miata

Imorgon drar vi till Thailand. Kanske kommer några rader därifrån, annars vid hemkomst, vare sig intresse finns eller ej.

Som vanligt har jag laddat med några böcker, det är bara på semestrar jag har tid och ork att läsa böcker, ett beklagligt faktum.

På en tiotimmars flygning är en god bok bra tidsfördriv. En bok jag ser fram mot att läsa är Naoumi Kleins "Chockdoktrinen".

Jag delar inte Kleins vänsterperspektiv, men finanskrisen har rört om rätt rejält, kanske boken stämmer till eftertanke även hos en gammal stofil som jag.

Sedan har jag några hederliga deckare, bl.a den duktiga Ian Rankin.

Dresden är en stad som ligger vackert i bergiga Sachsen i sydöstra Tyskland, nära Polen och Tjeckien.

Inte långt därifrån stod slaget vid Lutzern. Några mil därifrån i borgen Wartburg satt Martin Luther och skrev sitt protestantiska manifest.

Många associerar Dresden till det sanslösa bombandet av de allierade i krigets slutskede, och staden blev gravt skadad, först under senare år har har en kraftfull återuppbyggnad skett.
DDR- staten var fattig och resurser saknades.

Dresden blev centrum för murens fall och DDR diktaturens fall. Protesterna startade i Nicolaikyrkan. Honecker ville att militär skulle skjuta ner demonstranterna, men Modrow och andra mer vettiga i Politbyrån satte stopp för vansinnet, de förstod att spelet var förlorat.

Fortfarande saknas en ringled runt stan. Jag har aldrig stannat i Dresden, endast kört förbi på väg till Tjeckien eller Ungern.

Den gång jag särskilt minns var 2003, när jag gjorde en tur med Miatan.
Det var den sommaren det regnade kopiöst i flera veckor, med fruktansvärda översvämningar i Tyskland och Tjeckien.

Jag gled av färjan i Swinouscie, det hällregnade. Jag körde i sträck till Dresden över Berlin. Min tyska är obefintlig, jag förstod inte trafikvarningarna att man skulle undvika Dresden.

Men jag förstod väl inne i Dresden! Vattenmassor överallt, man fick köra på spårvagnsspåren för att inte få in vatten i bilen.
Miatan är dessutom låg....

Jag lyckades ta mig upp i bergen en bit, mot Tjeckien. Där väntade nästa chock: vägen var avstängd, den hade raserat.
Jag tog då beslut att ta mig igenom stan igen och ut på autobahn mot Polen.

Nu var vattenmassorna ännu värre, jag var mest rädd att få in vatten i motorn, då hade det varit kört, ingen hade haft tid att hjälpa mig, det hade bara varit att lämna bilen och ta sig därifrån till fots och sedan förklara läget för försäkringsbolaget.
Inte ens en Miata går att köra med vatten forsande in genom luftfiltret....

Till råga på eländet började jag få ont om bensin och varenda bensinmack var stängd, då elektriciteten var utslagen.

Som genom ett under nådde jag autobahn och en öppen mack. Regnet piskade över betongplattorna och trots bra mönster på Barumdäcken vågade jag inte hålla mycket över 100 km/h. Vattenplaning är inte roligt....
Jag blev omkörd av en Audi TT, som säkert höll 150km/h.
Några mil längre fram hade han satt bilen i mitträcket och en polisbil dirigerade om trafiken. Jag såg föraren prata med två konstaplar, utskällningen han fick var nog både grundlig och välförtjänt.

Till slut nådde jag äntligen Jelenia Gora, en bit upp i Tatrabergen på betryggande avstånd från allt vad översvämmade floder heter.
Jag tog in på ett mysigt pensionat, blöt och genomfrusen tog jag ett skållhett bad och en sexa Black Label. Sedan en god middag.
På natten sov jag så där gott som Karin Boye beskriver.

Dagen därpå sken solen från en klarblå himmel, jag cabbade ner och njöt av den friska bergsluften.
Prag skippade jag, där var läget prekärt, utan drog vidare till Ungern. Jag hann inte till Balaton, utan tog in på ett trevligt hotell i Papa.

Det var nog det mest äventyrliga som jag och miatan upplevt tillsammans.

De flesta kan lära sig köra bil. Flertalet blir någorlunda dugliga förare.
Sedan finns undantagen. En grov uppskattning från min sida säger mig att 10% är  riktigt usla, och 10% riktigt drivna.

Exempel på annars begåvade och kreativa människor som är usla bilförare finns: Ni minns kanske TV4- programmet "Sveriges sämsta bilförare", där "vinnaren" kunde vinna just en bil. Susanne Osten var välmeriterad.
Håkan Hellström lär också vara riktigt usel, han tog hur många körlektioner som helst innan han fick lappen, duglig chaufför blir han aldrig.

Bland yrkeschaufförer finns drivna, men dessvärre mindre dugliga också. De brukar försvinna efter ett tag, det blir för dyrt för åkerierna med för många skador.
Ställ dig på bildäck på en färja och se med vilken precision långtradarchaffissarna backar in!

I bussbranschen råder brist på folk, och ibland har folk som uppenbarligen saknar kompetens ändå fått busskort.
På ett möte nyligen klagade chefen över för många skador: Jag sa, ni behöver se över rekryteringen. Alla passar inte som bussförare. Chefen höll med, frågan är vad som händer.

Jag besökte en bussdepå där olycks- och skadefrekvensen diskuterades. En chaufför var stolt över sin skadefria körning och tog till orda: " jag har väl haft tur och aldrig varit inblandad i något", sedan gjorde han en konstpaus och tittade spefullt på en kollega som strulat en del, och fortsatte: "Fast det är nog en del skicklighet  med i spelet också!"

Jag gjorde tummen upp, killen hade förstås rätt, och kollegan kanske borde överväga att pyssla med något annat.

Tidningen Motor har gjort en nybilsenkät. Som vanligt var asiatiska bilar bäst, med minst fel, både småfel och större fel.
Franska bilar var som vanligt sämst, men även vissa dyra premiumbilar som Audi eller Mercedes var högst medelmåttiga.
Bland tyska märken var BMW i särklass bäst.

Asiatiska märken håller hög kvalitet, även de som är byggda i Slovakien, England eller Frankrike!

Volvo och SAAB är ett sorgligt kapitel, sämst var jeepen XC90, med nästan 100% fel. Ingen kan påstå att Ford haft ett gott inflytande på Volvos kvalitet, fast tillägggas skall att de mindre, fordbaserade volvobilarna, tillverkade i Gent, klarade sig skapligt.

Mazda MX-5 är ett unikum i bilprovningens statistik, med noll procents underkända bilar, även efter några år på nacken.

Ska man klara sig i den stenhårda konkurrensen, måste man tillföra något. Förr var Volvo säkra och hade längst livslängd bland bilar. SAAB var udda, med kluriga tekniska lösningar.
Sorgligt nog känns det inte som svensk bilindustri tillför något unikt  längre.

Ikväll ska whiskyklubben jag är medlem i ha provning. Det var länge sedan.
Enda kravet är att det måste vara en single malt och provningen sker innan man får veta vad det är för sort, endast den som håller i provningen vet av uppenbara skäl vilken whisky som provas.

Ett rykte har nått mig att det blir Mac Myra, den första svenska utmanaren som nyligen släppts på systemet.
Det ska bli intressant, men jag tvivlar att jag kommer gilla den lika mycket som mina favoriter från Islay eller Skye.

Vissa bloggar går inte att undgå att känna till, även om man inget hellre önskade, som Blondinbella eller Schulmann. Jag har inte läst någon av dem.

Däremot kollar jag tidningar på nätet och har någon gång läst Schulman: Ointressant trams och pseudokonflikter lyder mitt omdöme.

Missförstå mig rätt, de tillför säkert något, eftersom så många läser deras inlägg, men mig intresserar det inte.

Det som däremot stör mig är sjukan att högtidligt deklarera att bloggen läggs ner eller kommer ta en långvarig paus. Pausen handlar undantagslöst om dagar, högst veckar.

Själv åker jag om en vecka till Thailand, och kommer troligen ta bloggpaus några veckor, men ta mig inte på orden, det finns gott om internetkaféer i minsta avkrok, så kanske jag hinner kasta in några rader.

Ingen kan beskylla mig för att vara tekniknörd. Jag är en typisk konservativ snubbe som ofta reagerar instinktivt negativt och tycker tingens ordning är bra som de är.

Ibland är teknikskiftena rent jobbiga, då man måste skaffa nya apparater, parallellt med de gamla. Både LP, kassettband och CD och nu DVD för att ta ett exempel.

Jag höll mig länge borta från datorer. För 12 år sedan (fy vad tiden går fort!) tyckte min dåvarande arbetsgivare att jag behövde lära mig vad en dator är och skickade mig på en kurs i Stockholm.
Kursledaren frågade deltagarna vilka förkunskaper vi hade, några skruvade generat på sig, själv deklarerade jag ärligt att jag aldrig rört en dator.
Bra, tyckte hon, "då kan vi börja från början".

Dock har jag till sist resignerat och anammat ny teknik, och slutligen blir jag nästan entusiastisk. En tillvaro utan datorer och internet skulle nu upplevas som trist.

Konstigt nog finns ett undantag: Jag var bland de första att köpa bärbar mobiltelefon. I mitten av 80-talet var fanns endast tunga pjäser för fast montering i bilar, i den mån de var bärbara vägde de flera kilo.
Jag hade ett jobb där jag behövde en mobil, och var då rätt stadd i kassa, varför jag köpte en av de första ficktelefonerna (det fodrades rejält stora fickor!) , en Stornofone, ett engelskt bolag, för astronomiska 18.000 kr!

Jag insåg efter några månader att kostnaden översteg behovet och sålde "nallen" för 16.000 Kr.

Det gick några år innan jag köpte en GSM- telefon, en Siemens för 500 kr, som  var allmänt kass. Sedan blev det en Ericsson som hade utmärkt mottagning och ljudkvalitet, men den gick sönder hela tiden, så i ren ilska bytte jag till den legendariska Nokia 5110 som jag några år senare gav bort till en thailändsk buddhistmunk, och jag tror den fungerar än idag.

Jag gillar Nokia, speciellt de klassiska modellerna, som är underbart intuitivt användarvänliga. Jag skaffade för någon månad sedan en Nokia 3110 Classic då jag vill ha en kameramobil av det enkla skälet att jag är ute och kör en del och ofta hittar intressanta motiv. Mobilen har man alltid med, inte kameran, även om man har en kompaktkamera.

3110 kostar en tusenlapp och är bra, förutom kameran på 1.3 pixels som inte är någon höjdare. Jag tycker dock ofta motiven överskuggar den tekniskt dåliga bildkvaliteten.

Nytt kronras, nästan 8 kr mot en Dollar och 10.15 för en Euro. Har vi börjat resan mot 11 kr euron och 9 kr dollarn?

Vår förestående thailandsresa blir avsevärt dyrare, för ett par dagar sedan fick man endast 453 Bath för hundra Kronor, idag har jag inte vågat kolla....

Avskaffa skitvalutan bums, jag vill ha Euro!

Vi minns varvskrisen och den slutgiltiga dödsstöten för Kockums. Den höga kranen var tills för bara något decennium sedan en klassisk malmösilhuett.

Min gode vän "Spanaren" skrev på sin blogg om ett Kockumskylskåp från 1969 som fortfarande fungerar, men som nu ska skrotas då gångjärnen är slut.
Jag har replikerat att byt gångjärn och låt kylskåpet leva vidare. Detta kan vara ett fall för Guinness rekordbok.

Jag fascineras av hållbara prylar. I dagens samhälle med snabb teknikutveckling är inte extrem hållbarhet det mest prioriterade.
Utvecklingen går fort och livscykeln blir kortare. Prylar blir ofta omoderna långt innan de är slut. Jag hörde en tekniker från BMW uttala sig om att bilar är dimensionerade att hålla runt 15 år eller 30.000 mil.

Prylar har inte nödvändigtvis blivit bättre, men billigare. För femtio år sedan kostade en cykel nästan en årslön för en arbetare. Idag kan en hyfsad cykel köpas efter några dagars slit.

En amerikan rattar sin Volvo P1800 från 60- talet. Slitdelar är bytta, men allt är original. Det är den enda bil som finns i Guinness rekordbok över icke kommersiella fordon som rullat extremt långt, några hundratusen mil.

Riktigt bra teknik har ofta militär bakgrund. Det finns fortfarande gott om transistorradioapparater från sextiotalet som fungerar.
En jetmotor är otroligt långlivad och driftsäker.

Själv protesterar jag mot slit och släng av ren vresighet och nyfikenhet hur länge grejerna håller. Min TV är snart 10 år, mitt kylskåp 15 år. Dessutom spar jag pengar, även om de drar lite mer ström.

I skuggan av den internationella finanskrisen har det nu hettat till rejält i den svenska politiken. Det känns nästan som om valrörelsen har börjat redan.

Reinfeldt och Borg inger förtroende och Moderaterna har gått framåt i opinionen. Övriga står och stampar.

På vänstersidan har det varit turbulent. Mona Sahlin inger skepsis hos mig, och det verkar även gälla många sossar.

Hittils har  hon framgångsrikt kunnat ligga lågt, medan drevet gått mot alliansen och haft närmare 45 % i opinionsundersökningar, och vänsterkartellen har haft skyhöga siffror.

Debaclet med MP- samarbetet och uteslutandet av V har skadat vänsterkartellen. Endast Ohly kan ha tjänat på att framstå som den resonable och kompromissvillige.

Jag tror många tillväxtvänliga sossar ser med stor skepsis på miljöpartiet och deras politik. De har rätt, att minska CO2 utsläppen med 80% till 2020, då är det ridå och vi kan leva med en levnadsstandard som i Albanien.
Att höja bensinskatten med 2 kr, då kan landsbygden hälsa hem, liksom svensk fordonsindustri.

Om sossarna börjar dala i opinionen, och med ett dåligt fungerande samarbetet hos vänsterkartellen, då kan Sahlins trovärdighet snabbt försämras.

Skulle Alliansen vinna nästa val, vilket jag inte håller för omöjligt, även om det inte är troligt, då ryker Sahlin.

Margot Wallström vill absolut inte. Då är mitt råd att ersätta Sahlin med Thomas Östros. Han är kompetent, bildad och vass debattör.
Han har förstås nackdelen att vara medelålders gubbe och flintskallig.

Det jag skrev tidigare om vattenpumpen var fel, oljudet beror på torra fläktremmar som troligen aldrig är bytta. De gamla ser fortfarande hela ut, men jag byter för säkerhets skull  ändå.

Tidigare ägare kostade nog inte på sig stora summor för att serva, jag är själv snål, noggrann med att byta olja, resten kollar jag regelbundet och byter vid behov.

Jag har dock felaktigt smutskastat den icke namngivna tillverkaren av vattenpumpen och ber om ursäkt för detta.

Jag skriver om stort som smått, det som faller mig in.

Den begagnade DBS- cykeln  jag köpte för 500 kr är i fint skick. Jag var hos min cykelreparatör Bengt som satte in en eker i bakhjulet som saknades.

Bengt berömde det goda skicket och konstaterade att den inte rullat långt. Enligt säljaren är den treväxlad, men jag tyckte växelreglaget var skumt.
Till min häpnad sitter ett sjuväxlat Sachsnav, enligt Bengt det mest slitstarka nav som tillverkats, med rätt skötsel är det nästan outslitligt. Sådana nav tillverkas inte längre, de är väl för bra.

För att kunna utnyttja alla sju växlar behöver jag ett nytt växelreglage för 470 kr. Det får vänta till efter Thailandsresan. Först måste jag fixa en ny vattenpump till bilen, hinns det inte med får vi ta tåget till Arlanda. Jag vågar inte chansa och stå utan kylarvatten halvvägs till Arlanda och missa flyget!

För inte så länge sedan stod en Euro i 9,30. Senaste noteringen var 10,20, ett nytt botterekord!

Dollarn står nu i 7,50, för inte så länge sedan under 6 kr.

Det är tröttsamt att höra hur bra det är med en svag valuta. Visst gynnar det exportindustrin, men sanningen är att svenska folket blir fattigare.

Så skilda valutor som thailändska bathen och polska zloty håller värdet bra. Kronan däremot faller alltid, i goda som dåliga tider.

Carl B Hamilton vill åter aktualisera diskussionen om eurons införande. Det var patetiskt att höra Leif Pagrotsky bemöta Hamilton. Han kunde förstås inte bemöta argumentet att hade Europa haft skilda valutor och centralbanker, hade inte senaste veckans räddningsaktion varit möjlig.

Kanske krisen kan ändra opinionen, utan 90- talskrisen hade inte reformeringen av pensionssystemet, fristående Riksbank och utgiftstak varit möjliga.

Tyvärr tror jag det dröjer, många svenskar är konservativa och likt sovjets mångårige utrikesminister Gromyko säger "njet".

Förmodligen kommer baltstaterna och Danmark införa Euron före oss. Endast Norge, som inte ens är med i EU blir kvar.
Fast de är så rika att de klarar sig på egen hand.

Under senaste decennier har marknadsförare skapat sk "premiummärken", finare och mer högkvalitativa produkter där man kan ta mer betalt.

Enligt mig finns det "fuskpremium" och äkta premium.

Äkta premium är lastbilsmärket Scania. Dyrare än konkurrenterna, men hög kvalitet och teknik i framkant gör att åkare är beredda att betala extra. Det är extra imponerande med tanke på att köpare av kommersiella fordon tänker mer rationellt än vanliga bilköpare. Scanias kvalitet och livslängd balanserar med råge det högre priset.

Bilmärket BMW är också äkta premium. Köparen får spjutspetsteknik, snåla men snabba motorer och en körkänsla som går utöver det vanliga. BMW går som tåget, många är beredda att betala extra för detta.

När Toyota ville in premiumsegmentet gjorde man helt rätt som inte köpte ett premiummärke på dekis som Jaguar eller Rover, som blev fiasko för Ford och BMW, utan skapade ett nytt.
Lexus är nu en måttstock för hög kvaltet och fin teknik.

Cyklar intresserar mig. Den Specialized jag köpte för ett drygt år sedan är äkta premium. Märket är amerikanskt från kreativa Kalifornien. Alla som jobbar i ledningen måste vara hängivna cyklister och genuint intresserade av produktförbättringar.
Komponenter och ram kommer från Taiwan av det enkla skälet att det är bäst i förhållande till priset. Det görs fortfarande ruggigt bra grejer i Italien, men pratar vi om ren lyx. Som att köpa en klocka för 100.000 kr eller en Rolls Royce för 2.000.0000 Kr. Då har premium blivit lyx.

Cycle Europe med den legendariske Grimaldi är europas största cykelkoncern med skilda märken som Crescent, Monark, DBS  och Bianchi.
Förr i tiden var Crescent svenskt, även om märket ursprungligen var amerikanskt. Man gjorde rejäla men dyra kvalitetscyklar, samt racercyklar, minns bröderna Fåglums segrar i Tour de France.

Idag är Crescent knappast särskilt genuint svensk och tvivelaktigt uppiffad till ett premiummärke. Viss sammansättning sker i Varberg, komponenterna kommer från asien och det är inte alltid de bästa prylarna.
En avsevärt billigare cykel av märket Peak har ofta samma komponenter och en liknande, skaplig aluminiumram.

En kuriositet i sammanhanget är att norska DBS numera är exakt samma cykel som Crescent, bara märket skiljer.

Som att Vauxhall är exakt samma bil som Opel. Trist, eller hur?

Idag ska jag köpa en vintercykel. En halvgammal DBS från tiden då skandinaviska cyklar höll extra hög kvalitet.
Treväxlad med torpedonav och fotbroms. Rejäla grejer som tål saltslask.
Jag hittade den på Blocket, begärt pris 600 kr, med viss prutmån landar jag nog på 500 kr.

Säljaren verkar seriös. Tyvärr finns nog annars mycket stöldgods på Blocket. Är säljaren namnlös eller bara ett förnamn och telefonnumret går till ett kontantkort skippar jag direkt.
Jag förutsätter att polisen har intresse av den sortens annonser.

Läste ikväll att de två stora amerikanska biltillverkarna står på ruinens brant. Om så är fallet finns det nog några  märken som nu ägs av Ford och GM som är livskraftiga nog att leva vidare.

Dessvärre kan nog inte Volvo och SAAB räknas dit. Då fodras ett smärre under.

I senaste månadens statistik kan man läsa att GM- ägda Chevrolet ökat med 16%!

Jag är inte förvånad, Chevrolet är numera inte en raggarbil med V8:a, utan egentligen en koreansk Daewo. Koreanska bilar har numera närmast japansk kvalitet och driftsäkerhet, men till ett lägre pris.
Chevrolet är inte märkvärdiga på något sätt, slätstruket snygga och moderna med bra utrustning.
Men det är ett vinnande koncept, och kunderna bryr sig ett dyft om att detta klassiska jänkarmärke numera byggs i Korea eller Slovakien.

Även Opel tror jag klarar sig, tyska hemmamarknaden är stor, liksom England där Opel säljs som Vauxhall.
Nya Insigna ser väldigt läcker ut, det lutar åt succé.

Kanske Fords europeiska produkter i någon form kan leva vidare, kvaliteten har blivit bättre och europeiska Ford ligger i topp när det gäller köregenskaper.

Det vore ljuvligt om sportbilen Corvette får leva vidare, men tveksamt, försäljningen dalar.

Verkligt ledsen blir jag om Dodge Challenger läggs ner, det är den klart läckraste retrobilen.

Vänsterpartiet är tydligen välkommen att ingå i vänsterkartellen, oklart i vilken utsträckning. Det verkar dock inte råda någon större harmoni och enighet bland de rödgröna.

Krisen rullar på, och förvärras för varje dag. Även ekonomiska experter, som i normala tider kan ge ganska träffsäkra prognoser, skakar nu uppgivet på huvedet och svarar enkelt att de inte vet hur och när detta ska sluta.

Jag hörde en amerikansk valutaexpert som förundrades över dollarns kraftiga uppgång under senare tid. Enligt all ekonomisk teori borde dollarn falla som en sten.

Samtidigt borde vi inte vara så förvånade: Det fanns ganska många som varnade för den här bubblan med sjukt stigande fastighetspriser och överbelåning.
De blev ofta avfärdade med "visst det blir en korrigering, men en mjuklandning". Allt för många har haft intresse av att hålla bubblan vid liv.

Det har klagats på tok för mycket på ekonomisk tillväxt från röda och gröna politiker. Nu sker det som de vill åstakomma med skattehöjningar genom krisens hjälp istället.

Vi blir alla fattigare, de rika förlorar mest, eftersom aktier och fastigheter ägs mer av rika. Jämlikheten ökar. Konsumtionen och bostadsbyggandet minskar, då minskar också sopberget, det har rapporterats om färre sopor från de som jobbar på miljöstationer, trenden började efter OS.
Bilförsäljningen minskar, liksom bilåkandet när fler blir arbetslösa. Svensk bilindustri kanske läggs ner, föroreningarna minskar.
Färre flyger, både affärsresor och semesteresor. Krisen ger där en mycket större effekt än vänsterkartellens föreslagna flygskatter.

Kontentan blir att folk blir materiellt fattigare, de rika förlorar mest, men utsläppen minskar. Detta borde applåderas från röda och gröna. Varför hörs inget?

Att miljön blir bättre tycker förstås även jag är bra, även om priset är ohyggligt och oacceptabelt högt.
En annan positiv sida är att priser går ner. Det är bra om priset går ner på bostäder, på sikt kommer fler ha råd att köpa utan att behöva låna lika mycket.
Det är sunt och rätt i en marknadsekonomi.

Det kommer bli jävligare under lång tid innan det vänder. Låt oss vara tacksamma att vi har en självständig Riksbank som inte populistiska politiker kan styra.
Låt oss vara tacksamma över utgiftstaket och att Sverige har starka statsfinanser, vilket vi inte hade 1992.
Låt oss vara tacksamma över att Mona Sahlin ger V kalla handen. Lars Ohly som finansminister vore en mardröm.




 

Tryckfelsnisse är en figur som dyker upp titt som tätt, även på denna enkla blogg. Ibland ser jag det själv, men när texten väl är utlagd kan jag inte gå in och ändra, det är bara att gilla läget, även om det är störande som en irriterande fluga.

Ett fel som ibland inträffar är rena faktafel. Det gäller inte bara obskyra bloggar som endast läses av ett fåtal, utan även seriösa tidningar och böcker.
Ibland undrar man om det inte finns ett korn av sanning i skrönan "kolla aldrig en bra story". Det kan nog gälla kvällspressen som tar en eventuell stämning i kalkylen om nyheten innebär många sålda lösnummer.

I böcker hittar man ofta fel. Jag läste nyligen en bok av David Guterfield där det stod att läsa om "trådbussar som spyr ut dieselrök".
Troligen är det översättarens fel. Jag ska påtala detta för Norstedts.

Svd:s nätupplaga uppmanar folk att anmäla fel. Senaste månaden har jag hittat fyra fel, och deras webbmaster har tackat mig, utom sista gången, oklart varför.
Ett orimligt faktafel, där en miljöbil påstods dra 3,9 liter milen. Så mycket drar inte ens en Range Rover med V8:a.
Rätt ska förstås vara 3,9 liter per 100 km.

En sjuka som verkligen måste bekämpas är otyget med särskrivningar. Det finns en förening som agerar med kraft mot detta.

Vissa ogillar språkpoliser och tycker dessa är odrägliga besserwissers. En åsikt jag inte delar. Ett vårdat och korrekt och rättstavat språk är av yttersta vikt.

Bilexperter har länge hävdat att antalet biltillverkare drastiskt kommer minska. Det finns en överkapacitet både på antalet tillverkade bilar och bilmärken.

Många biltillverkare gör ungefär samma sorts bilar som inte tillför något speciellt. Jag vill hävda att där har vi ett av problemen för svensk bilindustri.

Kritiken att Volvo är törstiga är delvis sann, men Volvo har redan idag relativt snåla dieselbilar. En V70 med den fina tvålitersdieseln drar inte mer än en Toyota Prius.
Däremot håller den inte samma kvalitet, jag läste en artikel i Teknikens Värld om Priusens enastående kvalitet. Det är nog marknadens bästa bil, trots avancerad konstruktion.

Kvalitet var tidigare en paradgren för Volvo, idag har andra hunnit ikapp och kört förbi.

Säkerhet var också ett adelsmärke. För bara tjugo är sedan var japanska bilar farliga att krocka i och rostkänsliga, men redan då driftsäkra och med outslitlig mekanik, idag är både krockskydd och rostskydd i världsklass.

Bilar har blivit bättre men mer likriktade. Många konsumenter bryr sig inte om vilket land bilen kommer ifrån, bara den är bra och prisvärd.
Förr, när bilar var mer särpräglade, fanns det konsumenter som ville ha en bil från ett visst land, eller rent av fabrik. En amerikansk SAAB- fantast uppskattade en säregen 900 från Trollhättan.

Den sortens kunder är nu borta, när bilars särprägel alltmer försvinner.

Bilexperterna ser ut att få rätt, många tillverkare kommer slås ut, om några år finns kanske bara 5 stora koncerner kvar.

Lyckligtvis kommer det nog alltid finnas plats för roliga bilar, som görs i mindre antal. En Caterham kostar som en Volvo, men ger skopvis med körglädje.
Lotus har nog också framtiden för sig, som med ny kapitalstark ägare satsar miljövänligt, utan att kompromissa med körgädje och låg vikt.

Mazda kommer nog också överleva och MX5 Miata som nu tillverkats i en miljon exemplar.
När alla bilar blir elektriska och lika inspirerande att köra som ett dataspel, behövs en bil med gammaldags körgädje, bakhjulsdriven, med knivskarp styrning och exakt växellåda med kärv mekanisk precision.

Det cirkulerar nu en film på nätet där Ohly gör fingret åt en debattdeltagare i SvT. Kamerorna har mer vidvinkel än Ohly tror, och psykningen finns nu väl dokumenterad.

Folk som ägnar sig åt psykningar och översittarfasoner förtjänar all tänkbar förakt och fördömanden. Ett  gott råd är att alltid kraftfullt be översittaren dra åt helvete.
Jag har själv råkat ut för att översittaren ler falskt och tycker att man överreagerar. I det läget bör man inte släta över, utan fortsätta be översittaren dra åt helvete.

Ohly har visat sitt rätta janusansikte.

Kvällspressen har under senare tid skrivit en del kritiska artiklar om dålig svensk äldrevård. Det finns säkert missförhållanden att rapportera om, men det är inte min bild.

Jag har besökt ganska många äldreboenden, både i tjänsten och privat.
Senast igår, då jag besökte en nittiofemårig släkting i en stad nära min.

Det jag sett är fint, fräsch och smakfullt möblerat och gamlingarna har undantagslöst eget rum, med personliga ägodelar.
Vi bör med tacksamhet minnas Bengt Westerberg som envist drev igenom alla gamlingars rätt till eget rum. Att i slutskedet av livet få ha lugn och ro i eget rum och slippa lyssna på rosslingar och skrik från andra i en gemensam sovsal.

Personalen, nästan undantagslöst kvinnor, ofta med invandrarbakgrund, lågbetalda, är hjältar i mina ögon. De spelar i en division för sig.
Vänliga, men samtidigt rättframma.

En thailändska på ett äldreboende som jag språkade med, berättade om en senil gubbe som absolut inte ville bli tvättad och sänglagd av en "svarting".
Hon sade vänligt , men bestämt  till gubben att hon var ensam på avdelningen och det inte fanns något val, "marsch pannkaka".
Gubben fick ge sig.

Det finns så många överbetalda gnällspikar i Sverige.

Sverige är trots allt ett mycket bra land att leva i!

Jag har nu två gånger under de senaste månaderna fått brev från polisen i Västra Götaland. Bägge gångerna kände jag en lätt skräck när jag sprättade upp kuverten: Kan jag ha missat en fartgräns och blivit fotad av en fartkamera utan att ha märkt det?

I bägge fallen visade det sig handla om en Monark damcykel, nästan ny, som jag hittat. Ärlig som jag är, lämnade jag förstås in den till polisen.

Första brevet damp ner efter ett par veckor: De hade hittat ägaren, jag var lite besviken, det hade varit en perfekt vintercykel, då jag inte vill utsätta min nya cykel för saltslask och även ogärna min nu tjugo år gamla Crescent som är nästan i nyskick.

I dag kom brev nummer två: Ägaren har bestämt att jag får hittelön. Ärlighet är inte bara bra för nattsömnen, det kan även löna sig lite rent ekonomiskt.

Det passar dessutom väldigt bra, imorgon ska jag till polisen och fixa nytt pass inför den stundande thailandsresan. Lite sponsring för passet är aldrig fel.

Det gnälls mycket, ibland överdrivet. Visst är livet i grunden många gånger tragiskt och meningslöst. Existentialisterna med Sartre i spetsen har formulerat det hela elegant.

Fast det var länge sedan jag läste om existentialisterna i skolan, så jag droppar ämnet.

Idag har det varit en typisk vardag med väckning långt innan den höstligt sena gryningen. Ingen märkvärdig dag, några turer med bussen, en långlunch och ett par timmars middagslur före en ytterligare eftermiddagstur.
Hämtade frugan efter stängningsdags vid affären, dagens försäljning var inte toppen,men godkänd.

Jag har precis ätit en god och näringsriktig soppa och ett glas rödvin. Det är fredagkväll och jag är ledig i helgen.

Just nu känns livet synnerligen behagligt: Vädret har varit soligt med någon regnskur idag. Tidigare idag möttes jag av en mäktig regnbåge på väg till Hjo. Kombinationen med öppna fält, träd i grönt, orange och gult var mäktig.
Temperatur på drygt 10 grader, fortfarande fastnar en del flugor på bussvindrutan när man susar fram i dryga nittio.

Jag har även haft förmånen att förflytta mig mig ett par mil med muskelkraft på min lättrampade Specialized Sirruscykel.
Det är en kick när högtrycksdäcken viner över asfalten.

Precis i denna stund sitter jag på balkongen iförd dunjacka med en liten Johny Walker och en Ritmeestercigarill och spelar bra jazz på CD:n och blickar ut över en stjärnklar himmel.

Om en stund ska jag förflytta mig in i vardagsrummet och knäppa på DVD:n. Det blir " Playtime" med Tati.
Imorgon kommer några vänner på middag. Min gode vän "N" kommer med en film av Rohmer.

Livet är toppen!
 

Nedräkningen har börjat, den 30/10 kliver jag och min fru på SAS-planet till Bangkok.
Det ska bli skönt att fly kylan och mörkret och uppleva några veckors tropisk värme.

Vi skippar Bangkok och dess infernaliska trafik och alla avgaser och drar direkt upp till norra Thailand.
Sedan drar vi ner till kusten och stannar någon vecka på Ko Chang, en verklig paradisö.

Löpsedlarna eldar på med katastrofbudskap. Jag tycker man fokuserar fel. Swedbank kommer knappast gå i konkurs, och även om så kommer ske finns insättargarantin.
De lyckligt lottade som har mer än 250.000 kr på bankbok har säkert redan sett om sitt hus och köpt idiotsäkra statsobligationer.

Swedbanks aktieägare kan förstås hålla sig för skratt, men många har genom året blivit rika på aktier, och det finns alltid en risk med aktier. Den som inte fattar det bör inte pyssla med aktier.

Däremot tror jag inte man nog kan överskatta krisens verkliga dignitet, som kommer ta år, innan vi är igenom.
Bostadspriser har de senaste åren gått upp med hundratals procent, löner med några tiotals.
Bostadspriser kommer halveras, eller decimeras ännu mer.
Bra för unga människor med jobb som står i begrepp att köpa första lägenheten eller huset.
Dåligt för de som köpt dyrt och lånat maximalt. Det finns vinnare och förlorare, som vanligt.

En annan allvarlig effekt är att arbetslösheten stiger.

Men det finns positiva sidor: Allt kommer bli billigare. Redan nu går det att göra klipp på begagnade bilar, snart blir även nybilar billigare. Bilar har gått upp absurt mycket i pris, jämför med hemelektronik som bara blir billigare.
1968 kostade en Philips 28 tums färgteve 5.000 kr, en Volvo 18.000 kr.
Idag köper du en 32 tums platteve för samma devalverade peng, en Volvo kostar minst 250.000 Kr.
Lågprisbilar från öst kommer ändra på detta.

En liten reflexion: Vänsterpartister och miljöpartister borde delvis vara nöjda med senaste tidens utveckling. Volvo säljer nu färre lastbilar, när industrin nu drar ner minskar behovet av transporter. Jag tycker mig redan ha märkt att det blivit lugnare på vägarna. Bra för miljön, eller hur?

Nu har kapitalismen misslyckats och banker förstatligats och deras "övervinster" förbytts i förluster. Det borde väl glädja en vänsterpartist?

 Det är väl enkelt att bara skylla på giriga kapitalistsvin. Har vi inte ett personligt ansvar också? Att lättsinnigt låna pengar och leva över sina tillgångar är högst ansvarslöst.
Den som är satt i skuld är inte fri, fastslog Göran Person 1992, när Sverige var bankrupt. Han tillade att han hatade att möta hånflinande finansvalpar från Wall Street. Fast de flinar nog inte alls i dessa dagar.

Ingen kommer dock undan. Vi som inte har en massa lån och de flesta som trots allt inte blir arbetslösa kan se fram mot lägre pensioner. Bara att kavla upp ärmarna och jobba till 70, om man orkar.
Glöm den slappa pensionärstillvaron i Spanien eller Thailand.
Cykelsemester i Mälardalen istället för Karibien.

Tragedier kommer dessvärre bli verklighet, när vanligt hyggligt folk förlorar jobbet och tvingas sälja sina bostäder till underpris.