Dodge Challenger
Av en händelse såg jag idag att nya retrobilen Challenger kommer kosta motsvarande 225.000 kr i USA med potent Hemi V8!
Soppan kostar mindre än hälften mot Sverige, några delstater har återinfört fri fart på motorvägarna.
Sådana fakta kan få en att fundera på att emigrera.... Fast jag är nog i ärlighetens namn för rotad och gammal för att göra slag i saken. ( Andra ev fördelar kan vi lämna därhän, svenskar ser ofta Sverige som världens bästa land, ibland kanske det stämmer, men inte alltid.)
Istället kan man sjunka ner i soffan en fredagkväll med ett glas Laphroig och låta DVD:n spela kultrullen från 70 talet " Mot Nollpunkten" där Kowalsky utmanar en Jaguar E typ i en Dodge Challenger.
Soppan kostar mindre än hälften mot Sverige, några delstater har återinfört fri fart på motorvägarna.
Sådana fakta kan få en att fundera på att emigrera.... Fast jag är nog i ärlighetens namn för rotad och gammal för att göra slag i saken. ( Andra ev fördelar kan vi lämna därhän, svenskar ser ofta Sverige som världens bästa land, ibland kanske det stämmer, men inte alltid.)
Istället kan man sjunka ner i soffan en fredagkväll med ett glas Laphroig och låta DVD:n spela kultrullen från 70 talet " Mot Nollpunkten" där Kowalsky utmanar en Jaguar E typ i en Dodge Challenger.
Habegär
Jag gäspar åt de flesta bilar, men det finns undantag. I överkomlig prisklass finns förstås Mazda Miata MX5, inte snabbast eller ens snyggast, men med en unik mix av körglädje, hög kvalitet och rimliga driftskostnader.
I vettig prisklass finns även Honda Civic typ R. Jag är även sugen på en Lexus Is 200, det finns nu gott om begagnade i vettigt skick från 75.000 kr och uppåt.
Lite klen motor , men dunderchassi, bakhjulsdrift, rak sexa och kompakt format med nästan kusligt bra kvalitet gör konceptet helgjutet.
Bland dyrare bilar som dessvärre ligger utanför min budget har jag nu två favoriter som underligt nog kommer från USA. Normalt avskyr jag amerikanska bilar, med undantag av några 50 och 60 talare, favoriten är nog Mustang och Lincoln Continental, en sådan som Kennedy mördades i.
Den ena är Corvette, som nu kan mäta sig med vilka tyska eller italienska superbilar som helst, men till ett pris under 700.000:- Prisvärt!
Den andra är förstås nya Challenger. Hur läcker som helst. I USA lär den inte bli tokdyr, där kan nog även en inte allt för underbetald löntagare ha råd, men i Sverige lär den bli dyr med alla skatter och påslag.
I vettig prisklass finns även Honda Civic typ R. Jag är även sugen på en Lexus Is 200, det finns nu gott om begagnade i vettigt skick från 75.000 kr och uppåt.
Lite klen motor , men dunderchassi, bakhjulsdrift, rak sexa och kompakt format med nästan kusligt bra kvalitet gör konceptet helgjutet.
Bland dyrare bilar som dessvärre ligger utanför min budget har jag nu två favoriter som underligt nog kommer från USA. Normalt avskyr jag amerikanska bilar, med undantag av några 50 och 60 talare, favoriten är nog Mustang och Lincoln Continental, en sådan som Kennedy mördades i.
Den ena är Corvette, som nu kan mäta sig med vilka tyska eller italienska superbilar som helst, men till ett pris under 700.000:- Prisvärt!
Den andra är förstås nya Challenger. Hur läcker som helst. I USA lär den inte bli tokdyr, där kan nog även en inte allt för underbetald löntagare ha råd, men i Sverige lär den bli dyr med alla skatter och påslag.
Ocker
Förr i tiden förbjöds långivare ta ut orimligt höga räntor. En lag som sedan många år är borttagen. De som ändå ägnade sig åt denna olagliga utlåningsverksamhet kallades "procentare" och riskerade kännbara straff om de blev ertappade.
Av någon idiotisk anledning togs denna lag bort, "marknaden" anses kunna sköta sig själv.
Vi har nu sett effekterna: Suprimelånen i USA som orsakar personliga tragedier hos miljontals, och rasande världskonjunktur.
Som vanligt får staten och skattebetalarna stå för fiolerna i slutändan.
I Sverige har vi nu eländet med telefonlån som värsta fall kan få ungdomar att få sin framtida ekonomi förstörd.
Visst kan man käckt tala om personligt ansvar och valfrihet, men det håller inte.
Att det behövs korta och dyra krediter, att vissa utgör en högre risk är ett faktum. Sätt gärna taket relativt högt, säg 20%.
Allt över detta skall dock klassas som ocker och skall bestraffas hårt. Staten och Kronofogden skall inte heller hjälpa dessa ockrare att få pengar tillbaka, skattebetalare ska inte behöva betala för att hjälpa dessa brottslingar.
Naturligtvis kommer kriminella fortsätta låna ut pengar till ockerränta, dessa skall jagas med blåslampa!
Av någon idiotisk anledning togs denna lag bort, "marknaden" anses kunna sköta sig själv.
Vi har nu sett effekterna: Suprimelånen i USA som orsakar personliga tragedier hos miljontals, och rasande världskonjunktur.
Som vanligt får staten och skattebetalarna stå för fiolerna i slutändan.
I Sverige har vi nu eländet med telefonlån som värsta fall kan få ungdomar att få sin framtida ekonomi förstörd.
Visst kan man käckt tala om personligt ansvar och valfrihet, men det håller inte.
Att det behövs korta och dyra krediter, att vissa utgör en högre risk är ett faktum. Sätt gärna taket relativt högt, säg 20%.
Allt över detta skall dock klassas som ocker och skall bestraffas hårt. Staten och Kronofogden skall inte heller hjälpa dessa ockrare att få pengar tillbaka, skattebetalare ska inte behöva betala för att hjälpa dessa brottslingar.
Naturligtvis kommer kriminella fortsätta låna ut pengar till ockerränta, dessa skall jagas med blåslampa!
Dödshjälp
Vi känner väl alla förtvivlan när vi tänker på den svårt cancersjuke kvinna som nyligen dog i Frankrike.
Hennes tragiska öde har gjort att debatten om dödshjälp åter tagit fart.
Jag anser att vi börde tillåta dödshjälp på det sätt som nu sker på kliniker i Holland och Schweiz. Vi är humana nog att ge våra husdjur en spruta så de stilla och värdigt kan somna i livets slutskede.
En annan tragisk baksida är antalet självmord. I trafiken dör runt 500 om året i Sverige, pannor läggs i djupa veck om något tiotal fler dör, fartkameror monteras och mitträcken sätts upp för att någon gång i en avlägsen framtid nå nollvisionen.
Det är förstås utmärkt, men det faktum att 1500 människor årligen tar sitt liv i Sverige förbigås med tystnad och i motsats till trafiken satsas knappt några resurser alls.
Troligen finns ett mörkertal, då en del obegripliga trafikolyckor, som när en bil på en fin och rak väg frontalkrockar med en långtradare många gånger säkert är ett självmord.
Så statistiken kanske ser ännu dystrare ut i verkligheten!
Många människor är kategoriskt emot all form av dödshjälp, ofta av grumliga religiösa skäl. Vi lever i en demokrati, och för mig får de gärna ha sin uppfattning för egen del och välja att dö hur de vill, men tvinga inte mig att lyda under deras uppfattning.
Lösningen är nog att göra en paralell till organdonation. Låt varje individ skriva under ett kontrakt hur han eller hon vill ha det i livets slutskede.
Tyvärr spökar religionen fortfarande. Wilhelm Moberg skrev skarpt om vidskepelse och religiöst förtryck i det gamla bondesverige. I vårt sekulära samhälle lever mycket gammal kristen bråte kvar.
Tråkigt nog finner jag mer förtryck än befrielse i alla stora religioner, Buddhismen undantagen.
Wilhelm Moberg valde att ta sitt liv genom att dränka sig, när krafterna hos denna forna kraftkarl sinade och han blev därmed en i statistiken.
Enligt kyrkan begick han en synd, men jag tror inte han brydde sig, ateist som han var.
Tragiskt nog fick han inte dö värdigt.
Hennes tragiska öde har gjort att debatten om dödshjälp åter tagit fart.
Jag anser att vi börde tillåta dödshjälp på det sätt som nu sker på kliniker i Holland och Schweiz. Vi är humana nog att ge våra husdjur en spruta så de stilla och värdigt kan somna i livets slutskede.
En annan tragisk baksida är antalet självmord. I trafiken dör runt 500 om året i Sverige, pannor läggs i djupa veck om något tiotal fler dör, fartkameror monteras och mitträcken sätts upp för att någon gång i en avlägsen framtid nå nollvisionen.
Det är förstås utmärkt, men det faktum att 1500 människor årligen tar sitt liv i Sverige förbigås med tystnad och i motsats till trafiken satsas knappt några resurser alls.
Troligen finns ett mörkertal, då en del obegripliga trafikolyckor, som när en bil på en fin och rak väg frontalkrockar med en långtradare många gånger säkert är ett självmord.
Så statistiken kanske ser ännu dystrare ut i verkligheten!
Många människor är kategoriskt emot all form av dödshjälp, ofta av grumliga religiösa skäl. Vi lever i en demokrati, och för mig får de gärna ha sin uppfattning för egen del och välja att dö hur de vill, men tvinga inte mig att lyda under deras uppfattning.
Lösningen är nog att göra en paralell till organdonation. Låt varje individ skriva under ett kontrakt hur han eller hon vill ha det i livets slutskede.
Tyvärr spökar religionen fortfarande. Wilhelm Moberg skrev skarpt om vidskepelse och religiöst förtryck i det gamla bondesverige. I vårt sekulära samhälle lever mycket gammal kristen bråte kvar.
Tråkigt nog finner jag mer förtryck än befrielse i alla stora religioner, Buddhismen undantagen.
Wilhelm Moberg valde att ta sitt liv genom att dränka sig, när krafterna hos denna forna kraftkarl sinade och han blev därmed en i statistiken.
Enligt kyrkan begick han en synd, men jag tror inte han brydde sig, ateist som han var.
Tragiskt nog fick han inte dö värdigt.
Tibet
Det är slående och framförallt nedslående hur tyst det är från proffstyckarna på vänsterkanten om det som nu händer i Tibet.
Jag har nu på morgonen kollat bloggar och nyhetssidor och kan konstatera att tystnaden är kompakt. I denna vänsters enögda världsbild är allt ont som drabbar världen USA:s, Israels eller möjligen alliansregeringens fel.
Kina är inte bara världens största diktatur utan numera också en ekonomisk stormakt. Jag förstår också att man inte bara realpolitiskt kan hantera Kina hur som helst.
Jag tycker inte vi ska bojkotta OS, tidigare bojkotter har varit verkningslösa, och jag tycker Reinfelt ska besöka Kina.
Dock bör diplomatisk artighet lämnas hemma och protester framföras.
Nu försöker kinas ledning kasta skulden på Dalai Lama, en av ytterst få verkligt goda människor i klass med Desmond Tutu eller Nelson Mandela.
Det är lika osmakligt och avskyvärt som i den lilla världen, när våldsmannen försöker kasta skulden på offret.
Vad händer nu? Kina kommer förstås framgångsrikt kväva upproret, priset i mänskligt lidande kan aldrig bli för högt för kommunistledningen.
Vi som lever i frihet kan förstås demonstrera, skriva på protestupprop, allt till ingen nytta.
Varför denna tystnad? Det går bara att spekulera, men jag tror avgrundsvänstern fortfarande hyllar Mao, en världens genom tiderna grymmaste diktatorer, mannen som invaderade och annekterade Tibet på 50-talet.
Att leva miljövänligt
Många betecknar sig som miljövänner, men ytterst få lever miljövänligt. Den mest miljövänlige torde vara en fattig afrikan som lever i en lerhydda.
I välfärdslandet Sverige är det knappast högavlönade, ledande miljöpartister som lever mest miljövänligt. De har hög levnadsstandard och åker på miljökonferenser på andra sidan jordklotet och tar knappast cykeln dit, utan flyg.
Den mest miljövänliga svensken är troligen en lågavlönad kvinna utan bil som bor i en liten fjärrvärmeuppvärmd lägenhet i tätort. Hon har dessutom så nära till jobbet i hemtjänsten att hon cyklar.
I bjärt kontrast till denna kvinna finner vi miljöpartiets Peter Eriksson, som deltar i alla viktiga konferenser, bor på landet och måste ha en fyrhjulsdriven jeep för att ta sig fram. Visserligen en Huyndai Santa Fee som är förhållandevis bränslesnål, men långt ifrån en miljöbil.
Själv är jag inget föredöme, men har heller aldrig utgett mig för det heller.
I min livstil finns plus och minus. På plussidan räknas att jag bor i tätort i fjärrvärrmeuppvärmd lägenhet. Jag har nära till jobbet och cyklar dit.
Sopsorteringen är inte överdriven i Skövde, vi har fortfarande den härliga HSB uppfinningen med sopinkast i trappuppgången.
Jag känner tillfredställelse att mina sopor hamnar det nya fjärrvärmeverket. Avgasreningen är otrolig och nästan ingen giftig rök kommer ur skorsternarna.
Jag jobbar som busschaufför. En modern landsvägsbuss drar ca 3 liter milen diesel, ungefär som en grym stadsjeep, men rymmer runt 50 personer.
Andå vägrar jag använda det numera så populära orwellska språkbruket och kalla bussar för miljövänliga.
En buss släpper fortfarande ut växthusgaser, den dagen vi får vätgas är jag beredd att tänka om.
Bilar och bilkörning ligger mig varmt om hjärtat. Eftersom jag inte behöver bil i arbetet är det nöjes och semesteresor som gäller. Max 1.000 mil om året.
På minuskontot finns också en och annan flygresa.
Marknadsförarna vill förstås att vi ska skaffa nya miljövänliga prylar. Där finns anledning till skepsis eftersom även tillverkningen är miljöbelastande.
I motsats till många hysteriska konsumenter känner jag en instinktiv motvilja mot att kassera fullt fungerande prylar. Desutom finns det roligare saker att lägga slantarna på, som en resa.
Mitt kylskåp är gammalt men fullt fungerande. Trots propagandan att köpa ett nytt energisnålt kommer jag byta först när mitt gamla går sönder. Visst drar den mer el, men jag spar ändå pengar på att skjuta upp bytet.
Min Sony tv är drygt 10 år och får gå till den lägger av. Moderna platt-teve är visst inte särskilt elsnåla och jag ogillar trenden mot allt större, vare sig det handlar om bilar eller tv.
Jag har två bilar, en Mazda MX5 från 92 och en åtta år gammal Nissan Primera. Ingen är förstås klassad som miljöbil, men bägge är bränslesnåla.
Min filosofi är att underhålla och köra tills reparationskostnaderna kommer och det inte längre lönar sig.
Är inte det rätt miljötänk att vägra slit och släng och köpa kvalitetsprylar som man nöter på under många år, istället för att ständigt köpa nytt?
Rent ekonomiskt är det åtminstone helrätt.
I välfärdslandet Sverige är det knappast högavlönade, ledande miljöpartister som lever mest miljövänligt. De har hög levnadsstandard och åker på miljökonferenser på andra sidan jordklotet och tar knappast cykeln dit, utan flyg.
Den mest miljövänliga svensken är troligen en lågavlönad kvinna utan bil som bor i en liten fjärrvärmeuppvärmd lägenhet i tätort. Hon har dessutom så nära till jobbet i hemtjänsten att hon cyklar.
I bjärt kontrast till denna kvinna finner vi miljöpartiets Peter Eriksson, som deltar i alla viktiga konferenser, bor på landet och måste ha en fyrhjulsdriven jeep för att ta sig fram. Visserligen en Huyndai Santa Fee som är förhållandevis bränslesnål, men långt ifrån en miljöbil.
Själv är jag inget föredöme, men har heller aldrig utgett mig för det heller.
I min livstil finns plus och minus. På plussidan räknas att jag bor i tätort i fjärrvärrmeuppvärmd lägenhet. Jag har nära till jobbet och cyklar dit.
Sopsorteringen är inte överdriven i Skövde, vi har fortfarande den härliga HSB uppfinningen med sopinkast i trappuppgången.
Jag känner tillfredställelse att mina sopor hamnar det nya fjärrvärmeverket. Avgasreningen är otrolig och nästan ingen giftig rök kommer ur skorsternarna.
Jag jobbar som busschaufför. En modern landsvägsbuss drar ca 3 liter milen diesel, ungefär som en grym stadsjeep, men rymmer runt 50 personer.
Andå vägrar jag använda det numera så populära orwellska språkbruket och kalla bussar för miljövänliga.
En buss släpper fortfarande ut växthusgaser, den dagen vi får vätgas är jag beredd att tänka om.
Bilar och bilkörning ligger mig varmt om hjärtat. Eftersom jag inte behöver bil i arbetet är det nöjes och semesteresor som gäller. Max 1.000 mil om året.
På minuskontot finns också en och annan flygresa.
Marknadsförarna vill förstås att vi ska skaffa nya miljövänliga prylar. Där finns anledning till skepsis eftersom även tillverkningen är miljöbelastande.
I motsats till många hysteriska konsumenter känner jag en instinktiv motvilja mot att kassera fullt fungerande prylar. Desutom finns det roligare saker att lägga slantarna på, som en resa.
Mitt kylskåp är gammalt men fullt fungerande. Trots propagandan att köpa ett nytt energisnålt kommer jag byta först när mitt gamla går sönder. Visst drar den mer el, men jag spar ändå pengar på att skjuta upp bytet.
Min Sony tv är drygt 10 år och får gå till den lägger av. Moderna platt-teve är visst inte särskilt elsnåla och jag ogillar trenden mot allt större, vare sig det handlar om bilar eller tv.
Jag har två bilar, en Mazda MX5 från 92 och en åtta år gammal Nissan Primera. Ingen är förstås klassad som miljöbil, men bägge är bränslesnåla.
Min filosofi är att underhålla och köra tills reparationskostnaderna kommer och det inte längre lönar sig.
Är inte det rätt miljötänk att vägra slit och släng och köpa kvalitetsprylar som man nöter på under många år, istället för att ständigt köpa nytt?
Rent ekonomiskt är det åtminstone helrätt.
Konsensus
Sverige har blivit mycket mindre polariserat de senaste decennierna. Politikerna målar visserligen upp bilden hur dålig motståndarens politik är, men faktum är att skillnaderna är minimala, alla har rört sig mot mitten.
Annat var det på 80-talet. Sossarna försökte införa löntagarfonder som på sikt skulle ha inneburit att Sverige till slut blivit ett socialistiskt land.
Direktörerna kände sig hotade och gick man ur huse och demonstrerade. Det är förmodligen första och sista gången vi får se tunga direktörer vifta med plakat på gator och torg.
Vänsterpartiet hette fortfarande VPK och hyllade öststatskommunismen och skickade gratulationstelegram till Honecker och Ceacesco.
Ledarna var fortfarande inte stylade av smarta konsulter. Jörn Svensson svarade uppriktigt och ärligt att VPK ämnade införa proletariatets diktatur om VPK någonsin fick makten. En ärlighet som jag uppskattar även om jag inte gillar budskapet.
Centern var fortfarande ett stort folkrörelseparti. Den trygge, men icke vältalige Fälldin kunde ge den munlädersmorde elake Palme en match.
Sen kom den aparte Johansson och den ännu mer aparte Daléus och resan till ett småparti påbörjades.
Där kommer Centern fortsätta befinna sig eftersom partiet inte tillför något nytt.
Stureplanscentern med Federley gör desperata försök att profilera sig och fånga moderater som inte längre känner sig bekväma med "de nya moderaterna".
Ett försök som är dömt att misslyckas och jag tror inte den käcka Maud heller klarar av att lyfta Centern till fornstora dagar.
I dag råder konsensus och storslagen ideologisk debatt lyser med sin frånvaro.
Alla är överens om budgetbalans och riksbankens oberoende roll, även om Ohly försöker kasta in vedträn i brasan och hävda att politikerna borde bestämma mer och släppa på budgetdisciplinen och låta inflationen skena iväg och minska arbetslösheten. Ingen lyssnar dock på Ohly.
Ohly försökte in i det sista framhärda som kommunist och medlem av Svensk- Kubanska vänskapsföreningen.
Ohly har dock kapitulerat och lämnat föreningen och kallar sig inte längre kommunist.
Förmodligen har även V numera konsulter och stylister.
En ny trend vi kunde se i den senaste stora riksdagsdebatten var alla glada och humoristiska vänsterpartister.
Konsulterna vill uppenbarligen tvätta bort den sura kommuniststämpeln.
"De nya moderaterna" stylas om rätt rejält av smarta konsulter med Schlingman i spetsen. Tyvärr infinner sig inte de opinionsmässiga framstegen....
Jag får lite obehagskänslor när partisekreteraren på kongressen uppmanar moderater att ändra språkbruk för att skicka rätt signaler till väljarna.
Ordet " privatisering" ska inte tas i munnen när det handlar om sjukvård. Istället ska ordet "valfrihet" användas. Det finns många fler exempel på nymoderaternas orwellska språkbruk.
När jag hör Reinfeldt och andra slipade nymoderater är det inte utan att jag saknar 70 talets Gösta Bohman. Han var ett argsint högerspöke som man visste var man hade och debattens vågor gick höga.
Detta med orwellskt språkbruk är dock inget nytt och det är främst tre yrkeskategorier som gör sig skyldiga till detta: Politiker, präster och bilförsäljare.
Vore jag religiös skulle jag hävda att ingen från dessa yrken blir insläppta i himmlen av Sankte Per. De har alla ljugit och ägnat sig åt ordvrängeri.
Själv har jag varit varken präst eller politiker, men jobbat som bilförsäljare och är därmed inte kvalificerad till en plats i himmlen och väl förtrogen med orwellskt språkbruk.
Vissa ord var tabu, t.ex "tidigare hyrbil" som istället kallades "endast en tidigare ägare, en fullservad företagsbil".
Bilmärket SAAB har en lång tradition med dåliga växellådor och ville slippa garantikostnader med missljudande lagerljud på modell 96.
Från garantiavdelningen hade något smarthuvud kommit på den brilljanta idén att kalla missljudet för "arbetsljud".
Elegant, felet var inte längre något fel utan något normalt och den klippske blev säkert befodrad.
Rätt eller fel, men jag har en känsla att allt fler börjar genomskåda alla dessa översmarta konsulter och ordvrängare. Kanske det snart kommer blåsa nya vindar efter sådana som Schlingmann.
George Orwell blir dock aldrig omodern. Dags att fiska fram en bok.....
Annat var det på 80-talet. Sossarna försökte införa löntagarfonder som på sikt skulle ha inneburit att Sverige till slut blivit ett socialistiskt land.
Direktörerna kände sig hotade och gick man ur huse och demonstrerade. Det är förmodligen första och sista gången vi får se tunga direktörer vifta med plakat på gator och torg.
Vänsterpartiet hette fortfarande VPK och hyllade öststatskommunismen och skickade gratulationstelegram till Honecker och Ceacesco.
Ledarna var fortfarande inte stylade av smarta konsulter. Jörn Svensson svarade uppriktigt och ärligt att VPK ämnade införa proletariatets diktatur om VPK någonsin fick makten. En ärlighet som jag uppskattar även om jag inte gillar budskapet.
Centern var fortfarande ett stort folkrörelseparti. Den trygge, men icke vältalige Fälldin kunde ge den munlädersmorde elake Palme en match.
Sen kom den aparte Johansson och den ännu mer aparte Daléus och resan till ett småparti påbörjades.
Där kommer Centern fortsätta befinna sig eftersom partiet inte tillför något nytt.
Stureplanscentern med Federley gör desperata försök att profilera sig och fånga moderater som inte längre känner sig bekväma med "de nya moderaterna".
Ett försök som är dömt att misslyckas och jag tror inte den käcka Maud heller klarar av att lyfta Centern till fornstora dagar.
I dag råder konsensus och storslagen ideologisk debatt lyser med sin frånvaro.
Alla är överens om budgetbalans och riksbankens oberoende roll, även om Ohly försöker kasta in vedträn i brasan och hävda att politikerna borde bestämma mer och släppa på budgetdisciplinen och låta inflationen skena iväg och minska arbetslösheten. Ingen lyssnar dock på Ohly.
Ohly försökte in i det sista framhärda som kommunist och medlem av Svensk- Kubanska vänskapsföreningen.
Ohly har dock kapitulerat och lämnat föreningen och kallar sig inte längre kommunist.
Förmodligen har även V numera konsulter och stylister.
En ny trend vi kunde se i den senaste stora riksdagsdebatten var alla glada och humoristiska vänsterpartister.
Konsulterna vill uppenbarligen tvätta bort den sura kommuniststämpeln.
"De nya moderaterna" stylas om rätt rejält av smarta konsulter med Schlingman i spetsen. Tyvärr infinner sig inte de opinionsmässiga framstegen....
Jag får lite obehagskänslor när partisekreteraren på kongressen uppmanar moderater att ändra språkbruk för att skicka rätt signaler till väljarna.
Ordet " privatisering" ska inte tas i munnen när det handlar om sjukvård. Istället ska ordet "valfrihet" användas. Det finns många fler exempel på nymoderaternas orwellska språkbruk.
När jag hör Reinfeldt och andra slipade nymoderater är det inte utan att jag saknar 70 talets Gösta Bohman. Han var ett argsint högerspöke som man visste var man hade och debattens vågor gick höga.
Detta med orwellskt språkbruk är dock inget nytt och det är främst tre yrkeskategorier som gör sig skyldiga till detta: Politiker, präster och bilförsäljare.
Vore jag religiös skulle jag hävda att ingen från dessa yrken blir insläppta i himmlen av Sankte Per. De har alla ljugit och ägnat sig åt ordvrängeri.
Själv har jag varit varken präst eller politiker, men jobbat som bilförsäljare och är därmed inte kvalificerad till en plats i himmlen och väl förtrogen med orwellskt språkbruk.
Vissa ord var tabu, t.ex "tidigare hyrbil" som istället kallades "endast en tidigare ägare, en fullservad företagsbil".
Bilmärket SAAB har en lång tradition med dåliga växellådor och ville slippa garantikostnader med missljudande lagerljud på modell 96.
Från garantiavdelningen hade något smarthuvud kommit på den brilljanta idén att kalla missljudet för "arbetsljud".
Elegant, felet var inte längre något fel utan något normalt och den klippske blev säkert befodrad.
Rätt eller fel, men jag har en känsla att allt fler börjar genomskåda alla dessa översmarta konsulter och ordvrängare. Kanske det snart kommer blåsa nya vindar efter sådana som Schlingmann.
George Orwell blir dock aldrig omodern. Dags att fiska fram en bok.....
Likriktade åsikter i Sverige
Häromkvällen var jag på en middag. Amerikanska presidentvalet kom upp till diskussion. Clinton och Obama jämfördes, de flesta tycks föredra Obama och tycks övertygad om att denne blir USA:s näste president.
Att näste president mycket väl kan bli Mc Cain tycks vara en omöjlighet enligt svenska konsensustyckare.
Eftersom jag blir lätt illamående när alla tycker lika, det påminner om en gammal kommunisstat, slängde jag in åsikten att min kandidat är Mc Cain.
"Bomben" följdes av en besvärande tystnad....
Mina åsikter är inte alltid konsekventa, ibland känner mig höger, i vissa frågor delar jag vänstervärderingar. Jag känner ingen större entusiasm för något parti, har ibland röstat på sossar, folkpartiet eller moderaterna och ofta fördelat olika i kommunal och riksdagsval. Kyrkovalet har jag aldrig röstat, sedan många år har jag lämnat kyrkan.
På en blogg hittade jag ett utmärkt förslag från vänsterpartiet: Inför statligt pristak för hur mycket monopolföretag får ta betalt inom energisektorn.
Jag är vän av fri konkurrens när den fungerar, men den avreglerade el och fjärrvärmemarknaden kan endast betecknas som ett fiasko, då måste statliga regleringar införas.
Just den sortens pragmatism som vi borde se mer av.
Jag har mer att säga om "konsensussverige", men hinner inte nu. Om en timme ska jag sätta mig i den flotta Volvobussen modell 9700 och dra till Landvetter och hämta ett gäng tyskar som ska tillbringa en studievecka på Räddningsverket i Skövde.
Vissa politiker vill lägga ner Räddningsverket i Skövde, något som Skövde kämpar med näbbar och klor mot.
Det vore synd om RV lades ner, anläggningen är toppmodern, läget perfekt för utländska besökare.
Fast det är en annan historia, återstår att se hur Tolgfors hanterar detta, han lyder under Borgs vinande piska.
Att näste president mycket väl kan bli Mc Cain tycks vara en omöjlighet enligt svenska konsensustyckare.
Eftersom jag blir lätt illamående när alla tycker lika, det påminner om en gammal kommunisstat, slängde jag in åsikten att min kandidat är Mc Cain.
"Bomben" följdes av en besvärande tystnad....
Mina åsikter är inte alltid konsekventa, ibland känner mig höger, i vissa frågor delar jag vänstervärderingar. Jag känner ingen större entusiasm för något parti, har ibland röstat på sossar, folkpartiet eller moderaterna och ofta fördelat olika i kommunal och riksdagsval. Kyrkovalet har jag aldrig röstat, sedan många år har jag lämnat kyrkan.
På en blogg hittade jag ett utmärkt förslag från vänsterpartiet: Inför statligt pristak för hur mycket monopolföretag får ta betalt inom energisektorn.
Jag är vän av fri konkurrens när den fungerar, men den avreglerade el och fjärrvärmemarknaden kan endast betecknas som ett fiasko, då måste statliga regleringar införas.
Just den sortens pragmatism som vi borde se mer av.
Jag har mer att säga om "konsensussverige", men hinner inte nu. Om en timme ska jag sätta mig i den flotta Volvobussen modell 9700 och dra till Landvetter och hämta ett gäng tyskar som ska tillbringa en studievecka på Räddningsverket i Skövde.
Vissa politiker vill lägga ner Räddningsverket i Skövde, något som Skövde kämpar med näbbar och klor mot.
Det vore synd om RV lades ner, anläggningen är toppmodern, läget perfekt för utländska besökare.
Fast det är en annan historia, återstår att se hur Tolgfors hanterar detta, han lyder under Borgs vinande piska.
Besserwisser
Besserwissern är en typ som de flesta av oss allt för väl känner igen. Det handlar nästan alltid om en man som återfinns i alla åldersgrupper.
Det kanske finns kvinnliga besserwissrar, men jag har hittils aldrig råkat på någon. Visst finns det kvinnor liksom män med illa underbyggda åsikter som framförs aggressivt, men det är inte samma sak som att vara besserwisser.
Utmärkande för en besserwisser är att han alltid vet bäst, det ligger i namnet. Det spelar ingen roll vilket ämne som avhandlas, bw:n är alltid expert.
Andras åsikter är ointressanta, möjligen kan bw:n nicka nedlåtande om man ödmjukt bekräftar det bw:n har att förtälja.
En bw jag råkar känna uttalade sig tvärsäkert om aktiemarknaden för några år sedan. Han uttryckte synpunkter om ett visst IT- företag. "Bara att köpa, aktiekursen kommer gå spikrakt upp".
Lyckligtvis löd jag inte hans råd, företaget har numera kursat....
Bw:n har antigen grötmyndig eller lite gäll, forcerad röst som låter auktoritativ.
Det som kan förvilla en icke bw är att bw:n mycket väl kan vara kunnig, bildad och ha en maktposition och ibland ha rätt.
Utmärkande är dock att bw:n tvärsäkert uttalar sig utanför sitt kompetensområde och ändå gör anspråk på att ha svaret.
Jan Guillou och Göran Persson är två herrar som är typiska bw representanter. Guillou sågar utan nyanser SÄPO som inkompetenta idioter som går i CIA:s fotspår, Göran Persson fastslår myndigt att sossarna förlorade valet på fastighetsskatten, "Nuder ville inte lyssna" klagar han.
En äkta bw gör mig lite full av skratt, fiktiva bw som är väldigt roande är Ture Sventon eller Karlsson på taket.
Eftersom jag roas av bw fjäskar jag lite och låter dem hållas. Fast lite nålstick skadar inte. En gång beslog jag en bw med en felaktig faktauppgift som var uppenbar.
Han glodde på mig en bråkdels sekund. Sen sprack leendet upp: "Jag skulle bara kolla att du var med".
"Naturligtvis" svarade jag och hade svårt att hålla mig för skratt.
En bw som upplever att han befinner sig på hal is, byter då snabbt samtalsämne.
Hal is uppstår om en verklig expert infinner sig i diskussionen, eller någon med större kunskaper.
Jag minns en bw- granne jag hade som skrävlade om "Le mur", europas brantaste puckelpist.
Jag inflikade: "Där har jag åkt".
Grannen bytte då genast samtalsämne.
Bilexperten är ofta en och samma persson med besserwissern. Alla som någon gång sålt sin bil har råkat ut för denna "expert".
En mindre kunnig köpare har med denna "expert" som råd och stöd.
Jag hörde talas om en kille som skulle sälja sin Mazda Miata. Bilen var fullservad och hade bara gått drygt 4.000 mil.
En kvinnlig spekulant hade med sig en "expert" för att få ett kompetent utlåtande.
"Experten" fastslog efter provtur att kamaxlarna var nerslitna.
Säljaren bedyrade förtvivlat att motorn liksom resten av bilen var i närmast nyskick.
"Nerslitna kamaxlar förekommer inte ens på vanvårdade långmilare" replikerade säljaren.
"Experten" var dock orubblig och lät sig inte bevekas.
Två dagar senare dök den kvinnliga köparen upp, utan "experten", och gjorde affär.
Kanske var hon den verkliga experten och insåg bilens fina skick. "Experten" kanske bara var en torped för att få säljaren ur balans och skaffa sig sig en bättre förhandlingsposition.
Det kanske finns kvinnliga besserwissrar, men jag har hittils aldrig råkat på någon. Visst finns det kvinnor liksom män med illa underbyggda åsikter som framförs aggressivt, men det är inte samma sak som att vara besserwisser.
Utmärkande för en besserwisser är att han alltid vet bäst, det ligger i namnet. Det spelar ingen roll vilket ämne som avhandlas, bw:n är alltid expert.
Andras åsikter är ointressanta, möjligen kan bw:n nicka nedlåtande om man ödmjukt bekräftar det bw:n har att förtälja.
En bw jag råkar känna uttalade sig tvärsäkert om aktiemarknaden för några år sedan. Han uttryckte synpunkter om ett visst IT- företag. "Bara att köpa, aktiekursen kommer gå spikrakt upp".
Lyckligtvis löd jag inte hans råd, företaget har numera kursat....
Bw:n har antigen grötmyndig eller lite gäll, forcerad röst som låter auktoritativ.
Det som kan förvilla en icke bw är att bw:n mycket väl kan vara kunnig, bildad och ha en maktposition och ibland ha rätt.
Utmärkande är dock att bw:n tvärsäkert uttalar sig utanför sitt kompetensområde och ändå gör anspråk på att ha svaret.
Jan Guillou och Göran Persson är två herrar som är typiska bw representanter. Guillou sågar utan nyanser SÄPO som inkompetenta idioter som går i CIA:s fotspår, Göran Persson fastslår myndigt att sossarna förlorade valet på fastighetsskatten, "Nuder ville inte lyssna" klagar han.
En äkta bw gör mig lite full av skratt, fiktiva bw som är väldigt roande är Ture Sventon eller Karlsson på taket.
Eftersom jag roas av bw fjäskar jag lite och låter dem hållas. Fast lite nålstick skadar inte. En gång beslog jag en bw med en felaktig faktauppgift som var uppenbar.
Han glodde på mig en bråkdels sekund. Sen sprack leendet upp: "Jag skulle bara kolla att du var med".
"Naturligtvis" svarade jag och hade svårt att hålla mig för skratt.
En bw som upplever att han befinner sig på hal is, byter då snabbt samtalsämne.
Hal is uppstår om en verklig expert infinner sig i diskussionen, eller någon med större kunskaper.
Jag minns en bw- granne jag hade som skrävlade om "Le mur", europas brantaste puckelpist.
Jag inflikade: "Där har jag åkt".
Grannen bytte då genast samtalsämne.
Bilexperten är ofta en och samma persson med besserwissern. Alla som någon gång sålt sin bil har råkat ut för denna "expert".
En mindre kunnig köpare har med denna "expert" som råd och stöd.
Jag hörde talas om en kille som skulle sälja sin Mazda Miata. Bilen var fullservad och hade bara gått drygt 4.000 mil.
En kvinnlig spekulant hade med sig en "expert" för att få ett kompetent utlåtande.
"Experten" fastslog efter provtur att kamaxlarna var nerslitna.
Säljaren bedyrade förtvivlat att motorn liksom resten av bilen var i närmast nyskick.
"Nerslitna kamaxlar förekommer inte ens på vanvårdade långmilare" replikerade säljaren.
"Experten" var dock orubblig och lät sig inte bevekas.
Två dagar senare dök den kvinnliga köparen upp, utan "experten", och gjorde affär.
Kanske var hon den verkliga experten och insåg bilens fina skick. "Experten" kanske bara var en torped för att få säljaren ur balans och skaffa sig sig en bättre förhandlingsposition.
