miata

2012 kommer allt krascha. Grekland gör statsbankrutt och tvingas lämna euron. Andra sydeuropeiska länder faller som dominobrickor.

USA bromsar in under skuldbördan och fastighetskraschen. Kina hårdlandar och kan inte längre agera motor. Japan tuggar på tomgång som man gjort de senaste 20 åren. Sydkorea lever under hotet från det kommunistiska Nordkorea. I arabvärlden fortsätter upploppen och frustrationen över låg levnadsstandard och förtryck.

Den politiska impotensen bland demokratiska politiker kommer anta alarmerande proportioner. I dess kölvatten kommer populister och demagoger fiska röster i grumliga vatten. Kommunister och fascister försöker plocka billiga poäng, och dessvärre kommer vi få se upplopp och gatuslagsmål mellan frustrerade antagonister, scener som ger en otäck reminicens av 30- talet.

Sverige kommer förstås inte slippa undan. En tröst i eländet är att de två stora partierna är överens om budgetdisciplin. Om vi nu får en världsrecession som vi hade på 30- talet, måste sossar och moderater göra upp.
Motpolen Grekland förskräcker, där ingen vill eller kan ta ansvar.

Chevrolet Volt har framställts som GM:s frälsare. Jag trodde själv ett tag på konceptet, att den kunde bli ett seriöst hot mot den hittils enda verkligt fungerande hybriden, Toyota Prius. Finessen är den visavi Prius imponerande långa räckvidden på enbart el.

Döm om min förvåning, då den visar sig i verklig trafik dra över en liter bensin milen, när elen är slut, visserligen efter 6-7 mil.

En dyr bil för nära halvmiljonen, som bara lämpar sig för kortare sträckor!

Den har därför blivit ett fiasko i USA. I Europa heter samma bil Opel Ampera och blev otroligt nog utsedd till årets bil.
Opel är ett bilmärke på dekis, fortfarande ägt av GM.

Ampera verkar trots utmärkelsen bli ett totalfiasko. Jag brukar ha koll på bilar, och har hittils inte sett en enda Ampera! Som jämförelse har jag sett en del nya SAAB 9-5, trots att ytterst få såldes innan konkursen.

Nattsvart, GM och Opel!

Det är riktigt nattsvart nu. Verkligheten verkar överträffa de värsta pessimisters prognoser. Grekland ser att bli kommunistiskt med ett aggressivt fascistparti som stärkt motvikt. Spanien behöver snart nya nödlån. Den nye franske presidenten har lovat reformer som knappast kan hållas.

Grekiska folket tycks tro att man kan tacka nej till besparingar. Den nu inslagna vägen kommer kasta Grekland och andra sydeuropeiska länder tillbaka till fattigdom i nivå med de fattigaste länderna i latinamerika.
Kommunister och fascister kommer dessvärre ytterligare förvärra läget.

Den bittra sanningen är att det är bäst att låta Grekland gå i statsbankrutt. Inga mer tyska pengar! Sedan kan Grekland återgå till att bli ett fattigt, pittoreskt turistparadis.
Turismen är den enda inkomstkällan som ökat i Grekland under senare år. Med en ny skräpvaluta Drachmer kan det ta ny fart. Jag tror många kineser och koreaner gärna turistar i Grekland.

Euron kommer krascha och Tyskland återinför D- marken. Gränskontroller återinförs. EU kommer finnas kvar som ett minimalistiskt samarbete avseende det som faktiskt är positivt, en fri marknad, utan tullar.

Stora besparingar kommer göras på EU- parlamentet: Antalet delegater kommer skäras ner kraftigt och löner och förmåner sänkas kraftigt.

Frankrike och Italien kommer åter reglera importen av bilar från Asien. Det är bara tysk bilindustri som visar imponerande konkurrenskraft. Alla tyska märken går bra, Opel undantaget, men det är delvis GM: s problem.
Men franska PSA, Peugeot- Citroen befinner sig i ett kritiskt läge. Hollande kommer nog göra allt för att förhindra konkurs med katastrofala följder.

Invandringen kommer stramas upp. Dataspecialister från Indien blir även fortsättningsvis välkomna, inte analfabeter från centralasien. Hårt och cyniskt? Ja, så kommer det nya Europa se ut. Precis som exempelvis Thailand kommer endast invandrare vara välkomna, som direkt kan bidra med något. Och man kommer inte tillåta lönedumpning i servicebranschen, jobb som kan uträttas av folk som redan bor i Europa.

Jag tror något gott kan komma ur detta elände, när väl ragnaröken lagt sig. Grekland och Portugal kommer dessvärre förbli fattiga och underutvecklade. Italien och Spanien kommer klara sig bättre.

Vi kommer få ett mer minimalistiskt EU. Ett stramare och mer marknadsliberalt Europa, där motorn Tyskland kan konkurrera mot ett allt starkare Asien. Och vi andra, särskilt i nordeuropa kommer förhoppningsvis inte missa tåget.

Jag tillbringade nyligen nägra angenäma dagar i Nice. Vi hyrde cyklar och gjorde dagsutflykter till Monte Carlo och Juan Les Pins. Lite kulturella var vi också och besökte Matisse muséet, musée d´art moderne och ett väldigt fint fotomuséum.

Kvällarna åt vi gott på en korsikansk bistro och diggade blues på ett trevligt ställe som hette Shapko.

Vi bodde på Villa La Tour i gamla stan. Kan varmt rekommenderas!

Intressanta bilar såg man förstås, rätt mycket cabbar, men bara ett par Mazda MX-5. Och runt Negresco några sjukt dyra lyxåk. Såna asociala vrålåk fyller mig oftast med avsmak. Visst är en Maserati Quattroporte klassikt vacker, men vi såg den dyraste Rolls cabben, vars namn jag inte lagt på minnet, men den är verkligen groteskt ful! Kantig, klumpig och enormt stor! Fy för fan!

Gladast blev jag över åsynen av en Citroen CV 2. Jan Myrdal som åkt långt bortom Europa i en sådan, hävdar att det är världens bästa bil. Jag brukar inte hålla med Myrdal om mycket, men här har en poäng.
En genialisk konstruktion, en verklig folkbil, enkel att serva, och hållbar. Den lilla tvåcylindriga boxermotorn har oljekylare och tål fullgaskörning och ökenhetta.

Kul var också att se en FIAT 500, om en bil kan kallas söt eller gullig vinner den priset. 500 har kommit i en ny retroversion, som man såg massor av. Visst är den läcker, som nya Mini, men charmig eller kult som originalet blir det förstås aldrig fråga om.

Det brukar heta att kvalitet kostar. " Man får för det man betalar för". Möjligen finns en viss korrelation mellan pris och kvalitet. Sedan finns en objektiv och subjektiv sida av myntet. Den som köper en dyr tysk premiumbil, får en en mer påkostad bil, finare inredning, bättre ljudisolering, möjligen mer avancerad teknologi än den som köper en koreansk mellanklassbil.
Men är verkligen den objektiva kvaliteten bättre i en Mercedes än i en Hyundai? Pinsamt nog för Mercedes verkar statistiken snarare visa att Hyundai är bättre. Och Mercedes problem med rost verkar vara en följetång...

Ett annat pinsamt exempel är snobbklockorna av märket Sand& Sjöö. Av någon anledning ansåg svenska flygvapnet att JAS piloterna skulle förses med dessa klockor, till ett pris av drygt 10.000 kr styck. Just för att de var så himla överlägsna i den extrema miljö som råder i ett jaktplan.
Det visade sig att dessa dyra klockor inte höll måttet. Delar lossnade, klockorna var enkelt uttryckt kass.

Som referens kan nämnas att danska flygvapenpiloter har klockor av märket Casio G- shock, som kan köpas i en uraffär för 2- 4000 kr. Dessa klockor är närmast oförstörbara. Utan status, men med himmelsk kvalitet!

Vad är slutsatsen? Att vissa betalar tokdyrt för ett varumärke som inte ens håller särskilt bra kvalitet, och att det finns produkter med vidunderlig kvalitet och även teknik, som ändå inte kostar skjortan.

En prisvärd produkt är förstås världens mest sålda sportbil, Mazda MX-5 Miata. Hållbar, otroligt driftsäker, väldigt körglad, inte särskild dyr. Och ett utomordentligt högt andrahandsvärde!

För mig är valet givet: Jag föredrar Casio framför löjligt dyra och sämre klockor av märket Sand& Sjöö. Och bilar från Mazda före Mercedes- Benz!

Att världen på ett ytligt plan blir mer likriktat kan förstås upplevas som en smula trist. Sanmma HM butiker, samma Starbucks, samma köpgallerior var man än hamnar.

För att relatera till föregående inlägg, söker nu många resenärer " genuina" miljöer ( oftast liktydliga med fattiga där ingen utveckling skett) som Burma, ett land som entusiastiskt hyllas i glassiga medelklassmagasin.

Det intressanta är att folk är mer lika en man tror. Den fattige risbonden i Thailand, som får det lite bättre, river bambuhyddan och bygger ett betonghus. Så fort han får råd, installeras luftkonditionering i åtminstone sovrummet. Mopeden ersätts med en ny pickup.

Så i takt med allt fler får det bättre, kommer likriktningen fortsätta till vissas förtret.

På 40 och 50- talet, innan massbilismen och charterresor, var cykelsemester vanligt. Ofta kombinerade man med tåg och buss, på den tiden var det mycket enkelt att pollitera cykeln på en godsvagn, och bussarna hade rejäla hållare som tog flera cyklar.

Vissa saker var bättre förr, att kombinera cykel med kollektivtrafik var definitivt bättre! Jag skulle själv absolut åka mer kollektivt om jag lätt kunde ta med cykeln, nu framstår bilen som det överlägset smidigaste alternativet. På längre sträckor är flyget både snabbast och billigast.

Men trender kommer och går, och cykling har definitivt fått en renässans. Som pendlarfordon till arbete, men även cykelsemester har blivit inne igen. Dock i ny skepnad: På 40- talet var ekonomin knaper för de flesta, och en cykelsemester i Mälardalen, man bodde i tält eller i en lada hos en gästfri bonde, var det som låg inom de möjligas gräns. Bara rikt folk kunde åka till Rivieran eller Mallorca.

Med stigande levnadsstandard kan numera vanliga jobbare åka till Spanien eller Thailand. De som idag åker på cykelsemester är oftast välsituerade med gott om tid.

Jag tillbringar många mil bakom bussratten, och lyssnar mycket på P1. Idag handlade det om cykelsemester, och mer specifikt om Sydasien, där cykling bland västerlänningar ökat enormt under senare år.

Det var det tyska paret, som varit ute ett halvår och klämt åtskilliga 100- tals mil genom Vietnam, Laos och Kina. Eller amerikanen som cyklat från Portugal till Thailand.

Dessa och fler personer hyllades i programmet. Själv blev jag betänksam när det lyriskt beskrevs om hur fantastiskt genuint det är att cykla på asiatisk landsbyggden och möta lokalbefoklningen. Min skepsis förstärktes när den tyska kvinnan entusiastiskt beskrev hur de blivit inbjudna till en tillställning och middag som visade sig vara en begravning.

Är inte detta samma synsätt som den vite mannen ( och numera kvinnan!) hade för 100 år sedan när jungfrulig mark skulle erövras? Ett rätt så obehagligt von oben perspektiv....

Detta perspektiv är typiskt för bildad medel och överklass. Vi vanliga jobbare åker gärna till Thailand och gläds åt schysst hotell och mat och en drink vid poolen. Detta ser förstås dessa sofistikerade " pionjärer" med förakt.

Ett fenomen i samma anda är att Burma numera blivit inne. Thailand är för konventionellt och utvecklat. Man ska uppleva det genuina, vilket ofta är lika med pittoresk fattigdom, gärna i " charmiga" bergsbyar. Något att prata om på cocktailpartyt!

Samtidigt har jag viss förståelse för fenomenet. Bara man är ödmjukt medveten om motiven till att man dras till mindre utvecklade områden. Burma är tvivelsutan ett vackert land, som på gott och ont ser ut som Thailand för 50 år sedan.

Själv bilade jag mycket runt i det kommunistiska Östeuropa vid tiden före murens fall, och förfasades över förfallet och den låga levnadsstandarden. Men det var samtidigt spännande, en annan värld och ibland som att resa 50 år tillbaka i tiden. Bara en sådan sak som att se storkbon på telefonstolparna i Ungern...

För att återgå till cykelreportaget: Jag tycker det mest tilltalande inslaget var en australier som cyklade en 2 veckors safari i Vietnam, med följebil och lokal guide. Allt organiserat, de bodde på hotell, inte fråga om att våldgästa några stackars bybor.

En sån tur kan mycket väl tänka mig att göra!