Social kompetens
Vissa har social kompetens i överflöd, andra är i total avsaknad av denna viktiga egenskap.
Social kompetens behöver inte nödvändigtvis förenas med andra goda karaktärsdrag. En psykopat kan mycket väl besitta social kompetens, en intelligent person med god empati kan sakna social kompetens.
Nyckeln till social kompetens ligger i att få andra att känna sig uppskattade och uppmärksammade. Självklarheter naturligtvis.
Det intressanta är hur personer med social kompetens hanterar konflikter och meningskilljaktigheter. Den socialt kompetente är absolut inte lismande och håller med i alla lägen. Ett sånt agerande orsakar snarast förakt hos motparten.
Men, den socialt kompetente, även om han eller hon kritiserar och angriper, har en känsla för att inte förödmjuka motparten.
Att visa även en knäppskalle respekt, och inte låta denne förlora ansiktet.
Genom min fru har jag kommit i kontakt med asiatisk och buddhistisk kultur. Världens kanske mest toleranta kultur. Men med en stenhård kod: Vikten av att inte förlora ansiktet.
Vi har sett japanska företagsledare som ertappats med korruption och mygel gråtande göra offentlig avbön, i vissa fall begått självmord.
Det vore mig fjärran att uppmana Percy Barnevik, Petterson eller Spång att begå självmord.
Men varför inte visa lite ånger istället för att anlita svindyra stjärnadvokater och försöka slippa straff. Det vore befriande att se dessa förmenta samhällets stöttepelare göra avbön och erkänna att de myglat och nu är beredda att ta sitt fängelsestraff.
Jag lyssnar ofta på P1 programmet där lyssnare får ringa in och framföra sina åsikter. Många inlägg är intelligenta och välartikulerade, andra framför tvivelaktiga och illa underbyggda åsikter.
Den bästa programledaren är Kjell Albin Abrahamsson. Han utstrålar värme och får alla som ringer att känna sig välkommnade, ja rent betydelsefulla, trots att han ifrågassätter lika mycket som de andra programledarna.
Täppas Fogelberg har däremot problem. Han snäser av misshagliga personer på ett sätt som får de att känna sig förödmjukade.
Täppas har förstås också en fanclub. En del lyssnare blir förtjusta när han ger en sverigedemokrat en verbal käftsmäll, men så värst smart är det inte. Han sår hat och misstro, resultatet kan bli kontraproduktivt, vissa kan rentav fatta sympati för den tillrättavisade.
Palme var en högt begåvad politiker som saknade social begåvning. Hans åsikter framstår idag inte som så oerhört kontroversiella, men hans sätt att tillintigöra motståndare sådde mycket hat och fruktan.
Motsatsen var dåtidens kommunistledare, den vithårige stilige gentlemannen Hermannson. Han talade vänligt och belevat om revolution och var omtyckt långt utanför sina väljarled.
Gamla östermalmsdamer avskydde Palme, men tyckte Hermansson var trevlig, trots att den förstnämnde inte hotade dem speciellt mycket.
Hade Hermansson fått makten hade deras tillgångar konfiskerats och de hade skickats till omskolningsläger i Sovjet. Fast VPK var förstås ett litet parti, hotet kändes inte överhängande.
Överallt i samhället ser man skillnaden, även på mitt jobb. Jag har kollegor som alltid hamnar i trubbel, andra kan hantera ett ungdomsgäng en fredagkväll utan problem, och utan att vara undfallande eller mesig.
De har en naturlig auktoritet, samtidigt som de visar respekt och förståelse.
Social kompetens behöver inte nödvändigtvis förenas med andra goda karaktärsdrag. En psykopat kan mycket väl besitta social kompetens, en intelligent person med god empati kan sakna social kompetens.
Nyckeln till social kompetens ligger i att få andra att känna sig uppskattade och uppmärksammade. Självklarheter naturligtvis.
Det intressanta är hur personer med social kompetens hanterar konflikter och meningskilljaktigheter. Den socialt kompetente är absolut inte lismande och håller med i alla lägen. Ett sånt agerande orsakar snarast förakt hos motparten.
Men, den socialt kompetente, även om han eller hon kritiserar och angriper, har en känsla för att inte förödmjuka motparten.
Att visa även en knäppskalle respekt, och inte låta denne förlora ansiktet.
Genom min fru har jag kommit i kontakt med asiatisk och buddhistisk kultur. Världens kanske mest toleranta kultur. Men med en stenhård kod: Vikten av att inte förlora ansiktet.
Vi har sett japanska företagsledare som ertappats med korruption och mygel gråtande göra offentlig avbön, i vissa fall begått självmord.
Det vore mig fjärran att uppmana Percy Barnevik, Petterson eller Spång att begå självmord.
Men varför inte visa lite ånger istället för att anlita svindyra stjärnadvokater och försöka slippa straff. Det vore befriande att se dessa förmenta samhällets stöttepelare göra avbön och erkänna att de myglat och nu är beredda att ta sitt fängelsestraff.
Jag lyssnar ofta på P1 programmet där lyssnare får ringa in och framföra sina åsikter. Många inlägg är intelligenta och välartikulerade, andra framför tvivelaktiga och illa underbyggda åsikter.
Den bästa programledaren är Kjell Albin Abrahamsson. Han utstrålar värme och får alla som ringer att känna sig välkommnade, ja rent betydelsefulla, trots att han ifrågassätter lika mycket som de andra programledarna.
Täppas Fogelberg har däremot problem. Han snäser av misshagliga personer på ett sätt som får de att känna sig förödmjukade.
Täppas har förstås också en fanclub. En del lyssnare blir förtjusta när han ger en sverigedemokrat en verbal käftsmäll, men så värst smart är det inte. Han sår hat och misstro, resultatet kan bli kontraproduktivt, vissa kan rentav fatta sympati för den tillrättavisade.
Palme var en högt begåvad politiker som saknade social begåvning. Hans åsikter framstår idag inte som så oerhört kontroversiella, men hans sätt att tillintigöra motståndare sådde mycket hat och fruktan.
Motsatsen var dåtidens kommunistledare, den vithårige stilige gentlemannen Hermannson. Han talade vänligt och belevat om revolution och var omtyckt långt utanför sina väljarled.
Gamla östermalmsdamer avskydde Palme, men tyckte Hermansson var trevlig, trots att den förstnämnde inte hotade dem speciellt mycket.
Hade Hermansson fått makten hade deras tillgångar konfiskerats och de hade skickats till omskolningsläger i Sovjet. Fast VPK var förstås ett litet parti, hotet kändes inte överhängande.
Överallt i samhället ser man skillnaden, även på mitt jobb. Jag har kollegor som alltid hamnar i trubbel, andra kan hantera ett ungdomsgäng en fredagkväll utan problem, och utan att vara undfallande eller mesig.
De har en naturlig auktoritet, samtidigt som de visar respekt och förståelse.
Kommentarer
Trackback
