Columbus
Christofer Columbus lär ha yttrat följande när han anlände till Cuba: "Detta är det vackraste land jag sett!".
Jag är beredd att instämma. För tio år sedan besökte jag Kuba. Vingresor hade precis börjat köra charteresor dit, vi åkte med det synnerligen usla Premiär, som körde utslitna DC 10 som krånglade och orsakade förseningar hela tiden.
När det var dags att landa rådde ett kraftigt tropiskt oväder, och kaptenen bestämde att vi skulle cirkla utanför ovädret i 45 minuter innan vi kunde landa.
Trots att vi flugit i drygt 10 timmar gjorde det inget: Det var ett otroligt vackert åskväder, det smaragdgröna havet, de kritvita stränderna och det frodiga gröna landskapet och de blåsvarta åskmolnen var en skönhetsupplevelse utan like. Jag hade fönsterplats och njöt av livet.
När vi väl landat fick vi kliva av planet på en trappa, mycket mer flygromantik än en tråkig gångtunnel.
Om jag minns rätt låg flygplatsen drygt 15 mil från Havanna. Bussen var en lyxig brasiliansktillverkad Volvo B 12.
Chauffören gav järnet, trafiken var obefintlig och trots att jag inte sovit på nästan ett dygn var jag exhalterad över det vackra landskapet och höll mig vaken.
Väl framme i Havanna blev vi inkvarterade i ett hotellkomplex vid marinan, nära diplomatstaden och Castros residens.
Hotellet hade tråkiga bungalows, men en väldigt läcker huvudbyggnad i Art Decostil.
Havanna är en upplevelse, otroligt vacker men också sorgligt förfallen. UNESCO har listat gamla Havanna till världsarven, frågan är om det går att restaurera.
Varubristen och förfallet var ett alltför välbekant socialististiskt fenomen. Jag kände igen mig från miljön i de kommunistländer jag besökt i Europa innan järnridåns fall.
Å andra sidan såg man inga gatubarn eller tiggare eller favelas som finns i Brasilien. Som i alla polisstater är den grova kriminaliteten låg. Att promenera i Havannas gränder sent på kvällen var inga problem, det skulle jag aldrig våga göra i Rio.
Man blev skinnad av den kubanska staten, som tog hutlöst betalt i dollar för minsta service.
Det var skrattretande dyrt att åka med det statliga taxibolaget som körde eländiga ryska Lada, eller ännu hemskare Moskvitsz.
Dock fanns privata alternativ, vi blev bekanta med en kille som hette Santiago, en stilig spanskättling som ägde en tjusig De Soto från 1949.
Min spanska är ytterst rudimentär, men Santiago och jag kommunicerade rätt bra ändå.
Han kom från en överklassfamilj, hans farfar sålde De Sotobilar innan revolutionen och hans bil hade varit i familjens ägor sedan den var ny.
Det är kvalitet i dessa gamla amerikanare, motor, bakaxel och växellåda var original, de mesta annat var bytt och karossen rostssvetsad. Alla instrument hade slutat fungera.
Santiago visade stolt farfars hus beläget i diplomatstaden nära Castros residens, naturligtvis konfiskerat av kubanska staten. Hans syster bodde dock kvar där, nu som hyresgäst.
Kubanska cigarrer håller världsklass, amerikanska presidenter lär ha smugglat in dessa läckerheter. Embargot är hårt och den amerikan som åker på semester till Kuba kan straffas.
Vi tänkte besöka en cigarrfabrik, men blev bryskt avvisade av en fackföreningskvinna, det var någon "arbetarnas helgdag" och hon var upprörd över att vi inte hade koll på detta.
Santiago kände någon på fabriken, jag köpte en låda Cohibas, Castros favoritmärke för 50 dollar.
På vägen hem till hotellet passerade vi Malecon, strandvägen kantad av gamla vackra spanska kolonialbyggnader.
Jag fick puffa på en Cohiba i De Soton, rutorna var nervevade, vi gled sakta fram genom den karibiska natten.
Santiago puttade mig vänligt i sidan och utbrast: "De Soto, Cohiba, Al Capone!"
Jag log och kände mig lyckligt förflyttad till en förrevolutionär tid.
Musiken på Kuba är underbar, Salsa, och den spelas överallt. Varenda hotell med självaktning har bra salsaband varje kväll. Dansarna är synnerligen duktiga och oftast överjordiskt vackra.
Andra veckan tillbringade vi i Varadero. Jag har aldrig sett finare stränder, inte ens i Thailand.
Det var nästan surrealistiskt med de välbevarade Art Deco husen och 50 talsjänkare i nyskick, i kontrast till övriga Kuba.
Förmodligen bor där folk som får pengar och bildelar skickat till sig från släktingar i USA.
Det var som en Spielbergfilm fast på riktigt. Man fick nypa sig armen!
Jag har mer och rapportera från Kuba men tar det imorgon, nu ska jag kolla på en Chabrolfilm, sedan gå och lägga mig i vettig tid.
Jag är beredd att instämma. För tio år sedan besökte jag Kuba. Vingresor hade precis börjat köra charteresor dit, vi åkte med det synnerligen usla Premiär, som körde utslitna DC 10 som krånglade och orsakade förseningar hela tiden.
När det var dags att landa rådde ett kraftigt tropiskt oväder, och kaptenen bestämde att vi skulle cirkla utanför ovädret i 45 minuter innan vi kunde landa.
Trots att vi flugit i drygt 10 timmar gjorde det inget: Det var ett otroligt vackert åskväder, det smaragdgröna havet, de kritvita stränderna och det frodiga gröna landskapet och de blåsvarta åskmolnen var en skönhetsupplevelse utan like. Jag hade fönsterplats och njöt av livet.
När vi väl landat fick vi kliva av planet på en trappa, mycket mer flygromantik än en tråkig gångtunnel.
Om jag minns rätt låg flygplatsen drygt 15 mil från Havanna. Bussen var en lyxig brasiliansktillverkad Volvo B 12.
Chauffören gav järnet, trafiken var obefintlig och trots att jag inte sovit på nästan ett dygn var jag exhalterad över det vackra landskapet och höll mig vaken.
Väl framme i Havanna blev vi inkvarterade i ett hotellkomplex vid marinan, nära diplomatstaden och Castros residens.
Hotellet hade tråkiga bungalows, men en väldigt läcker huvudbyggnad i Art Decostil.
Havanna är en upplevelse, otroligt vacker men också sorgligt förfallen. UNESCO har listat gamla Havanna till världsarven, frågan är om det går att restaurera.
Varubristen och förfallet var ett alltför välbekant socialististiskt fenomen. Jag kände igen mig från miljön i de kommunistländer jag besökt i Europa innan järnridåns fall.
Å andra sidan såg man inga gatubarn eller tiggare eller favelas som finns i Brasilien. Som i alla polisstater är den grova kriminaliteten låg. Att promenera i Havannas gränder sent på kvällen var inga problem, det skulle jag aldrig våga göra i Rio.
Man blev skinnad av den kubanska staten, som tog hutlöst betalt i dollar för minsta service.
Det var skrattretande dyrt att åka med det statliga taxibolaget som körde eländiga ryska Lada, eller ännu hemskare Moskvitsz.
Dock fanns privata alternativ, vi blev bekanta med en kille som hette Santiago, en stilig spanskättling som ägde en tjusig De Soto från 1949.
Min spanska är ytterst rudimentär, men Santiago och jag kommunicerade rätt bra ändå.
Han kom från en överklassfamilj, hans farfar sålde De Sotobilar innan revolutionen och hans bil hade varit i familjens ägor sedan den var ny.
Det är kvalitet i dessa gamla amerikanare, motor, bakaxel och växellåda var original, de mesta annat var bytt och karossen rostssvetsad. Alla instrument hade slutat fungera.
Santiago visade stolt farfars hus beläget i diplomatstaden nära Castros residens, naturligtvis konfiskerat av kubanska staten. Hans syster bodde dock kvar där, nu som hyresgäst.
Kubanska cigarrer håller världsklass, amerikanska presidenter lär ha smugglat in dessa läckerheter. Embargot är hårt och den amerikan som åker på semester till Kuba kan straffas.
Vi tänkte besöka en cigarrfabrik, men blev bryskt avvisade av en fackföreningskvinna, det var någon "arbetarnas helgdag" och hon var upprörd över att vi inte hade koll på detta.
Santiago kände någon på fabriken, jag köpte en låda Cohibas, Castros favoritmärke för 50 dollar.
På vägen hem till hotellet passerade vi Malecon, strandvägen kantad av gamla vackra spanska kolonialbyggnader.
Jag fick puffa på en Cohiba i De Soton, rutorna var nervevade, vi gled sakta fram genom den karibiska natten.
Santiago puttade mig vänligt i sidan och utbrast: "De Soto, Cohiba, Al Capone!"
Jag log och kände mig lyckligt förflyttad till en förrevolutionär tid.
Musiken på Kuba är underbar, Salsa, och den spelas överallt. Varenda hotell med självaktning har bra salsaband varje kväll. Dansarna är synnerligen duktiga och oftast överjordiskt vackra.
Andra veckan tillbringade vi i Varadero. Jag har aldrig sett finare stränder, inte ens i Thailand.
Det var nästan surrealistiskt med de välbevarade Art Deco husen och 50 talsjänkare i nyskick, i kontrast till övriga Kuba.
Förmodligen bor där folk som får pengar och bildelar skickat till sig från släktingar i USA.
Det var som en Spielbergfilm fast på riktigt. Man fick nypa sig armen!
Jag har mer och rapportera från Kuba men tar det imorgon, nu ska jag kolla på en Chabrolfilm, sedan gå och lägga mig i vettig tid.
Kommentarer
Trackback
