miata

Idag på lunchen bläddrade jag i den trevliga biltidningen " Nostalgia". Där fanns en artikel om svenska Panhardklubben.

 

De flesta har hört talas om Panhard- Levassor, som gjorde lyxbilar fram till Andra Världskriget. Efter kriget var Europa fattigt, och marknaden för lyxbilar helt död.

 

Panhard övergick då till att göra avancerade ekonomibilar. Det blev aldrig stora volymer, bilarna blev för dyra jämfört med konkurrenterna Renault och Citroen.

 

Den modell som fascinerar mest är 50- talets Dyna. Kaross helt i aluminium. Vikt endast 750 kilo på en drygt 4,5 meter lång bil med plats för 5! Formen är oerhört strömlinjeformad med lågt luftmotstånd, designad långt innan vindtunnlar fanns! Den tvåcylindriga boxermotorn gav endast 45 hästar, men toppfarten var på hela 135 km/h. Och låg bränsleförbrukning, ca 0,6 liter per mil ( bra siffror än idag!) i en tid då en 30 hästars folkvagn drog närmare en liter.

Invändigt är Dyna väldigt avskalat avant garde. Ingen instrumentbräda. På rattstången sitter ett antal spakar och vred ( föregångare till den " satellit" som kom på Citroen CX tjugo år senare). Längst fram sitter en strut med ett fåtal instrument.

 

Hur läckra och avancerade bilar man än gjorde, blev det aldrig höga volymer. Citroen tog över och 1967 var sagan över med kupén 24 CT.

 

Sorgligt! Tänk om någon kunde göra en modern Dyna? Jag är så trött på alla tunga, svulstiga och fula bilar som dominerar gutubilden nuförtiden.

 

Och dubbelsorgligt att fransk bilindustri inte längre står för det tekniska och designmässiga avant garde som en gång i tiden var en ledstjärna.

Min första MX-5 var en av de första som såldes i Sverige 1991. Jag köpte den begagnad år 2000 och behöll den 8 år.

 

Min nuvarande är en tyskimporterad 2006 av senaste generationen NC, köpt förra hösten.

 

Frågan är vilken man föredrar? Ett problem med kultbilar, är att efterträdare ofta tappar i attraktionskraft. De blir fulare, mer komplicerade, och riskerar till slut att hamna i träsket trista kommittébilar där en massa folk fått tänka till, och den kompromisslösa originalidén till slut är för evigt förlorad.

 

När det gäller Miata, tycker jag ändå man framgångsrikt lyckats fila på konceptet. Man är fortfarande trogen originalkonceptet, utan alltför mycket kompromissser. Det handlar fortfarande om en lätt, bakhjulsdriven roadster med enorm körglädje.

 

Den mest kritiska frågan som kan ställas: Är senaste NC lika rolig att köra som originalet? Svaret är inte givet, NC är trots viss bantning 150 kilo tyngre ( mer säkerhetsutrustning och komfortprylar). Ökad vikt ger sävligare reaktioner, men fortfarande är Miata något av det kvickaste som finns på fyra hjul.

 

En sak man uppskattar är den förbättrade vridstyvheten: Alla cabbar jag hittils kört har flexat, inte NC, den är gedigen som de bästa täckta bilarna.

 

Sedan är man tacksam över säkerhetsutrustningen: 4 airbags, ABS bromsar och antissladd. På första NA fanns endast säkerhetsbälten..

 

Mest uppskattar jag antisladdsystemet. På allmän väg kopplar jag i princip aldrig ur det. Systemet tillåter viss sladd, men aldrig okontrollerat. Vill man pyssla med spektakulära bredsladdar bör det ske på avhyst bana!