Bloggar och skandaler
För bara 5 eller 10 år sedan kunde makthavare mörklägga besvärande fakta. Om sedan alla fakta bör komma fram, snaskiga privata saker som inte har allmänintresse kan förstås diskuteras.
Även makthavare har rätt till en privat sfär.
Schenströmaffären har dock ett allmänintresse. Hade hon jouren eller inte är en berättigad fråga. Om hon hade jouren var kravet att vara nykter och kunna köra bil.
I mitt jobb hade dylikt beteende under jourtjänstgöring renderat sparken.
Tack vare bloggar har följande kommit fram: Hon var aspackad, notan för två var runt tusenlappen, ingen mat åts, det är många drinkar!
TV4 reportern är gay, så äktenskapsbrott torde inte föreligga, denna aspekt torde egentligen bara angå stadssekreterarens äkta man, jag är ointresserad av just detta.
Den som verkligen ska klandras är Reinfeldt. Jag har totalt tappat förtroendet för den mannen, den sista resten försvann när han läxade upp journalister med "Vem har sagt att hon var berusad" och insinuerade att allt var ett osant journalistdrev, samtidigt som personal på restaurangen vittnade om hur berusad hon var, även TV4 reportern erkände att hon liksom han "var glad i hatten".
Nu är skadan oreparabel, hade Reinfeltd agerat ansvarsfullt och gått till botten med detta hade det gått att rida ur stormen.
Alliansen har hittils varit enig utåt, nu kritiseras Reinfeldt även av moderater.
Svensk politik är en sorglig såpa.
Specialized Sirrus
Det är en viss känsla att köpa fabriksnytt, vare sig det handlar om bilar, cyklar eller något annat.
Rent, nydoftande, inga skavanker orsakade av någon annan.
Jag vet hur det är, i början kommer jag inte utsätta min Sirrus för regn eller smutsiga vägbanor, om något år kommer jag ha en betydligt mer osentimental inställning.
Jag har redan fått första skavanken i form av avskavd lack på ramen när cykeln stod parkerad mot ett cykelställ.
Först blev jag djupt störd, nu har jag accepterat faktum, använder man en pryl blir det skavanker.
När det gäller min Crescent känner jag en viss stolthet över att den ser sliten och patinerad ut, och berättar mer än gärna att den snart rullat över 1.200 mil och ojar mig vällustigt över att jag fått byta drev och kedja, plus en del annat.
Väl använda prylar kan också representera en sorts status, som volvoägaren som skryter om att hans 940 rullat över 50.000 mil och fortfarande är still going strong.
1984
George Orwell, eller Eric Blair som han egentligen hette var en gudabenådad författare och socialist av den frihetliga sorten.
Han avskydde Francodiktaturen och skrev en bok om spanska inbördeskriget, som jag tyvärr glömt namnet på.
Han hatade alla former av totalitarism, boken "1984" kom att bli en varningssignal och illustration över ett tänkt framtida totalitärt högteknologiskt samhälle.
Hans dystra visioner har gudskelov inte slagit in, men delvis rätt fick han ändå.
Antalet diktaturer har stadigt minskat sedan järnridåns fall. Tack vare internet och bloggar sprids även för makthavare misshaglig information blixtsnabbt.
Aldrig han informationsflödet varit så fritt och transparent som nu.
Samtidigt har hans spådom om övervakningssamhället samhället slagit in, myndigheter och företag kan lätt kolla vad gör.
Övervakningskamerorna blir allt fler, nu finns de även i trafiken i form av fartkameror. Så fort du handlar på ditt kreditkort kan banker och företag kolla dina konsumtionsvanor.
Bli inte förvånad om någon politiker kommer på den briljanta idén att avskaffa kontanter, ett effektivt sätt att bekämpa den svarta sektorn.
För att komma till pudelns kärna, jag gillar mycket i övervakningsamhället. Effektiv brottsbekämpning ger ett trevligare och bättre samhälle, det har borgmästare Guilliano i New York bevisat.
Tack vare DNA teknik kan brottslingar fångas som tidigare gick fria och jag stöder helt Alf Svenssons förslag att alla svenskar borde lämna DNA prov.
Men, det blir allt viktigare att värna om den personliga integriteten, och hålla hårt i sin privata sfär.
Personligen svarar t.ex aldrig på undersökningar med frågor av alltför privat karaktär, hur mycket anonymiteten än bedyras.
Jag minns på åttiotalet när jag fick ett formulär från kommunen där jag bodde, med många personliga frågor. Jag vägrade, de var nästan hotfulla, "det är oerhört viktigt för statistiken". Jag bad de dra till varmare trakter....
Från åttiotalets minns jag också ståhejet kring "Folk och bostadsräkningen", ett arv från Alva Myrdals sociala ingengörskonst.
Cirkeln slöts, sonen och diktaturkramaren Jan Myrdal som inte upplevt en kärleksfull barndom (parets Myrdals omsorg gällde mer barn generellt än sin egen son), tillhörde tillsammans med Expressens ärkekonservative Ulf Nilsson de argaste kritikerna och rev offentligt sönder blanketterna.
Teoretiskt sätt kunde man få böter eller rent av skaka galler för denna vägran, myndigheterna var dock för smarta för att utsätta herrarna Myrdal ovh Nilsson för detta, som säkert älskat att få spela martyrer.
Några obstruerade i tysthet, fyllde i att de bodde i 64 rum, istället för den etta de egentligen hade.
Ett löjets skimmer gjorde att "Folk och bostadsräkningen i tysthet dog ut.
Själv drar jag en knivskarp gräns vid personliga frågor. Det angår ingen hur ofta eller sällan jag har sex, alkoholkonsumtion avseende mängd eller regularitet, motionsvanor eller om jag röker.
Jag tycker mig se otrevlig tendens att arbetsgivare vill veta just sådana detaljerade saker. Att de ger mig gratis gymkort är föredömligt, men de har inte med att göra hur ofta jag motionerar.
Däremot köper jag att kontroll utförs för att ställa nödvändiga krav. Min arbetsgivare skickar anställda på regelbundna läkarkontroller. Självklart ska busspassagerarna känna trygghet att föraren är frisk och inte har alkohol eller drogproblem.
Men man behöver inte meningslösa integrtietskränkande frågeformulär, med ett enkelt blodprov kan man konstatera om en person har alkohol eller drogproblem, då måste åtgärder sättas in, men det är en annan historia.
Lågkonjunktur?
Hur mycket påverkas vi av bostadskraschen i USA, hur klarar svenska exportföretag en fortsatt svag dollar, hur drabbar problemen i Baltikum svenska banker, hur mycket höjer riksbanken räntan, hur mycket faller bostadspriserna?
Frågorna är många, svaren inte givna. Även experter saknar kristallkula.
Personligen tycker jag priserna på bostäder ökat sjukligt mycket, långt över löneökningar under senare år.
Bara i min stad, med betydligt modestare priser än storstäderna, har priserna skenat.
Själv hoppas jag på ett rejält ras, då vår son som är i tjugoårsåldern är ute efter en etta. Idag får man ge mellan 35- 100.000 kr för en etta, jag hoppas på ett gynnsammare pris inom närmaste året.
För fem år sedan köpte jag en fyra i en bra förening med låg avgift för 75.000 kr, tills nu har priserna för en motsvarande lägenhet legat kring 350.000 kr, men jag bryr mig inte ett smack om värdet sjunker till 200. 000 eller 100.000, detta är en fiktiv rikedom eftersom allt annat stigit lika mycket eller mer.
Om värdet sjunker kommer fler ungdomar och andra än höginkomstagare ha råd att köpa sin egen bostad.
En annan positiv effekt jag noterat är att det råder ett överutbud på begagnade bilar, svag efterfrågan och omfattande import från Tyskland bidrar, samt det faktum att folk tycks ha gott om pengar, eller tycker det är billigt att låna och köper nytt istället,bidrar till detta.
Som Mazda miataägare följer jag uppmärksamt prisutvecklingen. Miata är nog den bil som har bäst andrahandsvärde, men jag spår rejäla prisfall, speciellt på halvgamla NB.
Det finns numera många till salu, och de verkar inte säljas till de hutlösa priser som begärs. Att min NA också faller gör inget, det blir ändå mindre att lägga mellan.
Sammanfattningsvis, sämre tider innebär också möjligheter. De som lånat upp över öronen till dyrare bostäder och bilar än de egentligen har råd med får skylla sig själva, liksom de banker som alltför lättvindligt lånar ut.
Bussar och säkerhet
Jag gillar fordon, eftersom jag är en utpräglad landkrabba, gillar jag speciellt fordon som rullar på vägar.
Min egen erfarenhet gäller bilar, cyklar och bussar.
Jag jobbar huvudsakligen som busschaufför, ibland kör jag något taxipass också.
Trots att jag kör i runda slängar 8- 10.000 mil om året, älskar jag att köra.
Att åka buss är oerhört mycket säkrare än bil, runt 15 gånger säkrare, rent statistiskt. Det är föredömligt även ur miljösynpunkt, en modern buss drar ca 3 liter milen, men tar ledigt drygt 50 passagerare. Det blir lite växthusgaser per person!
Ändå är inte allt frid och fröjd.
Jag tror alla, oavsett vilken bransch man jobbar i, blir extra illa berörda när olyckor och tragiska händelser drabbar just deras bransch.
Jag tänker på olyckan utanför Uppsala. Jag var i Dalarna och körde vasaloppskidåkare, när jag vid frukosten fick höra talas om den ruskiga händelsen.
För mig stod det direkt ganska klart att att den 23 åriga kvinnliga busschauffören var vållande och inkompetent att köra buss, ett faktum som framkommit under senare dagars rättegång.
Det här får mig att resa ragg och ställa några kritiska frågor, som jag återkommer till.
En medpassagerare med empatisk förmåga ställde frågan hur bussbolaget kunde släppa fram en oerfaren förare under detta besvärliga väglag och undrade om inte bussbolaget också hade ett ansvar?
Svaret från bussbolaget var givet, hon hade giltigt körkort och förväntas kunna köra buss.
Där har vi problemet i ett nötskal. Alla kan inte lära sig köra buss på ett säkert sätt, eller ens vanlig personbil. Körkort är ingen mänsklig rättighet, förbehållen alla.
Flertalet busschaufförer är kompetenta och kör bättre än genomsnittsbilisten. Men inte alla.
Jag jobbar på ett stort bussbolag och vi nyanställer många varje år. Det skrämmande är att några sållas bort innan de anställs för de kör för illa, trots att de har busskörkort!
Ett fåtal får sparken för att de kör för illa och orsakar för många skador.
Frågan jag ställer, hur i helvete har de kunnat få körkort?
Som jag ser det har vägverket ett stort ansvar till att denna stackars 23 åring fått busskort, trots att hon uppenbarligen är olämplig som bussförare.
Hon kommer troligen få 2 års fängelse, eller ännu troligare, samhällstjänst.
Vad får vägverket? Jag funderar allvarligt på att polisanmäla vägverket.
Nissan
Däremot har driftsäkerheten och kvaliteten alltid varit överlägsen, även om rostskyddet varit undermålig på äldre japanare.
Den som gräver lite i japanbilars historik kan dock finna lysande exempel på entusiastbilar. Mazda Miata är självklar och det har tjatats om detta inte minst på denna blogg.
Låt mig nämna några: Sextiotalets Honda S200, en liten delikat sportkupé som varvade upp till 9.000 varv per minut. Dagens Honda S 2000 är en värdig efterträdare och en unik sportbil.
Dagens Honda Civic R är ytterst kompetent, hållbar och prisvärd.
Honda hade en läcker hybridbil redan 1999, Insight. Toppfart 180 km/h, drygt 0.3 liter milen vid snäll körning.
Hybridbilar kanske inte är körglada i klassisk mening, men Toyotas hybridbilar kommer bli klassiker, särskilt den första Priusen med små skottkärrehjul i magnesium.
Nissan har ofta hånats för att vara synonymt med tristess, ett orättvist omdöme.
Mellanklassbilen Bluebird var ofta trist, men den första sextiotalararen hade en läcker design, låt vara att det var en råkopia på Pininfarinadesignade Fiat 1500.
I början på nittiotalet kom Primera, en kompakt, sportig sedan med utmärkta prestanda. GT versionen med 150 hästar har även med dagens mått respektabla prestanda.
Chassit var överlägset europeiska konkurrenter och vägegenskaperna utmärkta.
När det handlar om Nissan, måste ändå Z bilarna framhållas. Modellen kom på 70 talet och blev en jättesuccé.
En klassisk sportbil, rak sexa, bakhjulsdriven, seriösa hjulupphängningar. Inget bjäfs, otroligt hållbar
Dagens Z är mer sofistikerad, men ändå trogen originalkonceptet. För betydligt mindre peng än en Porsche Boxster eller Cayman får man likvärdiga prestanda, men bättre driftsäkerhet.
Endast den som är insnöad på status väljer Porschen!
Högtryck
Det torra, soliga vädret har jag utnyttjat till att göra mina dagliga cykelturer på min nya Specialized Sirrus.
En underbar cykel!
Snabb, lättrampad och stabil.
Jag börjar redan fundera över lämpliga utflyktsmål i vår....
Dessvärre kommer snart slasket, då plockar jag fram min Crescent igen. Det går utmärkt att cykla på vintern, värst är halkan.
Nytt allianssjälvmål
Man tar sig för pannan inför denna idioti!
För det första har alliansen redan sparat in på tullen. Vill man nu åter ge tullen mer resurser, kan man ta av Systembolagets miljarvinster, det blir gott om pengar över ändå.
Sverige har världens högsta alkoholskatter. Kent Härstedt har fattat galoppen, problemet är all sprit som lagligt förs in, men som sedan olagligt säljs till ungdomar, där borde polisiära resurser sättas in.
Att en moderat står bakom denna idioti förvånar, är detta "de nya moderaterna"?, att en centerpartist och en kristdemokrat står bakom förvånar däremot inte...
Mitt stalltips är att kristdemokraterna med den religiösa extremisten Sacrédeus ( betyder helig gud på franska!) åker ur riksdagen efter nästa val, även centern ligger pyrt till.
Dessa partier kommer sörjas av få.
Folkpartiet kommer öka, med den vettige Björklund och Cecilia Malmström.
Dock kommer alliansen som helhet förlora makten.
Hur kommer de "nya moderaterna" hantera detta? Moderaterna har ett stort ansvar som borgerlighetens största parti, där drygt en fjärdedel röstade på Reinfeldt, inklusive mig själv.
Status
Inget av det där stämmer dessvärre in speciellt bra på mig, förutom att min fru är vacker.
En parameter som i dagens massmediala samhälle mer tillkommit är hur känd man är.
Jag tror inte jag är ensam om att googla sig själv, även om det är på gränsen till töntigt. Men det är roligt att se alla debattinlägg på bloggar och insändarsidor man deltagit i.
Glädjande nog kom denna blogg upp ganska tidigt när jag sökte på "miata".
Jag kollade även på personer jag känner. Några hamnade på noll träffar, en framgångsrik person jag känner hamnade på hela 3.850!
Nog om detta, imorgon ska jag hämta min nya cykel och känna frihetens vindar och klämma ett par mil.
Dashplan skandalen
Det är obegripligt att SAS fortsätter flyga med detta undermåliga plan. Jag hade själv det tvivelaktiga nöjet att åka i ett sådant plan, det är trångt, obekvämt och långsamt eftersom det i stort sett är ett propellerplan med turbosnurra!
Lågprisbolaget Ryanair flyger med moderna Boeingplan, SAS borde tänka på ryktet och tänka om!
Cykelpunkten
De är troligen billigast på Sirrus i Sverige och tre års fri service ingår i priset.
Jag kompletterar med barends, lätta skärmar och pakethållare i aluminium, lätt belysning fram och bak, samt färddator.
Då har jag en snabb, lättrampad långfärdscykel.
Min drygt tre år gamla Crescent som snart rullat 1.200 mil får fungera som brukscykel i ur och skur.
Den har funkat bra, bortsett från tvivelaktig kvalitet på vissa komponenter, men den är uppgraderad, så den går nog flera år till.
Missionärställningen
Mountainbiken, som några frihetsälskande individualister uppfann på 80- talet i Kalifornienhar tillfört mycket.
För oss som inte cyklar i terräng är mycket onödigt, som feta grovmönstrade däck, fjädrande gafflar och skivbromsar. Allt detta ger onödig tyngd och sämre fartresurser.
Däremot kompakta ramar ger vridstyvhet och god balans, rakt styre kompletterat med barends en bekväm men samtidigt effektivt lätt framåtlutad sittställning, den s.k "missionärställningen" enligt de cykelsidor jag kollat in på nätet.
Många växlar för allt mellan 5 till 75 km/h kan vi också tacka mountainbiken för.
Därför är sportcykeln ett så tilltalande koncept, en korsning mellan racer och mountainbike.
Jag lutar mycket åt en Spezialized Sirrus som verkar ge en unik mix av komfort och sport,
Fast jag är inte helt såld på designen. Men funktion bör vara överordnad designen.
En snygg, exklusiv cykel, som lockar är Nishiki Ultra Pro. Men den har onödigheter som skivbromsar, är dyrare och saknar carbongafflar.
I morgon vill min fru åka till Lidköping och kolla i en affär, jag har entusiastiskt tillstyrkt, där finns en Nishikiiåterförsäljare!
Man får ta smädelsen med ro att vissa roas av att göra narr av en när man försöker hitta den optimala cykeln, en person i min bekantskapskrets föreslog att jag skulle besöka ICA Maxi och köpa första bästa cykel....
Jag ryser av bara tanken.....
Pol Pot eller Paul Potts?
Där fick jag idag till min sorg reda på att Michael Jacksson lämnat jordelivet. Alltså inte det tvivelaktiga popsnöret med perverst intresse för småpojkar, utan whisky, öl och matlegenden Jacksson.
Det fick mig att fundera över den eviga frågan om gott och och ont, och gråzonen däremellan.
Popsnöret Jacksson hade en svår barndom, med en grym och krävande far. Det ursäktar inte hans handlande senare i livet, men kan duga som en delförklaring.
Jag tilhör definitivt inte hans fanclub, men måste motvilligt erkänna att hans bästa LP, "Thriller" är sanslöst bra.
"Whisky Jacksson" var oerhört kompetent och välformulerad och hittade alltid "le mot juste". Hans böcker kommer läsas långt efter hans frånfälle.
Jag lägger benen på ryggen så fort jag hör ordet "såpa", men har inte lyckats undgå att höra talas om Paul Potts, en enkel arbetargrabb i England, som i Englands motsvarighet till tv programmet Idol slagit världen med häpnad genom att sjunga opera nästan som ett proffs.
Jag gillar underdogs, och måste motvilligt ge dessa såpor en eloge, när någon ickepriviligerad från massan kan träda fram och exponera sin enorma begåvning.
Det intressanta med gott och ont är att det sällan går att måla allt i svart eller vitt: Kambodjas diktator Pol Pot var förmodlingen till över 90% ond, han förgjorde procentuellt fler av sitt folk än de tillika onda Hitler eller Stalin.
Andra ledare måste målas i gråskalor: Nixon var förstås en skurk, med Watergte och de oförlåtliga julbombningarna över Hanoi 1972. Men det var inte han som startade Vietnamkriget, det var Johnsson.
Men Nixon var också en underdog, i ständig kamp mot den förment charmiga Kennedyklanen, som fick allt serverat på ett silverfat. Kennedyklanen är gravt överskattade, gubben Joseph grundlade sin förmögenhet som whiskymagnat under förbudstiden och var därför diskvalificerad som president för USA.
Som Londonambassadör under kriget tyckte han att man borde deala med Hitler, och obstruerade Roosevelts "Lend and lease" program.
Kubakrisen kanske inte alls hade uppstått om Chrustjev haft att göra med en tuffing som Reagan. Till sist visade John F Kennedy tuffhet och Sovjet tvingades backa. Men det var nära ett kärnvapenkrig!
Ett forsonande drag hos den gamle skurken Nixon är att han gillade Johny Walker Black Label. Nuförtiden ska det snobbas med single malt och jag tror att Michael Jacksson kan göra tummen upp för denna utmärkta blended.
Cykeltjat
Mycket bekväm och lättrampad, "höstpris" 6.000 kr. Vikt ca 10 kg. Originaldäcken uppges klara 7 kg.
Kan kompletteras med skärmar och pakethållare, då åker vikten upp något kilo. klart godkänt!
Om jag inte klipper till nu blir det en Specialized Sirrus till våren!
Läckra bilar
En teknikfreak och polititiskt korrekt person kan naturligvis falla i trance inför dagens teknikmonster, som avancerade hybridbilar.
Konstigt nog är hybridbilar ofta fula. Honda Civic är en av få verkligt nyskapande och läckert designade bilar. Konstigt nog är hybridversionenen i motsats till vanliga Civic, speciellt sportiga "R" versionen, en tam och trist historia. Det är fortfarande tagelskjorta på när det gäller att vara miljövänlig!
Det gjordes många trista bilar förr också, men det skapades klassiker på ett sätt som jag inte tror görs idag.
En förklaring är att dagens bilar utvecklas av " kommittéer" bestående av allsköns folk med olika bakgrund som ska vaska fram en kompromiss som ska sälja i enorm upplaga på olika marknader.
Annat var det förr, några celebra klassiker utvecklades av egensinniga konstruktörer med diktatoriska befogenheter.
Tillåt mig nämna några: André Lefèbre, besatt av plast och låg vikt, och designern Bertini (inte att förväxla med Bertone!) som i suveränt egensinne utvecklade klassiska Citroen DS (gudinnan på franska).
Alec Issigonis, minimalisten bakom " Mini", som hatade onödigheter, han hatade t.o.m bilradio! Mini hade fantastiska vägenskaper, och begåvade Cooper trimmade kojorna och sopade banan med allt på sextiotalet
I Sverige hade vi Sixten Saason med urläckra SAAB 92 och sextiotalets 99. Dagens Saabar är snygga men könlösa GM produkter.
Volvo hade Wilsgaard med vackra Amazonen och Pettersons P1800, känd från TV serien "Helgonet"
Det intressanta är att Petterson, som på den tiden stod lågt i volvohierarkin designade P1800 i smyg, ledningen gav klartecken när varseblev resultatet.
Han ritade allt, från karosslinjer, till navkapslar och askkopp, och resultatet blev så läckert!
Finns det hopp, i all denna tristess? Jag nämde Honda Civic som faktiskt är nyskapande och läcker, kanske en framtida klassiker, åtminstone i "R" utförande.
Personligen har jag inget emot kopior, speciellt inte om de är bättre och billigare än originalet.
En Golf GTI från 1977 är naturligtvis överlägsen en Mini Cooper från 1967.
En Mazda Miata, oavsett årsmodell, är vida överlägsen en Lotus Elan.
Våta drömmar behöver inte nödvändigtvis vara av sexuell natur, häromnatten drömde jag att jag rattade en Triumph Dolomite Sprint från sjuttiotalet i snabb kadens på brittiska landsvägar.
Innan färden var över, vaknade jag, sorgsen över att det var en dröm, inte verklighet, men tröstade mig med att jag ägt en Alfa Romeo Alfetta, Italiens motsvarighet, en kompakt, sportig sedan.
Den som idag vill ha en sportig, kompakt, bakhjulsdriven sedan, har endast BMW 3 serie att tillgå.
Den är dock dyr och Bangles lite märkliga design, även om proportionerna är harmoniska.
Som sagt, jag störs inte av kopior, kan Kia eller Hyunday prestera en modern Dolomite/ Alfetta med med en vass fyrcylindrig twincammotor, 150 hästar räcker, bakhjulsdriven med underbar väghållning för oss konnosörer som inte uppskattar såsig framhjulsdrift eller tung fyrhjulsdrift, till ett pris runt 150.000 kr, borde försäljningsuccén vara ett faktum.
En våt dröm som borde bli verklighet.
Varför racercykel?
Jag blev rätt förtjust i en Bianchi i den för märket speciella ljusgröna färg, fram och bakgaffel i carbon och som grädde på moset Campagnioliväxlar och bromsar, nuförtiden när Shimano annars totalt dominerande.
De bästa och prisvärdaste ramarna och komponentsystemem kommer numera från Taiwan, endast när det handlar om riktigt exklusiva prylar kan det gamla cykellandet Italien ge asiaterna en match.
Bianchin var nog rätt prisvärd, nedsatt till drygt 11.000 kr och det var kul att dra en vända runt stan, den drog gillande blickar till sig. En riktig caféracer och klart billigare och miljövänligare sätt att dra till sig uppmärksamhet jämfört med en sportbil.
Det fodras en rätt maffig sportbil, Porsche eller Corvette om man vill uppnå den effekten. Mazda Miata är vanlig och folklig och kostar mindre än en Volvo, alla dessa importerade BMW och Audi cabbar som grabbar med bakvänd keps kör omkring i möts med gäspningar.
Sedan provade jag en Meridaracer för 8.000 kr. Lite enklare förstås med Shimano Tiagra, men i ärlighetens namn upplevdes ingen större skillnad på vägen jämfört med Bianchin.
Rätt snygg i blåmetallic, men den väckte inte uppmärksamhet på samma sätt.
Trots att själv kör en Crescent, upplever jag inte Crescent som speciellt prisvärda: Lite för tunga och dyra, varumärket kostar en slant.
Men som alltid, undantaget som bekräftar regeln: I Crescentprogrammet finns en väldigt trevlig sportcykel, med rakt styre med sköna barends. Jag tror den heter 388. Racerram med carbon framgaffel. Serösa fälgar. Bra komponenter överlag med Shimano Tiagra. Snygg avskalad design. Vikt runt 10 kg, pris 8.000 kr.
Klart prisvärd.
I motsats till en racer kan man montera stänkskydd och pakethållare, klart praktiskt. En cykel man använda både till vätterrundan och cykelsemestern.
Enda uppgraderingen jag skulle satsa på är riktigt bra däck, som klarar uppåt 7 kg tryck. Stötigt, visst, men gudabenådat lättrullat.
Jag har en bruksbil, en Nissan kombi, och en sportbil, en Mazda Miata. Därför är det logiskt att jag skaffar en sportcykel som ett komplement till min 3,5 år gamla hybridcrescent som snart rullat 1.200 mil.
Jag cyklar året runt, och har inte undgått att märka hur hårt vägsaltet sliter: Jag har bytt kedja, bakhjul och drev.
Jag har även en 80 tals Crescent i rosa-pärlemorvit med bockstyre i utmärkt skick. En rätt patetisk sak. Jag har utan framgång försökt sälja den på blocket.
Jag ska byta däck på den och köra med den i slasket och spara på slitaget på fincykeln.
Att ha tre cyklar är nog lagom. Jag skulle gärna ha en rolig bil till, men där sätter nog ekonomin stopp, dessvärre.
Racercykel
Reinfeldt gjorde idag ett sömngångaraktigt försök att försvara Carnegie, frågan är dock redan avgjord, då Carnegie avsäger sig uppdraget. Såpan med Mats Odell lär dock fortsätta, frågan är när Reinfeldt tvingas ta sin Mats ur skolan.
Nu till något roligare. Jag funderar på att skaffa en racercykel. Jag cyklar dagligen 10-20 km, året runt på en Crescenthybrid.
Hybridcyklar är vettiga, man har plockat lite av racerns snabbhet, mountainbikens allsidighet, och brukscykelns lastförmåga.
Som alla kompromisser är de dock inte riktigt överlägsna i någon gren.
Jag har alltid gillat racercyklar, som är otroligt funktionellt vackra. Suktar man bara efter designen, kan man gott försöka hitta en begagnad Peugeot, Motobecane eller något italienskt.
De kan vara i nyskick, och ända bara kosta några hundralappar.
Fast en 10-20 år gammal racer är inget att cykla med jämfört med dagen otroliga lätta och vridstyva cyklar.
En riktigt fin racer kan kosta uppåt 80.000 kr. För de pengarna får man en begagnad Mazda Miata i fint skick, då väljer jag miatan!
De sista kilos viktbesparing kostar otroligt mycket, en 7 kiloscykel helt i kolfiber kostar massor.
Det intressanta är att det numera finns vristyva cyklar under 10 kg, som kostar under 10.000 kr. Komponenterna är inte de allra bästa, men ändå klart högklassiga.
Jag kommer noga studera marknaden, hittar jag något begagnat som passar från någon trendnisse som tröttnat kan det vara högintressant.
Precis som med bilar, faller värdet på cyklar som en sten, på begagnatmarknaden finns möjlighet till klipp.
Burma
Världens återstående diktaturer kan andas ut et tag till, förtryck tycks löna sig.
Precis som gamla Sovjet eller Tredje riket leds Burma av en klick gangsters som berikar sig själva, medan folket sjunker allt djupare i svält och förtryck.
FN står som vanligt lamslaget, sändebudet kan bara prata, utan att pratet åtföljs av verklig handling. Alla aktioner ter sig meningslösa, regimen sitter kvar i orubbat bo. Möjligen kan USA:s frysning av ledarnas tillgångar ha viss effekt.
Det enda som kan få bort regimen inom kort vore en militär intervention utifrån till stöd för oppositionen. FN har kapacitet till detta, men med diktaturen Kina och halvdiktaturen Ryssland är detta endast en dröm.
FN är och förblir en lam anka.
Svenska kommentatorer har inte formulerat sig mästerlikt. De skarpaste och känslosammaste kommentarerna står Desmund Tutu och Vaclav Havel för. Bägge har upplevt diktatur inpå skinnet.
Jag gäspade när jag hörde Carl Bildt, jag grät när jag Tutu och Havel.
Det borde finnas fler sådana verkligt goda människor i världen, det skulle världen behöva.
