Översmarta konsulter
I samtliga branscher vimlar det numera av slipade konsulter, vars uppgift är att ställa allting tillrätta. Under senare år har det dykt upp "kriskonsulter", som skall minimera skadan, när moraliskt förkastligt beteende uppdagas.
En " sanning" tycks vara att en makthavare som felat ska göra " en pudel".... Men hallå, är det inte fler än mig som tröttnat på förment ångerfulla makthavare?
Ibland funkar det: Gudrun Schymanns öförbehållslösa erkännande över sina alkoholproblem och hennes resoluta vilja att ta tag i problemen väckte både sympati och förståelse.
För Mona Sahlin funkade det inte lika lysande, " Tobleroneaffären" kletar fortfarande fast envetet.... Faktiskt lite orättvist när man betänker att det finns några " teflonmänniskor", företrädesvis halvgamla gubbar.
Jag tänker förstås på Björn Rosengren, som gick på porrklubben Tabu, pröjsade drygt 30.000 kr med TCO fackets kreditkort, vägrade uppge vem "gästen" var, " en diffus amerikansk affärsman... (Vissa rykten gör gällande att det var Göran Perssson....).
Dessutom prånglade han ut Teliaaktier till svenska folket, en sällsynt dålig affär för dem som slog till...
När han var rökt som minister, tog han ett välbetalt jobb på Tele 2.
På sätt och vis är Björn Rosengren beundransvärd, allt skit tycks glida av honom, en sann teflonmänniska!
Detsamma sägas om Kungen. Minns hans något egendomliga uttalanden om kungen av Brunei.
Debattens vågor gick höga, men Kungen red ur stormen stärkt!
Nu senast har det skrivits en skandalroman om Kungens faiblesse för unga kvinnor och tvivelaktiga svartklubbar.
Vi såg Kungen i full jaktmundering, föga vältaligt mumla om att " vända blada", utan att vare sig förneka eller be om ursäkt.
Givetvis var de översmarta konsulterna framme och självsäkert deklarerade hur klantigt Kungen agerat.
Efter några veckor ter sig Kungen som en vinnare: Stödet för monarkin har snarast ökat, och Kungen framstår som en mänsklig monark, med mänskliga fel och brister.
Det kommer mig att tänka på en gammal sträng lärare jag hade: Det värsta han visste var däliga undanflykter och lögner, hur smart de än var formulerade.
En klasskompis till mig hade skolkat: Läraren spännde ögonen i min kompis, som lugnt svarade " Det är UGF (skolk). Plötsligt nästan log min gamla lärare, kompisen fick en mild reprimand, jämfört med om han försökt sig på en vals....
Kanske dags för konsulterna att vända blad, den nya given är att vara mänsklig, med fel och brister, och inte ständigt be om ursäkt?
En " sanning" tycks vara att en makthavare som felat ska göra " en pudel".... Men hallå, är det inte fler än mig som tröttnat på förment ångerfulla makthavare?
Ibland funkar det: Gudrun Schymanns öförbehållslösa erkännande över sina alkoholproblem och hennes resoluta vilja att ta tag i problemen väckte både sympati och förståelse.
För Mona Sahlin funkade det inte lika lysande, " Tobleroneaffären" kletar fortfarande fast envetet.... Faktiskt lite orättvist när man betänker att det finns några " teflonmänniskor", företrädesvis halvgamla gubbar.
Jag tänker förstås på Björn Rosengren, som gick på porrklubben Tabu, pröjsade drygt 30.000 kr med TCO fackets kreditkort, vägrade uppge vem "gästen" var, " en diffus amerikansk affärsman... (Vissa rykten gör gällande att det var Göran Perssson....).
Dessutom prånglade han ut Teliaaktier till svenska folket, en sällsynt dålig affär för dem som slog till...
När han var rökt som minister, tog han ett välbetalt jobb på Tele 2.
På sätt och vis är Björn Rosengren beundransvärd, allt skit tycks glida av honom, en sann teflonmänniska!
Detsamma sägas om Kungen. Minns hans något egendomliga uttalanden om kungen av Brunei.
Debattens vågor gick höga, men Kungen red ur stormen stärkt!
Nu senast har det skrivits en skandalroman om Kungens faiblesse för unga kvinnor och tvivelaktiga svartklubbar.
Vi såg Kungen i full jaktmundering, föga vältaligt mumla om att " vända blada", utan att vare sig förneka eller be om ursäkt.
Givetvis var de översmarta konsulterna framme och självsäkert deklarerade hur klantigt Kungen agerat.
Efter några veckor ter sig Kungen som en vinnare: Stödet för monarkin har snarast ökat, och Kungen framstår som en mänsklig monark, med mänskliga fel och brister.
Det kommer mig att tänka på en gammal sträng lärare jag hade: Det värsta han visste var däliga undanflykter och lögner, hur smart de än var formulerade.
En klasskompis till mig hade skolkat: Läraren spännde ögonen i min kompis, som lugnt svarade " Det är UGF (skolk). Plötsligt nästan log min gamla lärare, kompisen fick en mild reprimand, jämfört med om han försökt sig på en vals....
Kanske dags för konsulterna att vända blad, den nya given är att vara mänsklig, med fel och brister, och inte ständigt be om ursäkt?
Piaggio, en klassiker
Nyligen tillbringade jag ett par behagliga veckor i Thailand. Det vimlar av motorcyklar, de flesta är lokalt tillverkade Honda, Suzuki och Yamaha, automatväxlade och hyfsat starka motorer runt 100 cc.
Den designmässigt läckraste är Yamaha Fino, en helt ordinär båge, men med retrodesign som ger en behaglig association till italienskt 50- tal med märken som Lambretta och Piaggio. Fino har blivit en braksuccé, och även Honda har lanserat en liknande variant, dock inte lika lyckad.
Thailand är ett vibrerande utvecklingsland, men även där frodas nostalgivågen över lyckad europeisk industridesign.
Bland bilar tycks luftkylda VW vara högsta kult, jag såg flera typ 1 " bubbla" och folkabussar, ömt vårdade av stolta ägare.
Fast dessa bilar var ändå ett sällsynt inslag på vägarna. Däremot var det förvånansvärt många riktigt gamla Piaggio, vissa i mint condition, i rent utställningsskick, andra rejält patinerade som förtfarande används som bruksfordon. Jag såg säkert ett dussintal i Bangkok, några nerlastade med varor!
Piaggio Vespa är en underbar produkt, jag har själv kört flera, från 50 till 150 cc. 4 växlad, med vridreglage och fläktkyld tvåtaktsmotor som är nästintill outslitlig.
En fantastisk produkt!
Den designmässigt läckraste är Yamaha Fino, en helt ordinär båge, men med retrodesign som ger en behaglig association till italienskt 50- tal med märken som Lambretta och Piaggio. Fino har blivit en braksuccé, och även Honda har lanserat en liknande variant, dock inte lika lyckad.
Thailand är ett vibrerande utvecklingsland, men även där frodas nostalgivågen över lyckad europeisk industridesign.
Bland bilar tycks luftkylda VW vara högsta kult, jag såg flera typ 1 " bubbla" och folkabussar, ömt vårdade av stolta ägare.
Fast dessa bilar var ändå ett sällsynt inslag på vägarna. Däremot var det förvånansvärt många riktigt gamla Piaggio, vissa i mint condition, i rent utställningsskick, andra rejält patinerade som förtfarande används som bruksfordon. Jag såg säkert ett dussintal i Bangkok, några nerlastade med varor!
Piaggio Vespa är en underbar produkt, jag har själv kört flera, från 50 till 150 cc. 4 växlad, med vridreglage och fläktkyld tvåtaktsmotor som är nästintill outslitlig.
En fantastisk produkt!
Vespa Piaggio
