gubben när rödljuset slog om till grönt.
Av någon dunkel anledning gillar jag gamla vresiga gubbar, i dessa tider när den politiska korrektheten breder ut sig.
