miata

Min fru och jag driver en liten affär sedan några veckor som ett komplement till våra vanliga jobb. Det känns tryggt och bra att ha ett fast jobb och driva ett företag utan att känna allt för stor press.

Det rullar på enligt plan och det känns redan nu som vi står på fast mark när intäkter stäms av mot utgifter.

De flesta lyckönskar oss, med något undantag, där någon känner sig trampad på tårna. Fast jag konkretiserar inte, bloggar är offentliga.

Att konkurrens kan dyka upp är något man får leva med, och inget att bli sur över. Om konkurrenten är duktigare får man bita i det sura äpplet och slå igen, sådan är kapitalismen, det enda ekonomiska system som förmår skapa välstånd.

Snacket att det är krånglig byråkrati för företagare i Sverige tycker jag är fel.

Jag är ingen vidare siffernisse, men det är inte konstigare att anlita en revisor än en rörmokare om rören krånglar hemma.
Man ska pyssla med det man kan och låta experter sköta det man inte klarar eller vill hålla på med.

Jag vill återigen ge en eloge till myndigheter jag haft att göra med, Skatteverket och Kommunens hälsoinspektör.
Bra service och klara besked.

Alla politiska partier säger sig värna företagare, och särskilt småföretagare. Vissa hävdar att det behövs enklare regelsystem. Jag håller inte med, kan det bli så mycket enklare än att starta handelsbolag eller enskild firma.

Jag tror det behövs två saker: Att folk har köpkraft och har råd att handla. Poitiker bör vara försiktiga med skattehöjningar som begränsar köpkraften.

Sedan behövs riskkapital, även till småföretag. Där har t.ex Almi en uppgift där folk med en bra affärsidé, men kanske inget eget kapital kan vända sig.

Staketgatan är centralt belägen i Skövde. På södra sidan byggdes för några år sedan nya lägenheter för seniorer.
Gatan ligger enligt min mening rätt tråkigt till, med mycket trafik.

Seniorlägenheterna är uppförda av Rapp fastighetsbolag, smakfulla och gedigna i rött tegel och med stora inglasade balkonger.
Bakgården är en lugn oas med snygg trädgård.

Tyvärr kan inte superlativerna hagla från min mun när norra sidan skall diskuteras.
Ett företag vid namn Calle Byggare har byggt några fula skokartonger i betong med platt tak och små inglasade balkonger.
Visst är det nytt och därmed fräscht, men jag törs lägga en slant på att dessa hus inte kommer åldras värdigt och kommer upplevas oakttraktiva redan om några år.

Betongen är vitmålad i antikvitt, och fönsterkarmarna är egendomligt nog orangea. Endast en sjuk arkitekt kan finna denna anrättning smakfull.

Som brukligt nuförtiden är det mycket glas och därmed insyn. "Luftigt och ljust" enligt byggföretaget.
På kvällen ser det mycket olustigt ut, man ser trappuppgång och korridor genom fönstren, och de blå lysrören ger ett kallt och ogästvänligt sken mot de vitmålade väggarna.

Hälften av lägenheterna är hyresrätt och den andra hälften bostadsrätt (HSB).

För mig känns hela anrättningen lågbudget, men håll i er nu, hyrorna är svinhöga och insatsen på HSB är skrattretande, från en halv mille till en miljon!

Min skepsis verkar delas av andra, hyreslägenheterna är visserligen i stort sett uthyrda, men det är lätt att schappa från en hyresrätt om inte galoscherna passar,men mer än hälften av HSB lägenheterna gapar fortfarande tomma, trots att även Skövde numera har bostadsbrist.

Jämfört med de sjuka priser som finns i storstäderna är Skövde billigt. För samma pengar som begärs för dessa dystra lägenheter får man en rymlig lya i Vasastaden i en förening med låg avgift och bra ekonomi.
I vackra sekelskifteshus (förra seklet!)

På den tiden kunde man bygga hus, gediget med metertjocka väggar, högt i tak, massiva spegeldörrar och furugolv.

Jag tror HSB har gjort en felsatsning som ger 90 tals vibbar, innan kraschen, och jag hoppas verkligen kommunen hållit sig undan från borgensåtagande.

Jag har ingen lust  att åka på skattehöjningningar på felspekulationer.

Imorgon sker årets jungfrutur med miatan. För första gången sker påställning genom internet, tidigare skedde denna återkommande ritual med telefonens hjälp.
Det var dock påfallande enkelt med internet, även för en vresig, konservativ, datorklant som mig.

Vädret ser ut att bli toppen i veckan. Tyvärr är jag överhopad med jobb, så så värst mycket tid till trivsamma miataturer finns inte.

Igår kväll träffade jag på en fd arbetskamrat som numera jobbar på Volvo och som avancerat och fått en skaplig lön. En trevlig kille som är en betydligt värre bilnörd än jag och som tack vare sin välsituerade position kunnat förverkliga drömmen om en Mitsubishi EVO 2, en rallybil i civilt utförande.

Han var sugen på en begagnad miata som andrabil, och jag kunde bara entusiastist elda på. Det finns numera gott om miator, från 50.000 kr får man en skaplig miata.

Roligare för rimliga pengar kan man inte ha.

Han frågade om jag ville hänga på till Kinnekullering den 7 juni, det är fri körning, för endast 500 kr får man gasa hej vilt en hel dag. Tyvärr jobbar jag den dagen, men kanske kan smita ifrån lite tidigare...

Jag minns Kinnekulledagen för några år sedan. Det var en del riktigt maffiga sportbilar som Porsche och BMW M3. Samt några tråkiga, såsiga  Volvo, SAAB och AUDI som understyrde något fruktansvärt..

På rakan hade förstås inte min 116 hästars miata mycket att sätta emot, max 160 km/h lyckades jag pressa upp miatan i, innan det var dags att bromsa ner iför första högerkurvan.

I kurvorna gick det desto bättre, där kom jag ifatt, trots blygsamt breda däck i originaldimension. Låg vikt, perfekt viktfördelning, bakhjulsdrift, seriösa hjulupphängningar och snabb styrning är vad som behövs.

Dagens bilar är ofta sjukt överviktiga med massa onödig utrustning och bjäfs. Vem behöver elmanövrerade stolar som bara dom väger 50 kg?

Körglada bilar är lätta, se på Lotus eller MINI Cooper, originalkojan skapad av mästaren Issigonis.

Den här våren har varit synnerligen hektisk, mycket jobb, men framförallt den nya butik jag och min fru startat har krävt tid.

Att butiken nu rullat igång ordentligt känns högst tillfredställande. Mindre tillfredställande känns att jag upplever att jag inte haft tid för familj och vänner i tillräcklig utsträckning.

Jag skänker min Miata en tacksamhetens tanke, som jag nu haft i åtta år, som ger så mycket och kräver så lite i gengäld.
Lite bensin, service vid sällsynta tillfällen, ny olja och tändstift. Annars bara gasa och köra och njuta av körglädjen.

På måndag sker påställning och säsongens körning kan påbörjas. Samma ritual varje år.
Start, körning till Skövde till garage där vinterns damm spolas av. Eventuellt lite vaxning av den med åren lite solblekta röda lacken.

Sommarsäsongen kan börja!

Kvalitet är inte ett helt enkelt begrepp. Alla är nog överens om att det finns dålig och bra musik, film, klädmode, arkitektur eller vad katten man vill.

Ta konst: Rembrandt anses mästerlig, medan välutbildade människor vrider sig med avsmak inför hötorgskonst. Jag är inte speciellt välutbildad, men tillräckligt präglad av "god smak" för att instämma.
Intressant nog tycker jag i verkligheten att röda solnedgångar är vackra, men hatar detsamma i dåliga tavlor.

Denna motsättning sätter fingret på en öm punkt; Människor med överdrivet "god" smak framstår i mina ögon som lite töntiga, ängsliga över att alltid vara helrätt.

Jag minns en middag med två väldigt olika kvinnor som diskuterade staden Rom. Ett monument som kallas Emanuelsmonumentet, som av människor med god smak avfärdas med förakt och lyder under epitetet "tandgarnityret".

Den "smakfulla" kvinnan ondgjorde sig över denna fruktansvärt fula byggnad. Vi andra hummade lite menlöst.

Då gjorde den mera "smaklösa" kvinnan ett glasklart uttalande: "Jag tycker tandgarnityret är pampigt och läckert !"

Det var så friskt och befriande att höra detta, att jag gjorde tummen upp, även om jag kanske inte tillhör tandgarnityrets främsta fanclub.

Vissa grejer håller glasklart hög kvalitet: En Mazda MX 5 Miata har hög kvalitet enligt objektiva undersökningar. En Seikoklocka går felfritt hur många år som helst. Gamla Volvobilar har längst medellivslängd av samtliga bilmärken enligt statistiken.
Med prylar är det lättare att värdera, men det luriga är att man inte alltid får det man betalar för. En dyr bil kan mycket väl vara riktigt kass, som legendariska Jaguar varit under många år.

En saklig ingenjör konstaterar nog torrt att Toyota har bäst kvalitet bland bilmärken. Sedan finns "upplevd kvalitet", där tyska dyrmärken upplevs hålla kassaskåpskvalitet, utan att det reelt måste förhålla sig så.

Jag minns en VW Passat som jag körde i tjänsten. Jag var förtjust, solid känsla, spänstigt chassi, exakt styrning och kraftfull turbomotor, vida överlägsen den såsiga Volvo V70 jag annars körde.
Det kusliga var att denna Passat som kändes så välbyggd var en riktig krångelbil som behövde en massa verkstadsbesök.

Jag var oerhört tacksam över att det inte var min bil. Min slutsats är att vill man slippa krångel är det asiatiskt som gäller.

För att återknyta till klockor så håller en japansk klocka från Seiko, Citizen eller rent av Casio bättre än en dyr Cartierklocka.
Dessa relativt billiga klockor håller högre highteck med ex soldrivning.

Fast samlare betalar hellre för exklusiva lågteknologiska mekaniska ur som är hantverksmässigt tillverkade.

Livet är en paradox, precis som kvalitetsbegreppet.

Jag är precis hemkommen från den kungliga huvudstaden, och det känns skönt att komma hem till den trivsamma småstaden Skövde.

Visst är det roligt att besöka Stockholm, men det är lika skönt befriande att åka därifrån. Trafiken, trängseln och avgaserna är skönt att slippa.

Jag blir inte speciellt stressad av att köra, men ratta en 15 meters Volvobuss i tät trafik, ibland i trånga gränder med felparkerade bilar kan fresta på tålamodet.

Utanför slottet blev vi stående en stund när lång poliskonvoj eskorterade Greklands premiärminister. Nu vet jag hur Greklands flagga ser ut. Väl framme vid Mynttorget hittade jag en ledig lucka och slog på varningsblinkers och lät de ivriga gymnasisterna kliva av för att besöka riksdagen.
Jag hade ett trivsamt samtal med en av lärarna om hur och när vi skulle ses inför kvällens middag.
Samtalet han dock endast fortlöpa i tjugo sekunder, därefter knackade en stressad och irriterad polisman på sidorutan, utan artighetsfraser med det glasklara budskapet att vi skulle köra vidare.
Poliser ska ju vara allmänhetens tjänare sägs det, just den polismannen verkar dock ha missuppfattat sin roll.

Förläst som jag är på Woodehouse, fick jag lust att själa hans poliskask, en impuls jag dock kvävde. Att tillbringa en natt i poliscell lockade inte.

Jag körde istället omedelbart vidare. I demokratiska länder som Sverige föreligger inte risken att bli spöad eller torterad i polisceller om man är obstinat.
Mera subtila metoder kan dock användas: Denne konstapel skulle lätt kunna visa ett överdrivet intresse för mitt färdskrivarkort och säkert kunna hitta någon förseelse att bötfälla.
Dessutom var jag osäker på om jag hade tillstånd att köra 15 metersbuss på denna plats.
Kanske hade jag för högt axeltryck....

Med detta i åtanke, löd jag under devisen, bättre fly än illa fäkta.

Vi åt en god middag på Kungsgatan 17, en japansk- koreansk restaurang. Tyvärr åt jag för mycket av buffén för att orka sushin.

Väl tillbaka till hotellet väntade nästa överaskning. Mitt rum var dubbelbokat !
Den trevliga, snygga hotellportiern fyrade av ett bländande leende när jag klev in i receptionen. Hon kom från Alingsås, så viss geografisk frändskap uppstod.

Som jag trodde helt onödigt nämnde jag att jag hade fått rum 418 tidigare av hennes kollega.

Det vackra leendet stelnade: Hennes kollega hade glömt att skriva in mig på datan ( krånglade saker mindre förr, innan datan?)

Det löste sig, någon annan fick maka sig och dela rum. Själv delar jag ogärna rum med någon annan än min fru.
Speciellt inte när jag jobbar och måste vara utsövd och alert.

Jag gladdes av att återse kvinnan från Alingsås vid utcheckningen och hon hade haft en del problem att reda ut kollegans misstag.
Jag föreslog att han borde kölhalas och hon instämde hjärtligt, fast i ärlighetens namn känner jag sympati med folk som är klantiga med datorer, jag tillhör själv detta släkte.

Resan var annars lyckad, det var ett toppengäng, såväl lärare som elever.

Till sist ett stockholmstips. Östra stationen där Roslagsbanan utgår. Nedläggningshotet som vilat som ett damoklesvärd över Roslagsbanan är nu undanröjd.
På sommaren körs gamla klassiska tåg.

Järnvägsrestaurangen är en sällsam tidsmaskin. Allt är original 30 tal. Samma familj har drivit restaurangen i decennier.
Rätterna är svensk husmanskost med grädde och smör.

Låt oss vara tacksamma att ingen sossepolitruk förblindad av social ingenjörskonst rev stället på 60- 70 talet.

Imorgon kör jag en bussresa till den kungliga huvudstaden. Jag misstog mig när jag trodde att resan skulle gå i slapphetens tecken, programmet är tämligen fullspäckat.

Vi bor på Zinkensdamms vandrarhem som snarare är ett hotell, som av hemsidan att döma verkar helmysigt, beläget på söder, Stockholms trevligaste stadsdel.

Vi ska besöka Fryshuset, sedan Riksdagen där en centerpartistisk riksdagsledamot ska visa oss runt, och Naturhistoriska muséet, samt Kriminellas revansch i samhället, till sist avsluta kvällen på Gröna Lund.

Innan hemfärd i övermorgon blir det shopping och besök av DN innan hemfärd mot Skövde.

Nu är det hög tid att inta sängen!

Det var kul med bilder, så jag bjuder på några till.

Nu får jag visst inte ha datorn ifred, återstår att se när jag hinner skriva nåt.

Polenresan var lyckad, vädret kyligt men soligt. Drygt hundra mils bilresa vid hemkomst och nästan 17 mils cykling på tre dagar.
Inga överdrivna distanser, men cyklingen skedde bitvis på dåliga men vackra småvägar med centimeterglipor mellan betonskarvarna.
Om betongen var från nazist eller kommunisttiden vet jag inte, men jag förbannade både Hitler och Gomulka.

I ärlighetens namn cyklade jag också på släta asfaltsvägar. Min nya cykel är snabb och lättrampad, man känner kraften från pedalerna går rätt ner i backen och kommer lätt upp i 30- 35 km/h.

På betong eller sandstigar är den inte optimal, smala högtrycksdäck gör färden synnerligen stötig. Jag får väl införskaffa en fulldämpad mountainbike också.

Nu hinner jag dessvärre inte skriva mer, min fru och jag måste skicka beställning till affären inför nästa veckas försäljning.

På tisdag kör jag en stockholmsresa med övernattning. Sådana jobb gillar jag, det är lite som semester.

Jag återkommer om Polenresan!

Det var tänkt att imorgon, tisdag, skulle gå i avspändhetens tecken.

Sovmorgon, rafsa ihop packningen, sedan långlunch med GP (tidningen). Framåt ettiden dra till Jönköping och möta vännerna för vidare färd mot Ystad där kvällsfärjan med destination Polen väntar.

Vår nyöppnade butik har dock ställt till det, vilket egentligen är glädjande. Vissa varor måste införskaffas, så jag måste först dra till Göteborg på inköpsrunda.

För att ytterligare strula till det gick det inte att skicka ett viktigt fax, varför jag mailat och hoppas de ringer så vi kan reda ut vad som behövs, när grossisten öppnar hänger jag på låset och har inte tid att vänta eller för trivsamt kallprat heller för den delen.

Uppskattningsvis runt 80 mil kommer avverkas innan vi checkar in på färjan. Att tjäna tid genom att trampa hårt på gaspedalen är inte rekommendabelt, det vimlar numera av fartkameror och trafikpolisen är på hugget.

Propagandan säger annars att hög fart inte lönar sig tidsmässigt, vilket är fel, jag minns en resa Paris- Puttgarden som gjordes på endast 8 timmar, en sträcka på 120 mil. Jag körde inte tokfort, marschade runt 160 km/h, men trafiken var gles och pauserna få.
Fast vägarna i Sverige är förstås inte jämförbara.

Förhoppningsvis hinner vi förtära en god middag i Ystad innan vi kör ombord. Väl ombord kommer lugnet och harmonin infinna sig, en god drink och Ritmeestercigarill och hyfsat tidigt sängående inför onsdagens färd mot Kolozbreg.

Denna lördag en bit in i maj har varit riktigt lyckad. Naturen är som vackrast, solen skiner från en klarblå himmel och det råder nästan högsommarvärme.

Idag åkte jag och sonen till Göteborg och besökte ett par grossister för att komplettera lite varor som behövs nästa vecka.
Min gamla Nissankombi var fullastad när vi åkte hem, det som inte fick plats skickas med lastbil med leverans i slutet av veckan.
Eftersom jag smiter iväg några dagar på en enligt egen utsago välförtjänt semester några dagar i nästa vecka, gäller det att ha läget under kontroll med välfyllda hyllor när resten av familjen "har hand om det", som vi säger i Skaraborg.

Förutom den förunderligt vackra naturen finns mycket intressant att studera som vägfarare vid denna årstid, som intressanta bilar. Under dagen har jag spanat in en Ferrari 308, åtskilliga jänkare, en Opel Kapitän och några Miator. En läckert racing green NA, och en vinröd NC.
Jag sa till min fru att drömbilen är en mörkblå NC. Hon vill hellre ha en svart, so what, jag kan kompromissa om färgen om hon är med på en 160 hästars NC. (Jag kan tänka mig 126 hästars också, massa hästkrafter är överreklamerat.)

Vi har alla våra sjuka sidor, i mitt fall handlar det om öststatsnostalgi. Missförstå mig mig rätt, jag är antikommunist, för EU, för NATO, för Euro osv, alltså precis tvärtom miljöpartister ock vänsterpartister.
Men jag är också nostalgiker som gillar gamla miljöer och prylar. Jag blir lycklig över anblicken av ett eternithus!
Eftersom kommunismen var ett misslyckat, utvecklingsfientligt system, konserverades många gamla miljöer på andra sidan järnridån.
Allt detta håller nu på att smulas sönder i den nya tiden, med EU, demokrati och turboekonomi. Det är full fart i Polen, Tjeckien och Slovakien. Bli inte förvånad om Slovakien snart kör om Italien när det gäller BNP, levnadsstandard eller andra ekonomiska nyckeltal!

Ferrari eller 50 tals jänkare i all ära, men gladast blev jag över anblicken av en östtysk Wartburg! Jag gissar att det endast finns en handfull exemplar i trafik i Sverige, vilket gör den avsevärt mer unik än Ferrari. Något att glassa med runt Stureplan kanske?

Denna Wartburg jag mötte var intressant, den var svenskregad med ett "W" som första bokstav, alltså importerad 2004.
Jag han se att det rörde sig om en tidig nittitoalare, efter murens fall, då GM köpt fabriken. Under huven sitter alltså ingen smattrande tvåtaktare, utan en enliters opelmotor.

GM skippade Wartburg, det blev ingen success story i stil med Skoda eller rumänska Logan. Märket är dött och begravet, i Eisenach tillverkas numera Opel Corsa.
Lite sorgligt, Wartburg var förstås riktigt dåliga bilar, men ganska stilrena, 50 talarna rent av vackra.

Bildade människor associerar förstås inte i första hand till bilmärket Wartburg, utan till den vackra borgen där Martin Luther skrev sitt manifest mot katolisismen.

Avslutningsvis hann vi besöka ett multikulturellt bröllop. Maten var jättegod, men bäst av allt var den avspända atmosfären.
Inga högtravande, tråkiga tal, ledig klädsel rådde. Endast brudgummen och bruden var synnerligen elegant klädda, helt comme il faut.
Själv hade jag bekväma beiga chinos, svart pikétröja "Lacoste" made in Poland och seglarskor.

I min ålder har man passerat behovet att fjäska och vara till lags. Numera är bröllop sällan förekommande, men jag har nog bestämt mig för att tacka nej till pretentiösa, uppstyltade bröllop om en inbjudan dyker upp.

Nu råder perfekt miataväder, att cabba ner och dra på trevliga utflykter på vackra, kurviga vägar i försommargrönskan är miatans rätta element.

Normalt sätt är min miata redan påställd och redo i maj, men denna vår har varit synnerligen hektiskt.

Hon, det är en hon, även om hon är lite androgyn och lite kaxigt macho också, står fortfarande avställd på hemlig ort.

Jag var dock ute häromdagen och kopplade på batterikabeln, radion drar lite tjuvström, därför lossar jag kabeln inför vinterförvaringen.
Ett år glömde jag det och var tvungen att köpa nytt batteri.

Att överarbeta är idioti, jag har blivit rekommenderad att ta in batteriet i värmen. Helt fel, ett fulladat batteri klarar kyla perfekt, onödigt jobb således att plocka ur.

Jag bytte tändstift förra hösten och det var nästan kusligt, efter ett drygt halvår utan start sprang motorn igång direkt när jag vred om nyckeln.

I slutet på maj, efter polensemestern kommer jag plocka fram miatan. Sedan blir det bara kortare utflykter till semestern i slutet på juli, då blir det en längre tur till Balatonsjön i Ungern via vackra, kurviga vägar i Slovakien.

Miatan är bensinsnål, vilket är tacksamt när bensinen börjar bli sjukt dyr.
Man får vara glad så länge man har råd att köra, att köra sportbil på datorn är lika själlöst och trist som cybersex.

Igår slog vi upp portarna till butiken. Försäljningen gick lysande trots att vi medvetet smög igång utan annonsering.

Alla varor har ännu inte kommit på plats, nästa tisdag får vi en leverans till. Lagom till dess ska jag slänga in en annons i tidningen så fler får upp ögonen för vår existens.

Det är alltid spännande och pirrigt att starta företag. Innan start görs förstås affärsplaner, konkurrenter studeras, men det är trots allt när idén prövas mot verkligheten som man får kvittens på hur det går.

Det är skönt att komma till den fasen när de första pengarna börjar trilla in. Min fru har varit som en rastlös Greyhoundhund inför en hundkapplöpning de senaste veckorna, ivrig att komma igång.
Att vänta på transport hade försenat starten en vecka, så jag har hyrt en lastbil och själv  åkt på inköpsresor genom ett vårfagert Sverige.

Nu hinner jag inte skriva mer, jag måste hämta bussen och köra ett par vändor till Jönköping.

I eftermiddag blir det gocart

Nu laddar vi, på fredag slår vi upp portarna till affären. Det blir spännande.

Läget är toppen, det springer mycket folk i Kvantumhuset, många nyfikna har redan tittat in de senaste dagarna när vi lastat varor, och ställt frågor.

Det har varit hektiskt senaste tiden, jag kan visserligen inte likt Maud Olofsson skryta med att jag har tre jobb, (då skulle inte dygnet räcka till, därför avfärdar jag hennes svar som tom politikerretorik som svar på att många anser att hon är överbetald.)

Dock har jag jobbat mer än heltid, men lite vila och rekreation hinns med.

På lördag blir det säsongens första gocartfight. Nya, snabbare cartar är utlovade. Det blir kul.

Den 13 maj drar vi till polska bärnstenskusten. Cykling, standpromenader, vila, kontemplation och umgänge med goda vänner väntar. Vackert väder är beställt.

Miatan har jag inte hunnit ställa på efter vinterdvalan, troligen blir det i maj efter polenresan.

Nu hinner jag inte skriva mer, bussen väntar, turen går till Trollhättan.