Dags att revidera tidigare åsikter
Idag är ännu en ödesdag i EU:s historia, med den poängen att nu brinner det verkligen i huset. Tiden för långbänk och reflexioner finns inte, om någonting ska räddas måste det ske inom närmaste dagarna.
Jag har reviderat åtskillligt: Ökad överstatlighet och valutan Euron har blivit en mardröm. Trots detta är det enda vägen för de länder som önskar stanna kvar.
Även ett ytterst EU- vänligt land som Polen gläds nu åt att man behållit den nationella valutan Zloty, och har skjutit införandet av Euron på obestämd framtid.
I Sverige kan följande mönster urskilljas: Ledande folkpartister framhärdar i närmast naiv EU tro, med Cecilia Malmström och Carl B Hamilton. Man kör på efter samma gamla karta, trots att terrängen ändrats åtskilligt bara under senaste året...
Sossarna verkar köra ett dubbelspel. På hemmaplan är man emot överstatlighet och EU- obligationer. I parlamentet stöder man den nye socialistiske presidenten som tycker att Tyskland ska stå för notan.
Det finns dock en obehaglig aspekt för dem som tycker att Tyskland ska stå för fiolerna: Sanningen är att Tyskland knappast klarar av att bära hela Europa på sina axlar. Tyskland har inte alls så bra ekonomi som vissa tycks tro. Statsskulden är över 80% av BNP, vissa delstater har långt över 100 %. Långt över EU:s stabilitetspakt som stipulerar max 60%.
I Sverige verkar Moderaterna ha den mest verklighetstrogna uppfattningen, tillsammans med länder som Tjeckien och Storbrittanien: Låt euroländerna lösa sina egna problem med mer överstatlighet. Vi som befinner oss periferin behåller vår nationella suveränitet och bejakar det positiva med EU, fri marknad och ( i rimlig mån!) rörlighet.
Ett är säkert. Det kommer gå åt helvete. Men varken Europa eller världen kommer gå under.
Kan man älska en spis?
Spisar tillhör bruksprylar som oftast inte väcker starka känslor. Kanske en skicklig kock faller i lätt trans inför en gasspis från AGA eller något annat sofistikerat.
Själv är jag långt ifrån någon mästerkock, men spisen används dagligen när jag är hemma. Och min Kockums från 1964 fungerar utmärkt, samma år som kåken där jag bor stod färdig för inflyttning.
Numera lever vi i en konsumtionshysteri ( ofta med lånade pengar). Jag inser också att det sker en snabb teknikutveckling och mycket blir hopplöst omodernt snabbt. Vem vill knalla runt med en 20 år gammal mobiltelefon? Eller köra en Volvo Amazon som bruksbil?
Men spisar har inte genomgått en revolutionerande förändring. Det är fortfarande en ugn och plattor som värmer. Det finns några ytterligare mer mindre nödvändiga nymodigheter som glashäll och annat trams.
Jag kan konstatera att det gjordes bra grejor förr. Min kåk är byggd i rött tegel. Idag smälls det upp hus i prefabricerade betongelement, att bygga tegelhus är numera för hantverksmässigt och dyrt.
Lustigt nog har ingen tidigare ägare bytt spis. En Kockums från 1964 och den fungerar utmärkt! Värmen kommer direkt på alla tre plattor, ugnen också. Den vita emaljen glänser lika blankt som när den lämnade fabriken.
Det skulle aldrig falla mig in att byta spis. Jag fascineras av verkliga kvalitetsprylar, som trotsar marknadsekonomins snöda vinstmaximering. I dessa slit och släng tider, när teknikutvecklingen snurrar i allt mer hysteriskt tempo, känner jag värme och tacksamhet inför dessa människor som konstruerat och byggt närmast överdrivet hållbara grejer.
Själv är jag långt ifrån någon mästerkock, men spisen används dagligen när jag är hemma. Och min Kockums från 1964 fungerar utmärkt, samma år som kåken där jag bor stod färdig för inflyttning.
Numera lever vi i en konsumtionshysteri ( ofta med lånade pengar). Jag inser också att det sker en snabb teknikutveckling och mycket blir hopplöst omodernt snabbt. Vem vill knalla runt med en 20 år gammal mobiltelefon? Eller köra en Volvo Amazon som bruksbil?
Men spisar har inte genomgått en revolutionerande förändring. Det är fortfarande en ugn och plattor som värmer. Det finns några ytterligare mer mindre nödvändiga nymodigheter som glashäll och annat trams.
Jag kan konstatera att det gjordes bra grejor förr. Min kåk är byggd i rött tegel. Idag smälls det upp hus i prefabricerade betongelement, att bygga tegelhus är numera för hantverksmässigt och dyrt.
Lustigt nog har ingen tidigare ägare bytt spis. En Kockums från 1964 och den fungerar utmärkt! Värmen kommer direkt på alla tre plattor, ugnen också. Den vita emaljen glänser lika blankt som när den lämnade fabriken.
Det skulle aldrig falla mig in att byta spis. Jag fascineras av verkliga kvalitetsprylar, som trotsar marknadsekonomins snöda vinstmaximering. I dessa slit och släng tider, när teknikutvecklingen snurrar i allt mer hysteriskt tempo, känner jag värme och tacksamhet inför dessa människor som konstruerat och byggt närmast överdrivet hållbara grejer.
Läckra vred i bakelit!
Kockums Ankarströms från 1964
