Skidminnen
Skidåkning är en sport jag numera lagt på hyllan. Skälen är flera: Snö och kyla är inte min melodi. Det är en hobby som kräver mycket tid och dyra resor. Även liftkort och utrustning kostar.
Numera är det cykling som gäller. Visst kostar en bra cykel några tusenlappar, men den håller i många år och cykling är en ren vinst för miljö och hälsa. Man kan cykla på fritiden eller pendla till arbete.
Som grabb åkte jag längdskidor med farsan. På 70 talet hade man fortfarande träskidor som man ibland fick lämna på en skidverkstad där det blåstes på tjära som grundvalla.
Det doftade ljuvligt, dagens skidåkare går miste om detta.
När jag var tonåring tröttnade jag på att harva i spåret och började åka utför.
Mina första skidor var ett par japanska Swallov som jag dock snabbt växte ur, ett par begagnade Atomic införskaffades.
Bindningarna var Salomon 222, utmärkta grejor som jag flyttat över till mina sista och mycket lite använda skidor av märket Lamborghini. Det är för mig en gåta varför dessa skidor bär det stolta italienska sportbilsmärkets namn, tydligen är de tillverkade i Atomicfabriken i Österrike.
Några bussresor blev det till alperna, Chamonix var häftigast, men Val D´Isere och Meribel var också trevliga.
Bästa stället var dock Sierra Nevada i södra Spanien. Konstigt nog såg jag inga svenskar, de verkar insnöade på Frankrike eller Österrike.
Mycket egendomligt, Andalusien är tokvackert och det finns lågprisflyg dit. Vill man inte åka skidor finns mycket annat som Gibraltar och Ronda.
Granada och den där moriska staden som jag glömt namnet på (som morerna lämnade 1492) är sevärdheter som jag tyvärr missade, här skulle klämmas lagg, och tiden var begränsad.
Det sas mig att man från toppen av Sierra Nevada kunde se Atlasbergen, tyvärr var det för disigt när jag var där.
Mina första slalompjäxor var tillverkade i DDR och i läder. Dock var de fullkomligt hemska att åka i, man fick grymt skoskav redan efter första åket.
Ett par bättre i plast införskaffades.
Mina begagnade Atomic tappade svikten i Val D`Isere. Jag åkte puckelpist i dimman, sikten var obefintlig, och mitt i en puckel hörde jag hur något knäcktes till, det var lyckligtvis inte ett av mina ben, men väl den högra skidan.
Det var bara att försiktigt ta sig ner till närmaste lift och ta sig ner till byn.
Skidorna skrotades, bindningarna flyttades över till nästa par skidor.
Jag hade dock lite ont i benet efter vurpan och ägnade resten av veckan åt stillsamma promenader och After Ski.
Det går utmärkt att festa After Ski utan skidåkning, många fransmän och italienare har insett finessen med detta.
Nästa vecka ska jag köra en skolklass till Säfsen.....I jämförelse med alperna är detta förstås en antiklimax, men det är ändå en backe och jag tänker passa på att åka några gånger.
Det är nu tio år sedan jag åkte sist i Sierra Nevada, men det är med skidåkning som med simning eller cykling, har man väl lärt sig sitter kunskapen i för resten av livet.
Numera är det cykling som gäller. Visst kostar en bra cykel några tusenlappar, men den håller i många år och cykling är en ren vinst för miljö och hälsa. Man kan cykla på fritiden eller pendla till arbete.
Som grabb åkte jag längdskidor med farsan. På 70 talet hade man fortfarande träskidor som man ibland fick lämna på en skidverkstad där det blåstes på tjära som grundvalla.
Det doftade ljuvligt, dagens skidåkare går miste om detta.
När jag var tonåring tröttnade jag på att harva i spåret och började åka utför.
Mina första skidor var ett par japanska Swallov som jag dock snabbt växte ur, ett par begagnade Atomic införskaffades.
Bindningarna var Salomon 222, utmärkta grejor som jag flyttat över till mina sista och mycket lite använda skidor av märket Lamborghini. Det är för mig en gåta varför dessa skidor bär det stolta italienska sportbilsmärkets namn, tydligen är de tillverkade i Atomicfabriken i Österrike.
Några bussresor blev det till alperna, Chamonix var häftigast, men Val D´Isere och Meribel var också trevliga.
Bästa stället var dock Sierra Nevada i södra Spanien. Konstigt nog såg jag inga svenskar, de verkar insnöade på Frankrike eller Österrike.
Mycket egendomligt, Andalusien är tokvackert och det finns lågprisflyg dit. Vill man inte åka skidor finns mycket annat som Gibraltar och Ronda.
Granada och den där moriska staden som jag glömt namnet på (som morerna lämnade 1492) är sevärdheter som jag tyvärr missade, här skulle klämmas lagg, och tiden var begränsad.
Det sas mig att man från toppen av Sierra Nevada kunde se Atlasbergen, tyvärr var det för disigt när jag var där.
Mina första slalompjäxor var tillverkade i DDR och i läder. Dock var de fullkomligt hemska att åka i, man fick grymt skoskav redan efter första åket.
Ett par bättre i plast införskaffades.
Mina begagnade Atomic tappade svikten i Val D`Isere. Jag åkte puckelpist i dimman, sikten var obefintlig, och mitt i en puckel hörde jag hur något knäcktes till, det var lyckligtvis inte ett av mina ben, men väl den högra skidan.
Det var bara att försiktigt ta sig ner till närmaste lift och ta sig ner till byn.
Skidorna skrotades, bindningarna flyttades över till nästa par skidor.
Jag hade dock lite ont i benet efter vurpan och ägnade resten av veckan åt stillsamma promenader och After Ski.
Det går utmärkt att festa After Ski utan skidåkning, många fransmän och italienare har insett finessen med detta.
Nästa vecka ska jag köra en skolklass till Säfsen.....I jämförelse med alperna är detta förstås en antiklimax, men det är ändå en backe och jag tänker passa på att åka några gånger.
Det är nu tio år sedan jag åkte sist i Sierra Nevada, men det är med skidåkning som med simning eller cykling, har man väl lärt sig sitter kunskapen i för resten av livet.
Kommentarer
Trackback
