miata

Jag tillhör inte de som gjort en lysande karriär. Ändå är jag nöjd med livet. Jag trivs med friheten och med att ha ett jobb som jag inte behöver ta med mig hem.
Vårt lilla företag går bra, procentuellt är vinsten riktigt skaplig, fast i kronor blir det inga enorma pengar. Mer ambitiösa människor än jag skulle förstås fundera på att expandera, men jag tror vi driver det i rätt skala.

Min fru är nog mer entreprenör än jag, vi har pratat om att starta en resebyrå på Phuket i Thailand. Sonen ska snart flytta dit och hålla i bokning och annat på Fritidsresors Blue Village.

Jag blir trött på framgångsrika människor som klagar över att livspusslet inte går ihop. De ska ha toppjobb, fin villa, göra perfekta semestrar, ha rätt inredning, rätt smak, rätta fritidsintressen och vara intellektuella, trädgårdsintresserade och sedan klagar dessa människor med sin perfekta fasad att de blir utbrända och inte hinner med sina barn, och värre, tappar sexlusten....Dags för en hjärnskrynklare.

Det givna svaret är; man måste prioritera. Är karriären viktigast och man är jätteframgångsrik, måste man delegera bort annat. Skaffa barnflicka, städhjälp, trädgårdsmästare.

Själv är jag glad över att vara före detta husägare. Jag trivs i vår onödigt stora lägenhet, nu när barnen flugit ut. Inga husdjur som inskränker friheten. Själv skulle jag gärna avstå blommorna också, men där säger min fru nej. En liten frihetsinskränkning, åker vi bort måste vi ordna någon som tar hand om blommorna.

Att bo i lägenhet innebär komfort, man slipper exempelvis klippa gräsmattor och rensa ogräs, eller skotta snö på vintern, om man nu inte bor i någon jobbig bostadsrättsförening där man förväntas ställa upp på massa tråkiga jobb av det slaget.

Därför vill jag protestera mot utplaceringen av postlådor i entrén, bara för att posten ska rationalisera. Inte så mycket  för att posten måste hämtas, däremot kommer boxen bli överfull efter några dagar om man är bortrest. Mindre frihet!

Sedan har det gått hysteri i sopsortering. Många experter hävdar att det bästa är att bränna rubbet i avancerade ugnar där avgasreningen är närmast total och låta värmen gå till fjärrvärmenätet.

Själv älskar jag HSB- uppfinningen soplucka i trappuppgången. En underbar modernistisk uppfinning som gjort livet lättare för miljoner svenskar.
Vi har fortfarande kvar sopluckan i vår förening. Det skulle inte förvåna om någon miljöfundamentalist sätter stopp för detta och inrättar en "miljöstation" på gården.
Det bor många äldre i min förening, och det gör mig ont att äldre damer och herrar som slitit hårt i hela sitt liv ska tvingas gå nerför trappan för att hämta post, och på krumma, giktbrutna ben tvingas ut på gården i snögloppet till miljöstationen med sina sopor, och dessutom riskerar de bli bötfällda av någon "sopspion" om de sorterar fel!
Rena DDR fasoner!

Ikväll kan man läsa att 37% av Sveriges bilpark är 10 år eller äldre. Korrekta siffror som återspeglar att många inte har råd eller lust att lägga pengar på en nyare bil.

Vidare framgår att många kör icke katalysatorrenade bilar som spär på CO2 utsläppen.

Fel SVT!

Alla bilar efter 1988 års modell har katalysator. Äldre bilar än så körs ytterst sällan som bruksbilar, möjligen någon gammal Mercedes, Volvo eller SAAB.

Katalysatorn är en underbar uppfinning som renar avgaser över 90%, allt utom just den giftfria men växthusgasen koldioxid som "katten" inte renar alls.
Som en kuriositet kan nämnas att Stig Dagerman inte kunnat ta livet av sig, om han startat en katalysatorbil i ett garage och inandats avgaserna.

Vad gäller växthusgasen CO2 finns ingen rening, och utsläppen står i direkt proportion till bilens bränsleförbrukning.
I det avseendet är en gammal Opel Kadett utan katalysator med en bensinförbrukning på 0.6 liter milen bättre än en "miljöbil" som exempelvis en SAAB med etanolmotor som drar hinkvis med bränsle, särskilt när den körs på bensin. 

Det görs trots allt läckra bilar även i denna krisens år 2009.

Daihatsu Copen är en liten japansk läckerbit som tyvärr inte importeras till Sverige. Retromuskelbilen Dodge Challenger  är lika tilltalande som 70 talets original.

Mazda MX5 fortsätter glädja bilentusiaster till en rimlig peng, när den ena konkurrenten efter den andra läggs ner.

Jag har nyss avslutat Kapuscinskis utmärkta bok "Imperiet". I slutet av boken slog han fast begreppet "Enklavsamhälle".

Alla som i likhet med mig rest i ett gammalt östland, eller i ett tredje världen land förstår exakt vad han menar.

I välfärdsländer som Sverige eller Holland dominerar välståndet: husen är prydliga, fina parker, det är upplyst och rent och snyggt.

I exempelvis gamla sovjetrepubliker förhåller det sig annorlunda. Man kan komma till en flott, nybyggd flygplats som badar i ljus. Direkt när man lämnar flygplatsen möts man av dåliga vägar och rostiga gamla bilar som osar avgaser, samt en och annan exklusiv stadsjeep som framförs av någon affärsman långt över gällande fartgräns.
Sedan hamnar man i en mörk, ogästvänlig stad med förfallna hus. Plötsigt finns där ett elegant hotell, en lyxig galleria eller en chic boutique, mitt i slummen.

Frågan är om vi är på väg mot ökad enklavisering i Sverige som en effekt av den ekonomiska krisen. Det finns redan tendenser. För ett år sedan åkte jag runt i Dalsland och kände ett vemod jag bara känt i gamla östeuropa.
Vacker natur, men förfallna hus, avfolkade byar, igenslagna lanthandlarbutiker. En gammal, rostig bilpark, med Volvo 240 och tjugo år gamla SAAB 900 som vanligast förekommande bilmodell. Kontrasten mot exempelvis Djursholm kan inte vara större.

Nu tror många experter att 2009 blir ett skitår, sedan blir det bättre. Jag är inte så säker. Jag och alla de 92% som fortfarande har jobb får det bättre. Lönehöjningar, sänkta skatter, billigare mat, bensin och mycket annat ger mer i plånboken och gör oss till vinnare, trots krisen.

Men vad händer sedan? Kanske kommer denna oavbrutna välståndsökning sedan decennier upphöra för gott, eller för lång tid framåt.
Samhällen har gått under förr. Romarriket förföll under hundratals år, och det tog hundratals år genom den mörka medeltiden innan folk på de tidigare romerska territorierna återfick sin levnadsstandard.

Om inte vändningen kommer 2010, kommer politiker, oavsett kulör, tvingas höja skatter, samtidigt som sjukvård, skola och övrig offentlig sektor förfaller.
Om svensk bilindustri klappar igen, kommer delar av västsverige påminna om Detroit, på 50-talet modernismens högborg med skyskrapor och framtidstro, idag förfall där du kan köpa ett hus för en dollar, en skyskrapa för 10.000 dollar.
Endast GM skrapan lyser vitt bland förfallna skyskrapor och bankpalats. Snart kanske även GM skrapan slocknar för gott.

Kanske även Sverige blir ett enklavsamhälle. Om exportindustrin klappar igen. Visst finns rikedomar att exportera. Vi har skogen, järnmalmen och uran.
Men utan förädlade exportvaror räcker inte rikedomarna till ett välfärdssamhälle. Det blir ett hårt, fattigt samhälle med stora sociala klyftor.
Det finns anledning att känna pessimism.

Jag har idag bestämt mig att gå med i föreningen Humanisterna, som verkar just för humanism och mot religiös vidskepelse och intolerans, samt republikanska föreningen som verkar för monarkins avskaffande och införandet av republik i Sverige.

Läste idag med glädje att Obama åter tillåter stamcellsforskning, samt slog fast att vetenskapen går före religiösa dogmer. Hatten av för Obama. Nu har det otroliga skett att USA fått sin första svarte president, hade han förlorat hade USA fått sin första kvinnliga president.
Bli därför inte förvånad om USA om några år är mogen för en uttalad ateist som president!

I likhet med många har jag en känslomässig relation till bilar. Visst har bilar blivit bättre, snålare och miljövänligare på senare år.

Men tyvärr inte mer attraktiva. Visst är många av dagens bilar snygga, men många är avsevärt tråkigare än tidigare årgångar.

Jaguar E- Type är nog det snyggaste som gjorts, det kanske inte går att överträffa.
Peugeot 504 coupé är så läcker, dagens Peugeot saknar all finess i jämförelse. Samma gäller Citroen GS.
Det enda rätta vore att göra en retroversion som BMW med Mini, kanske kan det lyckas.

Porsche Cayenne må vara en tekniskt otroligt kompetent bil, en kärra med terrängegenskaper och en sportbil med en toppfart på 270 km/h.
Visst imponeras man, men den är avskyvärt ful och närmast en fascistisk bil. En dyster, hotfull bil att skrämma små barn med.

Wartburg 353 platsar förstås inte i skönhetsligan, lika lite som en Volvo 240, men den är ändå tilltalande stilren i sin funkistil.

Något ljushuvud lär ha sagt att cykeln är världens bästa uppfinning. Det ligger ett korn av sanning i det påståendet. Med en modern, lättrampad växelcykel håller man lätt fem gånger promenadtempo. En mil avverkas under en halvtimma, utan att man behöver vara en vältränad atlet.

Under senaste veckan har det skrivits om åretruntcyklister. Några hade forskat på detta och blev förvånade över vilken kategori människor det var och motiven: Det var ofta storstadsbor och medelålders gubbar. Skälet var inte ekonomiska eller miljömässiga i första hand, även om det är en positiv bieffekt av cykling, utan därför att cykling är ett smidigt och snabbt sätt att ta sig fram, dessutom får man motion på köpet.

Själv bor jag en mindre stad och har endast några kilometer till jobb och centrum. Jag cyklar året runt och kör runt 25- 30 mil per månad, på sommaren kan det bli mer om jag klämmer in en längre tur.

Rent empiriskt har jag kommit fram till att utanpåliggande växlar och enbart fälgbroms inte håller i saltslasket. Man får byta kedja och drev och bakfälg efter några hundra mil, bromsbackarna håller som värst bara någon vecka! Det blir orimligt dyrt underhåll.
Jag köpte därför en begagnad vintercykel, en DBS med det otroligt hållbara 5 växlade Sachsnavet. Den har nu rullat 100 mil och funkar otroligt bra. Växelreglaget fick jag byta, det satt något konstigt reglage som såg ut som ett gasreglage till en motorgräsklippare. Nu sitter ett riktigt originalreglage för 500 spänn, det var det värt.

Jag har tre cyklar, förutom DBS en 80 talscrescent i nyskick i tidstypisk perlemorvit och rosa, bockstyre. Den får bara rulla i vackert väder.
Sedan  har jag en racerhybrid, en Specialized Sirrus, med carbongafflar, smala högtrycksdäck och 24 växlar Shimano Sora.
Att utsätta den för saltslask är uteslutet, men grejer är till för att användas, så fort vägarna är sopade och vårsolen är tillbaka blir det premiärtur.
Några dagars cykelsemester blir det förhoppningsvis även i år.

Jag längtar!

Jag är egentligen vinterhatare och avskyr det mesta som har med snö, is och kyla att göra. En bra vinter för mig har gröna gräsmattor, plusgrader och gärna regn. Som det ofta är i England eller Frankrike.
Man kan obehindrat cykla och klä sig lagom varmt i lammullströja och en normal jacka. Så fort det blir minusgrader måste man se ut som en michelingubbe i svällande dunjacka och underställ.

Dock ingen regel utan undantag: i fjällen och alperna ska det vara rikligt med snö. Det är kul att åka skidor, utför.
Jag hade vissa funderingar att dra till Zakopane och klämma lagg i februari. Nu slipper jag den utgiften då jag ska köra två bussresor till Säfsen och Branäs.
Visst, jag ser det medlidsamma leendet, dessa orter saknar dramatisk alplandskap och långa pister, men det är inte bara gratis, utan betalt, med traktamente. Det passar bra i finanskrisen när det gäller att dra åt svångremmen.

Mina slalomskidor är antika, från 80- talet, av märket Lamborghini, men inte särskilt slitna. Jag har sett att nuförtiden kör många med bredare "timglasskidor" som sägs vara mer lättsvängda än klassiska slalomskidor. Jag misstänker dock att dessa skidor är mindre stabila när det börjar gå rejält fort.

Det är nu 15 år sedan jag besökte Koh Samui,  under senare år har det istället blivit östkusten.

Idag kan man läsa i Svd:s nätupplaga om tips på "oexploaterade" delar av Koh Samui, samt ett designhotell vars signum är att vattnet i poolen är rött. Endast en sinnesförvirrad arkitekt kan tänka ut något sådant.

Jag tror att "designhotell" kommer vara helt ute om några år. Minimalistiskt är för mig och många andra synonymt med otrivsamt. Kalt, kyligt och obekväma möbler är signifikant för minimalismen.

Om några år kommer åter det lite murriga, bekväma och mysbelysning vara tillbaka. Träpaneler och bekväma lädermöbler och blommiga tapeter, gärna vinrött eller mossgrönt.
Bishop Arms är visserligen inget hotell, men där har vi en miljö jag trivs i.

Vissa människor anser sig ha bättre smak än andra, vanliga "svennar" och vill gärna manifestera detta genom att välja exklusivare produkter, resmål eller vad det nu handlar om.

Nu finns det förstås bättre och sämre, med risk för att själv vara en snobb, så anser jag Talisker vara överlägsen en Chivaswhisky, en Lexus bättre än en Lada.
Vissa resmål anses också som finare än andra.

För att kunna leva som en snobb måste man ha gott om pengar, något som de flesta av oss inte har och därför inte kan leva ut vår snobbism.

Men det går att snobba utan att det kostar mer, och den sortens snobbism anser jag vara löjeväckande.

Ett utmärkt exempel är Thailand, som nu blivit så populärt resmål för vanliga charterturister och tagit den plats Spanien haft i decennier.
Detta retar förstås snobbarna. De har nu lagt in moteld, och letar febrilt efter "orörda, genuina" öar och stränder dit vi vanliga, töntiga charterturister inte hittar.
Kolla på Svd:s nätupplaga över resmål, och ni förstår vad jag menar.
Dessa artiklar kommenteras alltid av någon snobb som med en suck beklagar att snart kommer massturismen och svennetöntarna.

Jag vill härmed slå fast att jag är en svennetönt: Att dra till en ö utan elektricitet, utan trevliga restauranger med god fisk, utan en enkel, men trevlig bungalow, utan 7-eleven, ingen bar.... Det är inte semester för mig att sitta i mörkret i en bambuhydda och knapra på torkad fisk, sen kan ekosnobbarna hävda hur fint och genuint det är.

Lagom är bäst, de flesta gillar inte trista, överexploaterade ställen, men mixen av bra infrastruktur och skyddade nationalparker passar nog oss svennar bäst. Därför gillar jag Koh Chang och Koh Samet.

Pattaya är förstås överexploaterat, men några dagar där är inte fel. Bra shopping och nöjesliv för alla smaker. Fast hävdar man det blir man väl sågad jäms med fotknölarna av snobbarna....

Jag sticker ut hakan och gör det!

Jag är varken feminist eller intressad av genusdebatter. Dock känner jag avsmak inför detta hatfyllda drev som går mot Liza Marklund. Hon har mitt oreserverade stöd.

Jag har inte läst boken som är skälet till att debattens vågor går höga. Det kanske finns fog för kritik. Men mig veterligt är det en roman och inte en biografi det handlar om. Finns det någon vettig människa som anser att en roman bör vara en i alla detaljer korrekt  faktabok? Då skulle de flesta romaner vara synnerligen tråkiga.

Jag gillar deckare och har läst några av Marklund. Jag tycker inte de är jättebra, jämfört med storheter som Elisabeth George, eller min personliga favorit, Denise Mina som har underbara och trovärdiga personporträtt och med svart humor gestaltar ett hjärtlöst samhälle med enorma klasskillnader.

Ändå förtjänar Liza Marklund respekt. Hon tjänar grymt med pengar och jag må vara amerikansk i denna uppfattning, men jag beundrar människor som tjänar pengar, på laglig väg.

Där har vi pudelns kärna: Avundssjukan. Björn Ranelid lamenterade ynkligt att Liza säljer mycket mer än han själv.
Ranelid gör bara bort sig. Hans böcker kanske håller högre klass, jag har ingen åsikt, då jag inte läst något av Ranelid.
Men han borde istället storsint gratulera Marklund till försäljningframgången.

Den konstigaste kritiken gäller valet av bokförläggare (samma som Guillou). Han har blivit dömd för kvinnomisshandel, en avskyvärd handling. Men han har fått sitt straff och gått psykoterapi.
Det dåliga samvetet får han förstås leva med resten av sitt liv, men ska han ha yrkesförbud resten av sitt liv? Och Marklund har lika lite skuld i detta som Guillou ( som inte fått kritik i val av förläggare).

Detta är en annan diskussion, det säkert rätt att en pedofil aldrig någonsin får jobba med barn, en tidigare dömd aldrig kan bli polis, en våldtäktsman inte får köra taxi någonsin, ens efter avtjänat straff, men menar verkligen någon att en tidigare brottsling ska ha livslångt yrkesförbud, även i en bransch där denne knappast kan åsamka någon skada? 
Det rimmar illa med humanitet, att en som begått synd ska få en ny chans.

Men drevet mot Marklund går, det verkar vara både kvinnor och män som deltar, med liv och lust. Guillou eller GW Persson skriver också fiktivt och är inte alltid nogräknade med fakta. Men dessa pösmyndiga herrar hoppar ingen på.
Är det så illa att vissa inte tål att en skapligt snygg kvinna tjänar en massa kulor på romaner som kanske inte håller toppklass?

Alfa Romeo är ett bilmärke som osar av romantik, läcker design och sportiga köregenskaper. Låt oss bortse från rost och skrämmande dålig kvalitet och att Alfa under senare år levererat ett antal fula bilar med mediokra köregenskaper som befinner sig långt från rivalen BMW.

Det mest lyckade på senare år är 156. Klassisk sedan, snygg design och skaplig kvalitet och synnerligen aptitliga begagnatpriser.
Trots framhjulsdrift har den krispiga köregenskaper och knivskarp styrning.

Jag har endast ägt en Alfa Romeo, en 1976 års Alfetta sedan. Den rostade sönder på nolltid, men minnet av den varvilliga twincammotorn med natriumkylda avgasventiler, De Dionbakaxeln med växellådan bak, den läckra instrumentpanelen i trä med snygga Jaegerinstrument väcker ljuva nostalgiska minnen.

Jag minns en italienresa med den bilen, då det mesta gick sönder, bilen var förvisso gammal och slut, och det var ett under att vi slapp ta tåget hem.

Idag kör jag asiatiskt, en Mazda MX5 och en praktisk Nissan Primera kombi och slipper problem. Men min kärlek till Alfa Romeo lever kvar, åtminstone som de var förr.

Satt under kvällen och kollade på några Alfa Romeo filmer på You-tube. Det kanske inte nödvändigtvis var bättre förr, men definitivt vackrare!

Såg på Svd:s nätupplaga om hamnarbetare som blivit permitterade genom SMS. Låter oerhört hjärtlöst, ungefär som att bli dumpad av sin partner på samma sätt.
För många är jobbet en stor del av ens liv, och sorgen att bli dumpad kan jämföras med om ens partner gör slut, för vissa är detta rentav en större tragedi, då det är svårare att hitta ett nytt likvärdigt jobb än en ny, likvärdig, eller överlägsen partner.

Det mest hjärtlösa sättet att få sparken jag hört talas om skedde under sent 80-tal, yuppierans höjdpunkt då de framgångsrika börsmäklarna körde pärlemorvit Porsche 911, drack rosa champagne på Stureplan och hade smaklöst, men dyrt möblerad etagelägenhet på Östermalm.

En av dessa killar, i periferin av min bekantskapskrets, hade misskött sig. Efter semestern i Miami kom han tillbaka till kontoret nära Stureplan och möttes av ett brinnande skrivbord framför entrén, som någon antänt med högoktanig bensin.
Vid närmare påseende visade det sig att det förkolnade skrivbordet var hans.
Budskapet gick inte att ta miste på.....

Nu klumpar texten ihop sig igen, jag har skrivit och klagat och får "goddag yxskaftsvar"!!!!

För några dagar sedan uttalade sig vissa "ekonomiexperter" och hävdade att kronan är undervärderad mot euron, då kronan "förstärkts" något under några dagar. Dessa förståsigpåare har dock tystnat då raset återigen tagit fart. Bli inte förvånad om resan mot 12 kronor euron påbörjats. I det kommande EU- valet röstar jag på Folkpartiet, vilken kandidat återstår att se.

Det påstås att ordet lagom endast existerar i svenskan. Jag vet inte om det stämmer, men mig veterligt finns inget motsvarande ord i engelskan, trots att engelska är ett oerhört mycket rikare språk än svenskan med avsevärt många fler synonymer.

"Lagom" har ibland förhånats som något töntigt svenskt. Vem har inte hört hånfulla kommentarer om mellanmjölk, "lagommjölk"?

Själv tycker jag lagomkulturen är något att vara stolt över och eftersträvansvärt som rättesnöre hur man ska leva.

Lagom av mycket är sunt och ger livsglädje, rent av hälsa. Lagom med mat, motion, arbete,  sex, sömn.... ja, rent av alkohol, eller vad tusan som helst ger livskvalitet, välbefinnande, hälsa.
Frosseri straffar sig däremot, förr eller senare, inte därför att man hamnar i helvetet som ju inte existerar, utan därför att det renderar sjukdom och för tidig död. Det kan förstås inträffa ändå, då det inte finns någon biblisk rättvisa, men genom att leva lagom förbättras oddsen, sedan får man hysa en from förhoppning att man har bra gener.

Miata är som bekant namnet på världens mest tillverkade sportbil, fast namnet Miata används av någon anledning bara i USA, i resten av världen kallas den Mazda MX5. Fast vi miataälskare kallar den för just Miata, oavsett hemvist.

Den här bloggen får heta Miata, eftersom jag är miataentusiast. Fast jag skriver inte strukturerat, utan om det som faller mig in. Det är inte alltid genomtänkt. Jag har inte heller brytt mig om att designa bloggen, eller ta in tjusiga, redigerade bilder.

Det var ett tag sedan jag skrev om Miata. Min röda MX5 ruvar i sitt ide och väntar på vårvärmen. Då blir det åka av!

Miata är en kompetent sportbil. Visserligen är prestandan inte överdådlig, men vägegenskaper och körkänsla gör miatan till ett seriöst redskap för sportig körning.

Miata har blivit en dundersuccé, med snart 1 miljon tillverkade exemplar. Klassisk sportbil, seriöst byggd, med kvalitet som bara några få japanska tillverkare mäktar med, och ett rimligt pris är framgångsreceptet.

Miata är den enda bil som förtjänar epitetet "folksportbil". I finanskrisens spår kan man nu köpa fabriksnya från 180.000 kr, kanske det finns ytterligare prutmån, och en fullt fungerande, men lite luggsliten begagnad kan inhandlas från 35.000 kr.
Snacka om körglädje för rimliga pengar!

På 50 och 60- talet fanns det gott om folksportbilar: Framförallt brittiska Triumph och MG och någon italienare som FIAT 124 cab.
Det var en i många avseenden en lycklig tid.

Jag tänkte beröra en annan tragisk, men föga uppmärksammad effekt av finanskrisen: Decimeringen av roliga bilar. Att dyra skrytbilar läggs ner rör mig inte i ryggen. Men när prisvärda sportbilar läggs ner känner jag sorg.

För att ta några exempel: Toyota har slutat tillverka MR2 och har nu ingen körglad bil i modellprogrammet. För en vecka sedan kom chockbeskedet att Honda lägger ner den legendariska S2000 utan ersättare. Honda anger finanskrisen som orsak.
Visserligen är S2000 lite dyr för att kallas folksportbil, men superprestanda, superkvalitet och begagnade under 200.000 kr gör den ändå till ett klipp.

Jag känner lite oro inför miatans framtid. Enligt Mazda kommer en ersättare 2012. Lättare och bränslesnålare än dagens generation. Så långt är jag med. Dagens bilar lider av övervikt.

Men när man säger att dagens Miata är för feg i designen blir jag rädd. Nuförtiden ska bilar ha aggressiv design, jag frågar mig varför.

Häromdagen såg jag en film från tidigt 60- tal som utspelade sig i Rom. Det slog mig hur vänligt designade bilarna var på den tiden. Även Mercedes "bullmerca" såg snäll ut, dessutom fint rundad med utsökta proportioner.
Många av dagens bilar ser för djävliga ut, med arga fronter och groteska överhäng.

Blir nya miatan en hybrid med datastyrd automatlåda får jag frossa. Att inte kunna njuta av sången från den varvvilliga twincammotorn eller njuta av den mekaniska, kärva precisionen i bilvärldens bästa växellåda.

Som tur är håller miatan en enastående kvalitet: Min egen 91:a kan med lite skötsel hänga med många år till. Köper jag en bättre begagnad NC, kommer den överleva mig.

Det begås cirka 1500 självmord i Sverige årligen, med reservation för mörkertal, "trafikolyckor" som egentligen döljer någon som är trött på livet.

Det märkliga är att det talas så lite om självmordsfrekvensen och att så lite åtgärder sätts in. Psykiatrin tvingas spara, samtidigt som det satsas miljarder på säkrare trafik, tack vare det är vi tillbaka på 40-talssiffror, under 500 dödade per år och kraftig minskning av skadade, trots mångfalt högre trafikintensitet nuförtiden.

Självmord och dödshjälp hänger förstås ihop. Det är otäckt, men sant. Katoliker anser att självmord är synd. Jag är inte katolik. Det svåra är att läkarkonsten utvecklats så enormt att man numera kan hålla liv i en döende väldigt länge.

Förr var inte ens passiv dödshjälp tillåtet. Numera stängs en respirator av när hjärndöd är konstaterad. Det är faktiskt bara några decennier sedan hjärndödsbegreppet infördes.

Debatten om dessa svåra ämnen bör inte sopas under mattan, och den kommer även i Sverige, var så säker.
Vi lever i en i många avseenden ytlig tid, med triviala tv program, tidningar och allmän snuttifiering.

Existensiella frågor som liv och död bör ges den plats den förtjänar.

Skådespelerskan Gerd Hagman, en parant dam närmare 90, fortfarande frisk, har deklarerat att hon är trött på livet och vill avsluta livet på ett värdigt och smärtfritt sätt.

Hon har gott om pengar, så hon kan bege sig till någon klinik i Holland. För de flesta andra saknas den möjligheten.

Frågan är inte enkel, men jag håller på henne, jag har rätt att bestämma över min kropp och mitt liv.

Naturligtvis ska ingen få dödshjälp bara för att man är oduglig eller improduktiv, eller för att ens släktingar önskar ärva ens pengar.
Det finns gott om gravt sjuka människor som ändå älskar livet och som absolut vill leva så länge som möjligt. Samhället bör göra allt för att ge dem ett så bra liv som möjligt.

Men att förvägra människor som vill avsluta på ett lungt och värdigt sätt är inhumant.