miata

Första resan är nu avklarad, Estland var en succé. Vädret var soligt hela tiden, om än lite kyligt. Det börjar kännas som en antydan om den kommande hösten.

Förutom Tallinn, besökte vi Haapsalu och Narva. Intressanta platser med spännande och turbulent historia.

Tallinn är otroligt vacker, som den välbevarade Hansastad den är. Den historiskt bevandrade i sällskapet konstaterade torrt att det inte var Hansans huvudsyfte att skapa vackra städer, men en bieffekt vi i idag kan vara tacksamma över.

Tyvärr glömde jag kameran, men mina vänner har tagit bilder, så något kanske visas framöver.

Nu ska jag packa, imorgon bär det av till Shanghai.

Datorn lämnas hemma, och jag kommer nog inte kolla mail, blogg och annat mycket de närmaste två veckorna.
Det är skönt att vara bortkopplad ibland....

Imorgon styr jag kosan mot Estland. Imorgon kväll äger en vodkaprovning rum i Tallinn för att celebrera en god vän som nyss fyllt gubbe. Själv kommer jag köra med minsta tänkbara provarglas, jag tål inte sprit särskilt bra och mår illa långt innan jag blir särskilt full.

Vi kommer bila runt en del på den estniska landsbygden, det ska bli spännande. Tallinn är en vacker stad som jag besökt förr, men övriga Estland är jungfrulig mark för mig.

Nästa söndag tar vi Silja Line färjan hem. Jag har en och halv dag på mig att skölja av mig resdammet, tvätta lite kläder och packa om, sedan tar jag tåget till Arlanda och sätter mig på Turkish Airlines till Shanghai via Istanbul för att hälsa på min flickvän som jobbar där.

Tyvärr finns inte tid att insupa Istanbul. Det hade varit intressant att tillbringa ett par dagar där. Förresten, visst låter Istanbul tråkigt, rent realsocialistiskt?
Det gamla östromerska namnet Kontantinopel låter oerhört mycket läckrare, eller hur?
Det osar historia och romantik, i stil med Samarkand, en annan stad jag länge drömt  om att besöka.

När jag snart dimper ner i Kina, ska vi nosa oss utanför megastaden Shanghai och ta tåget till en småstad som heter Houngzou eller något liknande.

Arrividerci!

Tiden går fort, mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Alla som var med på den tiden minns säkert; det otroliga hände, muren föll, kommunistregimerna i Europa föll som bowlingkäglor.

Det var en härlig tid, full av hopp. Nu vet vi bättre, det finns fortfarande diktaturer som Iran, Burma och Nordkorea.
Utvecklingen går rentav åt fel håll i vissa länder som Venezuela, och i Europa skördar högerpopulistiska, ibland rent rasistiska partier framgångar.

Euforin från 1989 har lagt sig, och det är bara att inse att demokrati är skör och bräcklig och alltjämt måste försvara sig.
Därför behövs både stark militär styrka, NATO, som försvarar den fria världen och en effektiv underättelsetjänst som har koll på terroristorganisationer.

Sommaren 1989 åkte jag på europasemester i en ny tjänstebil, en silvergrå Ford Escort med sollucka. Bilen var tungt packad med campingutrustning.
Vi tog färjan från Ystad till Swinoujschie, beläget på polska rivieran. Färjan var en gammal rostig skorv som stank diesel och surkål.
Vädret var toppen, soligt och 25 grader varmt, så vi satt på soldäck under hela resan på ca 8 timmar.

På bildäck var det Polski FIAT, ofta med släp som härbärgerade kylskåp och spisar, ett tecken på planhushållningens varubrist.

När vi körde av färjan, var det som att komma till en annan värld. Ett ibland skrämmande förfall, men också lite pittoreskt gammaldags som en gammal journalfilm.
Vägarna var smala, men vackra, kantade med svalkande poppelträd.
Landskapet i norra Polen är tilltalande, böljande med mycket bokskog.
Byarna hade gamla hus och kullerstensgator.
Bilparken bestod av små Polski FIAT 126 och den större 125, samt några sovjetiska LADA, en och annan östtysk Wartburg eller Trabant. Alla rök blårök och luktade bensin och olja.
Endast LADA finns kvar idag av dessa bilmärken, sörjda av få. Den klassiska modell 124 som FIAT lanserade 1966 tillverkas fortfarande, men säljs bara på den ryska marknaden.

Vi hittade en camping i Stettin, där Churchill redan 1946 förutsåg att järnridån skulle dras. Han fick kusligt rätt, fast järnridån hamnade ännu längre västerut, nära Lubeck.

Dagen efter fortsatte vi till södra Polen, som kallades "Dödens Triangel", då Europas mest förorenade plats med stålverket Nova Huta.
Vi besökte Osweciem, på tyska Auschwitch, en plats alla borde ha besökt. Varje ny generation måste få inblick i nazismems ondska.

Sedan gjorde vi halt i Krakow, en av europas vackraste gamla städer.

Vi fortsatte över Tatrabergen, in i dåvarande Tjeckoslovakien, drog förstås till Prag, min favoritstad alla kategorier.
Hotellet var vackert i jugendstil, men ohjälpligt förfallet och är idag rivet. Idag står där ett varuhus.
Vi åt middag på hotellet, dukarna och servitören såg skitiga ut, men wienerschitzeln och pilsnern smakade ljuvligt.
Det var kommunistiskt, klockan 10 på kvällen stängde allt, jag ville uppsöka en ölhall, det enda jag hittade som var öppet var en bar som serverade sliskiga drinkar, bartendern hade sorgsen uppsyn, bakom bardisken var väggen tapetserad med en bild på en söderhavsö, med palmer och allt. Jag tror även en bikinibrud fanns med.... Rena 70- talet.

Resan fortsatte söderut, Österrike, Kroatien där vi tillbringade några dagar på Pulahalvön i en vacker medeltida stad som heter Vrsar.

Sedan stannade vi en vecka vid Balatonsjön i Ungern. Härliga bad, god ungersk gulash och Pilsner Urquell. Man var valutasvin, det kostade nästan ingenting.
Massor med tyskar förstås, både från väst och öst.

Förra sommaren besökte jag Balaton och hyrde en cykel. Det går cykelväg nästan runt hela sjön. Det kändes vemodigt. Massor med nedlagda hotell och campingplatser.
Helt klart har turismen gått ner, och jag tror inte bara det beror på den ekonomiska krisen.
Alla tyskar är nu fria att resa dit de vill, och många har fått bättre ekonomi och åker kanske till Spanien, Mexico eller Thailand istället.

Jag minns från den resan staden Wroclaw. Kommunismens färg är inte i första hand röd, utan grå. Jag trodde ett tag jag tappat färgseendet, allt var grått, till jag till sist såg en röd blomma i ett fönster.

Det var också problem med tankningen. Min nya, fina Ford hade katalysator som var något nytt på den tiden. Det krävdes blyfri bensin, som inte fanns i öst.
En tekniker hade försäkrat mig att "katten" klarar några tankar med blybensin utan att ta skada. Han hade rätt, visade det sig.
Värre var den usla oktanhalten på soppan. Forden krävde 95 oktan. Hade jag tur hittade jag 86 oktanik. En gång fick jag tanka så lågt som 75 oktanig.
Motorn spikade grymt vid minsta gaspådrag och glödtände som en gammal sextitalare när jag slog av motorn.

Det var till att köra med ett ägg på gaspedalen för att inte kvadda motorn.

När vi kom till Österrike kunde jag äntligen tanka högoktanigt och trampa gasen i botten på Autobahn!

Hugo Chavez är fortfarande hoppet inom vänstern, nu när decennierna gått och romantiken kring den kubanska revolutionen lagt sig och den bistra sanningen är att Kuba är ett fattigt, odemokratiskt land som inte fungerar.

Kambodja är ett annat tragiskt exempel, och det är numera väldigt tyst från Birgitta Dahl och andra som stödde Pol Pot.

Kina är numera superkapitalistiskt med en imponerande ekonomisk tillväxt, fast fortfarande styrt av ett kommunistparti med politbyrå och allt, men inte särskilt demokratiskt och långt ifrån det samhälle Jan Myrdal hyllade.

Visst kan man tycka Chavez är lite häftig på en kontinent präglad av sjukt stora sociala klyftor, en man som djävlas med USA som länge betraktat latinamerika som sin egen bakgård och alltför länge stött korrupta högermilitärdiktaturer.

När Chavez stod i FN:s talarstol och teatraliskt vispade med högerhanden och på spanska utbrast: "Man känner fortfarande doften av svavel, djävulen var här och talade igår!" ( han syftade på Bush)
Visst är det kul och kanske lite träffande.

Mindre kul är att ekonomin går uruselt i Venezuela, trots oljerikedomar.
Mer allvarligt är att Chavez gradvis tycks införa diktatur. Radiostationer stängs och politiska motståndare tystas.
Är DDR förebilden?

Min gissning är att hyllningarna till Chavez gradvis kommer tystna, om fem år kommer vissa besvärat skruva på sig när saken kommer på tal.

Kanske hoppet finns hos Lula, en vänsterman som gjort mycket positivt i Brasilien, en pragmatiker med demokratiskt sinnelag.
Fast han verkar mera vara en renhårig sosse än en glödande socialist.

Den bistra sanningen verkar vara att socialism, god ekonomisk tillväxt och demokrati tycks omöjliga att förena.

Kommande helg kommer Svenska Miataklubben fira 20-årsjubiléum i Skövde på Billingehus.

Skövde kommer invaderas av läckra miator!

Jag ser fram mot att i veckan få drygt 11.000 kr tillbaka på skatten. För hälften tänker jag köpa ABB aktier. Ett välskött bolag som jag tror har lysande framtidsutsikter när konjunkturen börjat bottna, samtidigt som vissa experter hävdar att vi närmar oss "Oil Peak" snabbare än man tidigare trott.

Ett kusligt perspektiv, även om pessimister hävdat detta i 30 år, och hittils haft fel, nya oljefyndigheter har alltid dykt upp.
Fast den som ropar på vargen kan faktiskt få rätt, någon gång....

När oljan sinar och blir allt dyrare, samtidigt som vi av miljöskäl ska fasa ut oljan kommer det behövas ofantligt mycket elenergi.
Bingo för ABB, eller hur?

Den andra halvan blir förstärkning av semesterkassan om knappt två veckor.

Nästa år blir mindre munter, då får jag drygt 30.000 kr i restskatt. Den dagen, den sorgen.

Nuförtiden ska det göras s.k "pudlar" när politiker och andra makthavare trampar i klaveret. Det är gott så, och jag tycker många höjdare visar både arrogans och nonchalans, när de bara skakar av sig dammet och går vidare som inget hänt.

Skillnaden mot Japan är uppenbar, där myglande bankdirektörer gråter och åtminstone verkar visa äkta ånger. Om inte, är det otroligt skickligt skådespeleri.
Kan vi tänkas se Annika Falkengren göra så? Knappast, hon fortsätter kvittera ut miljonbonusar medans stackars balter får se sitt liv krascha och tvingas lämna hus och allt.

Det finns numera gott om översmarta konsulter som varje makthavare numera omger sig med, som är experter på krishantering.
Därför känner jag skepsis inför begreppet "pudlar". Det handlar om att minimera skador  under överseende av dessa konsulter, inte om äkta ånger som det verkar.

Därför kan jag inte låta bli att känna en motvillig beundran inför Marianne Samuelsson som  vägrar vara politiskt korrekt och översmart.
Rätt eller fel, hon står för sin åsikt och tar konsekvenserna.