miata

Pattaya har vissa fördelar. Från den nu stängda flygplatsen tar det bara en dryg timma med taxi. Men Pattay är sjukt överexploaterat och den beryktade sexturismen är ett faktum.

Mitt råd är att undvika centrum och ta sig till det lugnare och trivsammare Jomtien och ta in på Surf Beach Hotel. Lite europeisk 50- talstrivsel, ett rum med havsutsikt för endast 800 bath (dubbelrum), ca 200 kr natten.

Vill man absolut till centrum kostar det bara 20 bath med songthaiw, en pickupbil med bänkar.

Vid receptionen finns möjlighet att boka resor till Ko Samet och Koh Chang. Malibu heter bolaget som har utmärkt service.

Då ingår minibuss och båtresa till ett lågt pris. Åker ni till Koh Samet hamnar ni på bästa beachen. Checka in på Baan-Pra-Kai-Kaew. En fräsch bungalow kostar 800 bath. (Hälsa från mig!)

Att hyra motorcykel är relativt dyrt, 4-500 bath per dygn, men rekommendabelt. Vägarna är riktigt usla, men kör man sakta går det bra.

Låt mig slå fast med en gång: Jag tillhör inte den sortens purister eller "ekoturister" som uppskattar orörda, "genuina" paradisöar.

Den sortens snobbism ger obehagliga associationer till kolonialism, när den vite mannen ska upptäcka jungfrulig mark.

För bara ett par decennier sedan var Koh Chang helt oexploaterat. Det fanns inte el, och endast synnerligen enkla bambuhyddor fanns att hyra.

Idag är åtminstone White Sand Beach väl utbyggdt, men inte överutvecklat som Pattaya. Myndigheterna har förbjudit allt för höga byggnader och det råder byggförbud i regnskogen, vilket förstås är toppen, och låt oss hoppas att det så förblir.

Men lagom är bäst, att sitta på en obebodd ö i en bambuhydda och äta torkad fisk lockar inte mig.

Jag vill bo enkelt, men bra med AC. Jag vill ha möjlighet att äta en rejäl biff när jag tröttnat på den goda, kryddstarka thailändska maten.
Jag uppskattar en 7-Eleven där jag kan köpa holländska cigariller och Johny Walkerwhisky.
Att kunna gå på en bar och ta ett glas innan sängdags.

Koh Chang och Koh Samet bjuder på en perfekt mix mellan fin miljö, fina stränder och lagom utbyggd infrastruktur

Det känns overkligt att tänka på de underbara, bekymmersfria veckor jag nyligen tillbringade på Koh Chang och Koh Samet.

Att nu skriva anekdoter om mina upplevelser känns fel. Tragedier berör alltid mer när man kan relatera till människor man lärt känna och tycka om.

Det har uppskattats att Thailand förlorar 55 miljoner kronor om dagen, och att krisen hittils kostat astronomiska 30 miljarder kronor.

Detta är kalla siffror som speglar en katastrofal verklighet. Turistindustrin är oerhört viktig, och turister är välkomna.

Jag blir gråtfärdig när jag ser denna tragedi, vars slut mycket väl kan innebära slutet på Thailands bräckliga demokrati, försämrad ekonomi med fattigdom som följd, som drabbar folk som nyss lämnat fattigdomsträsket bakom sig.

Mina tankar går till den charmiga dam på Koh Samet som jag hyrde bungalow av. Hon hade nyligen byggt några nya bungalows och trodde på ökad turism i framtiden. Jag åt även på hennes mysiga restaurang, hyrde motorcykel av henne och lyckades pruta på priset genom denna paketlösning.

Jag tänker på servitrisen, som jobbade sju dagar i veckan, som med stolhet berättade att hon nu hade råd att skicka pengar varje månad till sin sjuklige 65- årige far varje månad.

Jag tänker på taxichauffören som snabbt och skickligt körde mig till flygplatsen, bara timmar innan blockaden, som nyss investerat 1.300.000 bath i en lyxig Toyota Camry.

Hur ska det gå för dessa arbetsmyror och miljoner andra, som sliter för ett bättre liv?

Jag känner raseri över vad dessa ockupanter ställer till med. Jag avskyr styrelseskicket monarki. Min fru, som är thailändska, sa att drottningen stöder ockupanterna, hon vill ha en korporativ stat  och lansera den illa omtyckte sonen som blivande kung.
Enligt min fru hatar många drottningen för detta.

Kungen har hittils inte sagt något. Han är oerhört respekterad och kanske den enda som skulle kunna lösa den gordiska knuten.
Minns att han vid tidigare tillfälle avvärjt ett blodblad och fått stöddiga generaler att ödmjukt buga och gå till reträtt.

Jag vill gärna tro att kungen vill göra goda gärningar, men att hans mentala hälsa omöjliggör detta. Han är över 80-år, och kan mycke väl ha tappat sitt knivskarpa intellekt.

Drottningen passar då på att flytta fram sina positioner. Världen har sett maktlystna kvinnor vid sidan om kungar och diktatorer. Minns Elena Ceacesko, Margot Honecker eller Imelda Marcos som ofta var mer skrämmande hänsynslösa än sina makar.

Efter murens fall 1989 tillhörde jag de naiva som trodde på demokratins segertåg över världen, parat med en för alla välståndsökande marknadsekonomi.

Nu vet jag bättre: Som Marcus Wolf kyligt konsterade, kapitalismen har segrat. Med demokratin och jämlik välståndsökning står det däremot riktigt illa till.

Länder som Kina och Ryssland har annamat effektiv kapitalism, men avstår demokratin. Istället har en korporativ stat växt fram där eliten roffar åt sig både makt och rikedom.

Ett stort låglöneproletariat som jobbar på fabrikerna möjligjör riktigt billiga produkter för konsumenter i väst. Visst är det kul att man nu kan köpa en 32 tums platteve för 3.000 kr.
Men medaljens baksida, underbetalda arbetare som jobbar 15-16 timmar om dagen, inga fackliga rättigheter. Snart  kommer all tillverkningsindustri läggs ner i rika västländer.
Det tillverkas inga TV apparater i Motala, snart finns ingen bilindustri kvar i Sverige.
Är det så vi vill ha det?

Jag känner tung pessimism inför Thailands framtid. Vissa befarar ett inbördeskrig. Så illa kanske det inte blir, men den nu demonstrerande eliten kan mycket väl vinna. Regeringen är handlingsförlamat och sitter och trycker i Chiang Mai. Premiärministern sägs frukta för sitt liv.

Demokratin kommer avskaffas, en korporativ stat inrättas där de fattiga hålls på mattan. Ekonomin kommer förstås försämras, då investerare drar sig ur landet.
Turistindustrin kommer förstås värnas, kanske kan den försvagade ekonomin göra att turister kan "glädjas" åt billigare priser med en försvagad valuta.

Den eviga frågan om det är rätt att besöka en diktatur infinner sig förstås. Själv kommer jag återvända, men försöka gynna vanligt folk. När jag reser bor jag aldrig på stora hotellkedjor, utan föredrar enkla men fräscha pensionat. Trivsammare, mer personligt och mer plånboksvänligt och det är bättre att gynna ägaren direkt.

Ja, det känns verkligen dystert. Terroristdådet i Bombay kastar en annan mörk skugga över världen. Pakistan är en krutdurk.
De onda är verkligen onda och hänsynslösa. De goda i Bombay är hjältarna bland hotellpersonalen som modigt försökte rädda liv och där några fick plikta med sitt eget liv, och soldaterna som bekämpade terroristerna.

Denna söndag den 30 november är verkligen dyster. Skönt att det inte är snö i alla fall. Nu ska jag syresätta hjärnan med en cykeltur och insupa den gråa halvdagern som ger associationer till DDR.

Tröttheten känns påtaglig, förmodligen späs denna 6 timmars tidsskillnad på av mörkret hemma i Sverige. Jag ska snart gå och lägga mig, men först några rader om Thailand.

Ikväll skiter jag i den trista politiska situationen i Thailand och gör en liten summering av mina intryck.

Först till det negativa: Att resa runt i Thailand innebär en hel del tristess: Landsbygden är förvisso pittoresk med intensivt gröna risfält och vattenbufflar. Städerna man passerar är fruktansvärt fula och tråkiga. Ingen stadsplanering förekommer.

.... Nu ringde frugan och vill bli hämtad, hon är på middag hos några vänner, jag återkommer i helgen.

Ciao!

Idag är vardagen tillbaka, jag har hunnit med att mjukstarta på jobbet, faktiskt redan igår, då jag åkte till Göteborg och hämtade varor till affären.

Tidsskillnaden och en lätt förkylning ger en känsla av matthet. Jag är ofta tröttare efter en semester än före. Fast det är det värt, nya intryck och perspektiv ger livet mening, samtidigt som det är skönt att vara tillbaka i vardagslunket,

Jag hade tänkt att lägga in några tjusiga bilder från Koh Chang, dessvärre har min kamera fått en rejäl snyting.
Vi besökte ett vattenfall, jag blev lite övermodig och klättrade på ett par hala klippor och halkade, själv klarade jag mig med ett skrapat knä och ett blodigt finger, men tappade kameran, som uppenbarligen inte mådde bra av dessa brutala händelser.

De fina bilderna finns kvar på minneskortet, så de kommer förhoppningsvis presenteras senare

Precis hemkommen från en nästan månadslång Thailandssemester, hade jag tänkt skriva något trevligt om Koh Chang eller Ko Samet, men just nu känns krisen mer angelägen.

Under min vistelse kunde jag läsa i Bangkok Post om demonstranterna runt parlamentet, som kallar sig "Demokratiska Folkalliansen".
På mig låter namnet Orwellskt, dessa "demokrater" är en brokig samling elitister, som vill störta den folkvalde presidenten och parlamentet och som nu genom att ockupera flygplatsen, utan att bekymra sig över den skada de orsakar turister, och värre, den för landet livsviktiga turistindustrin, som redan drabbats hårt under den nuvarande finanskrisen.

Vanligt folk stöder i stor utsträckning den av militären störtade Taksin. En taxichaffis berättade för mig om en planerad stor demonstration till stöd för Taksin bland Bangkoks tusentals taxichaufförer.

Den nu demonstrerande eliten, som består av en brokig samling rojalister, gamla maoister och universitetsutbildade som arrogant anser att bönderna är för korkade för att rösta.
Visst är utbildningsnivån chockerande ojämn: Det finns de som är närmast analfabeter och de som har råd att skicka sina barn till de bästa universiteten i USA.

Svaret på det dilemmat borde vara lite hederlig, gammaldags socialism: Se till att få in skatter och ordna bra utbildning åt alla och fler kan få bra jobb och slippa hamna i fattigdomsträsket.

Tyvärr har Bangkokeliten inget intresse av detta: De ser gärna ett fattigt, lågavlönat proletariat som jobbar i de av eliten ägda företagen med hög lönsamhet.

Under semestern läste jag Naomi Kleins bok "Chockdoktrinen" som gett mig en del nya perspektiv. Nu är det lika ute att vara nyliberal eller neokonservativ som det var att vara DDR- kommunist efter murens fall.
Jag gillade inte DDR, men på något konstigt vis gillade jag DDR:s spionchef, Marcus Wolf, även i väst erkänd som världens främste.
I hans utmärkta memoarbok, " Mannen utan ansikte", titeln anspelar på att väst aldrig lyckades identiera honom, erkänner han omsvep att kapitalismen segrade, men att han alltid kommer protestera mot en värld där de rika blir allt rikare, de fattigare allt fattigare.

Att Taksin och den nuvarande presidenten som anses stå Taksin nära är farliga för eliten beror också på att Taksin i oerhört indirekta ordalag kritiserat kungen. Kungen är nästan helig i Thailand, endast snäppet efter Buddha.

Ibland är jag oartig, och dryftat mig till att  diskutera kungen med thailändare. Jag har sagt: "Vi har kung i Sverige, 60% vill ha kvar monarkin, jag själv och 40% med mig vill ha republik"." Hur är det i Thailand?"
Jag får alltid ett artigt leende, och svaret att kungen är nästan helig och står snäppet under Buddha.
Men, ibland har jag hört att " kungen är bra", sedan sänkt tonläge, " men kronprinsen är en playboy och rumlare". Sedan med konspiratorisk blinkning och fingret över munnen; "Jag har inget sagt".

Under resans gång har jag träffat många fina människor som sliter hårt för sitt uppehälle. Den globala finanskrisen har redan försämrat deras inkomster.
Den nu demonstrerande eliten försämrar dessa vanliga människors villkor ytterligare. Det gör mig ont. Att bortskämda turister får stanna några dygn extra på flygbolagens bekostnad är ett pseudoproblem.

Själv hade jag ofattbar tur: Min fru och mina vänner drog till norra Thailand. Jag stack ensam till Koh Samet, en ljuvlig ö.
Sista dygnet i Pattaya, där jag tisdagsmorgonen tog en taxi till flygplatsen, "onödigt" tidigt, klockan 8.00 på morgonen, SAS- planet skulle lyfta 14.40.
Det är bara 12 mil till nya flygplatsen, och taxikillen höll 140 km/h på motorvägen med den fina Toyota Camryn. En dryg timma senare var jag framme och mötte frugan och vännerna och fick reda på att SAS- planet skulle avgå 17.50.
Jag förbannade mig själv att jag inte ringt och kollat, jag hade kunnat åkt klockan tre på eftermiddagen och fått en baddag till......
Hade jag gjort detta hade jag aldrig kommit fram.....

Vår Airbus lyfte strax efter 18.00. Det var den sista SAS- kärran som kom iväg.......

Hade jag blivit kvar hade jag inte uttryckt mig så diplomatiskt som den kille jag hörde på radion. Jag hade skällt ut demonstranterna med råge, för allt elände de ställer till med.