Organdonation
Jag avskyr såpor och anser det är slöseri med tid att titta på sådant dravel. På tv tittar jag helst på nyheter, någon dokumentär eller film.
Dock väcktes mitt intresse då jag fick höra talas om en holländsk såpa, där en dödssjuk dam ska välja ut en av tre som mest förtjänar att få hennes njure.
Min första reaktion är att detta är avskyvärt. Vid närmare eftertanke kan man se detta som en satir, som ställer de obehagliga frågor om om bristen på organ, delvis pga av färre trafikolyckor, men också beroende på för få donatorer. Och vem förtjänar ett nytt organ?
Jag har anmält mig sedan länge till donationsregistret, en självklarhet då jag också tacksamt skulle ta emot ett organ.
Däremot måste jag ärligt säga att jag föredrar att ge något organ till en filantrop, och känner ingen glädje om en våldtäcktsman, pedofil eller kanske en diktator skulle leva vidare med en njure från mig.
Fast min känsla för fair play säger mig att även en ond människa som är beredd att donera till mig, förtjänar ett organ från mig.
Däremot hyser jag djupaste förakt för de som inte kan tänka sig donera själva, men väl ta emot organ.
De som av religiösa eller andra skäl inte vill donera skall heller inga organ ha från andra!
Eftersom det råder brist på donatorer föreslår jag att lagen skrivs om: Alla är donatorer. Om en person inte önskar donera måste denne meddela donationsregistret. Då har man förverkat sin rätt att också ta emot organ. Detta beslut skall vara oåterkalleligt.
Debatten lär ta ny fart, och förhoppningsvis kan något positivt komma från denna holländska såpa!
Dock väcktes mitt intresse då jag fick höra talas om en holländsk såpa, där en dödssjuk dam ska välja ut en av tre som mest förtjänar att få hennes njure.
Min första reaktion är att detta är avskyvärt. Vid närmare eftertanke kan man se detta som en satir, som ställer de obehagliga frågor om om bristen på organ, delvis pga av färre trafikolyckor, men också beroende på för få donatorer. Och vem förtjänar ett nytt organ?
Jag har anmält mig sedan länge till donationsregistret, en självklarhet då jag också tacksamt skulle ta emot ett organ.
Däremot måste jag ärligt säga att jag föredrar att ge något organ till en filantrop, och känner ingen glädje om en våldtäcktsman, pedofil eller kanske en diktator skulle leva vidare med en njure från mig.
Fast min känsla för fair play säger mig att även en ond människa som är beredd att donera till mig, förtjänar ett organ från mig.
Däremot hyser jag djupaste förakt för de som inte kan tänka sig donera själva, men väl ta emot organ.
De som av religiösa eller andra skäl inte vill donera skall heller inga organ ha från andra!
Eftersom det råder brist på donatorer föreslår jag att lagen skrivs om: Alla är donatorer. Om en person inte önskar donera måste denne meddela donationsregistret. Då har man förverkat sin rätt att också ta emot organ. Detta beslut skall vara oåterkalleligt.
Debatten lär ta ny fart, och förhoppningsvis kan något positivt komma från denna holländska såpa!
Miataklubbens årsmöte
Mötet hölls på hotell Billingehus i Skövde.
En utflykt gällde "touringåkning" i vackra Vallebyggden, samt banåkning på Skövde flygfält.
Själv deltog jag bara i några åk på banåkningen. Det är roligare att köra på riktig bana, typ Kinnekulle Ring, men det är ändå en njutning att ratta miatan mellan konerna och balansera med gas och ratt. Detta är ett av miatans rätta element, balansen är perfekt, styrningen snabb och kommunikativ.
Det var en riklig pallett med miator, 54 stycken stod uppställda när jag kom, ett tiotal smiskade sina bilar på banan.
Några miataägare pysslar med racing, bygger om sina bilar för bankörning. Noterbart är att det mest handlar om första NA versionen. Kanske för att den är lättast och tacksammast att modifiera. Kanske det tar emot för ägare av nyare miator att slita ut inredning, montera störtbåge, mm.
Personligen njuter jag av den relativa komfort som min originalbil har, väghållning och prestanda räcker gott.
Svenska Miataklubben har nu drygt tusen medlemmar och är i högsta grad livaktig. Miataägare är dessutom väldigt trevliga och sympatiska.
Nostalgi
När man uppnår en viss ålder, drabbas man av sjukan nostalgi. I mitt fall drabbades jag i relativt tidig ålder.
Nostalgi är närbesläktad med vemod, en sorgsen men samtidigt vacker känsla.
Vemod över livets förgänglighet, att allt har ett slut.
Det påstås att Goethe erfor ett starkt vemod efter att ha besökt Florens. Staden var, och är alltjämt så vacker att inget kan överträffa. Denna insikt gör att Florensbesökaren försjunker i en obotligt tillstånd av melankoli.
Detta hände förstås under en mer romantiskt tidsålder, i dagens rationella värld tas inte sådana känslor på allvar.
Eftersom jag inte levde på Goethes tid, kan jag inte relatera och känna nostalgi från en tid då jag inte existerade.
Det räcker och blir över med minnen från min egen uppväxt, från det glada, framtidsoptimistiska sextiotalet.
Jag minns familjens tältsemestrar med föräldrarnas Volvo Amazon. en trotjänare som fick hänga med långt inpå sjuttiotalet, till rosten förpassade denna Wilsgaards skönhet till bilhimlen.
En sommar skulle vi tältsemesta i Danmark, men lågtrycken pumpade otroliga mängder regn från de brittiska öarna, så vi fortsatte söderut tills vi hamnade i Italien.
En fin miljö för den vackra Amazonen!
Jag minns lutande tornet i Pisa. Vägarna dominerades av vespa Piaggio, en än idag oöverträffad designikon, med hela familjer ombord! En och annan söt FIAT 500, fullastad med mamma, pappa och bambino!
Och drösvis med vackra Alfa Romeo, på den tiden var fortfarande italiensk bildesign i särklass.
Dofter minns jag starkt, den aromatiska ljuvliga doften från den 100 oktaniga bensinen som tankades från Nynäs, Carltex och andra numera svunna bensinbolag, små charmiga stationer, där föreståndaren var en serviceman som kollade olja och bytte fläktrem vid behov.
Nuförtiden väljer jag ofta småvägar, gärna i avkrokar som Dalsland. Jag kulturspanar efter svunna tider och blir överlycklig om jag hittar gamla eternithus, eller cafeér med neonskyltar.
Vemodet blir starkare om anrättningen är stadd i förfall.
Det gamla östeuropa har alltid haft en stark lockelse på mig. Jag är antikommunist, men det intressanta är att kommunismen som ett misslyckat ekonomiskt system också innebar ett konserverande av svunna tider.
Numera går ekonomin i turbofart i dessa länder och självklart ska vi glädjas över den nya friheten och förbättrad levnadsstandard, men det innebär att snart är mycket gammalt borta, även i öst.
Doften i öst påminde mycket om ett Sverige från 50-60 talet. Man eldade med kol, som i mitt tycke doftar gott.
Den blå röken från tvåtaktsbilarna var också underbart aromatisk.
Nu går vi mot ett allt miljövänligare samhälle, en utveckling ingen vettig människa förstås kan vara emot, hur reaktionär man än är, men det är lite tråkigt att allt blivit så doftlöst.
Jag hörde någonstans att i Kalifornien, som har världens strängaste miljökrav, har man satt katalysatorer på bagerierna!
Trist, jag som älskar doften från mitt lokala bageri, när jag cyklar till jobbet på morgonen!
Nostalgi är närbesläktad med vemod, en sorgsen men samtidigt vacker känsla.
Vemod över livets förgänglighet, att allt har ett slut.
Det påstås att Goethe erfor ett starkt vemod efter att ha besökt Florens. Staden var, och är alltjämt så vacker att inget kan överträffa. Denna insikt gör att Florensbesökaren försjunker i en obotligt tillstånd av melankoli.
Detta hände förstås under en mer romantiskt tidsålder, i dagens rationella värld tas inte sådana känslor på allvar.
Eftersom jag inte levde på Goethes tid, kan jag inte relatera och känna nostalgi från en tid då jag inte existerade.
Det räcker och blir över med minnen från min egen uppväxt, från det glada, framtidsoptimistiska sextiotalet.
Jag minns familjens tältsemestrar med föräldrarnas Volvo Amazon. en trotjänare som fick hänga med långt inpå sjuttiotalet, till rosten förpassade denna Wilsgaards skönhet till bilhimlen.
En sommar skulle vi tältsemesta i Danmark, men lågtrycken pumpade otroliga mängder regn från de brittiska öarna, så vi fortsatte söderut tills vi hamnade i Italien.
En fin miljö för den vackra Amazonen!
Jag minns lutande tornet i Pisa. Vägarna dominerades av vespa Piaggio, en än idag oöverträffad designikon, med hela familjer ombord! En och annan söt FIAT 500, fullastad med mamma, pappa och bambino!
Och drösvis med vackra Alfa Romeo, på den tiden var fortfarande italiensk bildesign i särklass.
Dofter minns jag starkt, den aromatiska ljuvliga doften från den 100 oktaniga bensinen som tankades från Nynäs, Carltex och andra numera svunna bensinbolag, små charmiga stationer, där föreståndaren var en serviceman som kollade olja och bytte fläktrem vid behov.
Nuförtiden väljer jag ofta småvägar, gärna i avkrokar som Dalsland. Jag kulturspanar efter svunna tider och blir överlycklig om jag hittar gamla eternithus, eller cafeér med neonskyltar.
Vemodet blir starkare om anrättningen är stadd i förfall.
Det gamla östeuropa har alltid haft en stark lockelse på mig. Jag är antikommunist, men det intressanta är att kommunismen som ett misslyckat ekonomiskt system också innebar ett konserverande av svunna tider.
Numera går ekonomin i turbofart i dessa länder och självklart ska vi glädjas över den nya friheten och förbättrad levnadsstandard, men det innebär att snart är mycket gammalt borta, även i öst.
Doften i öst påminde mycket om ett Sverige från 50-60 talet. Man eldade med kol, som i mitt tycke doftar gott.
Den blå röken från tvåtaktsbilarna var också underbart aromatisk.
Nu går vi mot ett allt miljövänligare samhälle, en utveckling ingen vettig människa förstås kan vara emot, hur reaktionär man än är, men det är lite tråkigt att allt blivit så doftlöst.
Jag hörde någonstans att i Kalifornien, som har världens strängaste miljökrav, har man satt katalysatorer på bagerierna!
Trist, jag som älskar doften från mitt lokala bageri, när jag cyklar till jobbet på morgonen!
Miatautmanare Honda S2000
Jag missade att nämna Honda S2000, en enastående sportbil. Liksom Miata frontmotor och bakhjulsdriven tvåsitsig cab.
Avsevärt dyrare än Miata, men fantastiska prestanda. 240 hästar ur fyrcylindrig tvålitersmotor, utan fusk som turbo, motorn varvar upp mot 9000 varv per minut.
Det mest fantastiska att grejerna håller! S2000 ägaren behöver bara bekymra sig om slitna bakdäck.
Honda befäster sin position som världens bästa motortillverkare.
Tyvärr kommer S 2000 läggas ner, oklart om det blir någon efterträdare.
Avsevärt dyrare än Miata, men fantastiska prestanda. 240 hästar ur fyrcylindrig tvålitersmotor, utan fusk som turbo, motorn varvar upp mot 9000 varv per minut.
Det mest fantastiska att grejerna håller! S2000 ägaren behöver bara bekymra sig om slitna bakdäck.
Honda befäster sin position som världens bästa motortillverkare.
Tyvärr kommer S 2000 läggas ner, oklart om det blir någon efterträdare.
Miatautmanare
Konstigt nog saknas verkliga alternativ till Mazda MX5, men några mer eller mindre lyckade försök har gjorts. Fast idag har tillverkningen slutat på dessa konkurrenter, så den som ämnar köpa nytt återstår endast den nyligen introducerade NC miatan.
Den intressantaste och faktiskt i vissa avseenden överlägsna utmanaren är nyligen nerlagda Toyota MR2. Efter att Celica och Supra lagts ner har Toyota dessvärre slutat tillverka roliga bilar.
MR2 har skyhög kvalitet och ett mycket gott rostkydd. Chassit är klippfast och väggrepet enormt, utan patetiskt breda, tunga och dyra däck.
Vikten är ännu lägre än Miata, endast 970 kg, och då ingår ändå en enkel manuell AC!
Trots att motorn endast levererar 140 hk, så är prestandan mycket bra, liksom bränsleförbrukningen som ligger runt 0.7 liter milen. Bra för miljö och plånbok!
Service och reservdelar är ochså billiga. Dessutom är detta liksom Miata en japansk kvalitetsbil, så i princip går den aldrig sönder, i motsats till dyra tyska "premiumbilar".
I motsats till Miata, får även fullvuxna plats i sittbrunnen. Däremot saknas nästan helt bageutrymme, vilket är synd på europasemestern, men sliter man ur reservhjulet får man plats med en sportbag. Jag har inget reservhjul i min Miata, punktering förekommer knappt nu för tiden.
MG MGF: Nerlagd mittmotorbil. Handlade det bara om utseende är MGF solklar vinnare. Nätt och gracil. Tyvärr är kvaliteten undermålig, Rovers K- motor nog bland det sämsta som gjorts på senare år. Växellådan är kass, vägenskaperna ytterst lynniga.
Kineserna har köpt konkursade Rover, och planer finns på att åter producera MG, kanske i legendariska MG fabriken i Abingdon.
Kunde kineserna fixa kvaliteten, bilens egenskaper och därtill hålla ett lågt pris, skulle MG kunna bli ett seriöst alternativ. Den som lever får se.
FIAT Barchetta: Också nyss nerlagd. En trevlig bil med kvicka vägegenskaper och en rapp varvvillig motor. Tyvärr är den framhjulsdriven och designen inte helt lyckat med rätt stora överhäng fram. Vad tog den stolta italienska bildesignen vägen? Kvaliten ligger en bit ifrån också.
Sedan finns förstås lite mer lyxbetonade märken som begagnat kan köpas för någorlunda överkomliga pengar.
Mercedes SLK är en elegant "plåtcab" som nu kan köpas billigt. Den är baserad på gamla solida C- klassen, så kvaliteten är hög, även om driftsäkerheten inte riktigt håller japansk klass.
Den är inte så sportig, men komforten är desto bättre.
BMW Z3: Sämre väghållning än Miata, sämre kvalitet och "Kalle Anka" design. Finns dock i sanslösa prestandaversioner, som i 321 hk i "M" utförande. En bil att rita svarta streck i asfalten med!
Audi TT: En designikon med tråkiga köregenskaper.
Porsche Boxster: En ytterst kompetent sportbil som begagnat kan köpas för samma eller mindre pengar som en ny Miata. Prestanda, väghållning, bromsar håller världsklass.
Porsche har rykte om sig att hålla hög kvalitet, men jag blev besviken när jag läste en test på en Boxster som rullat 10.000 mil och växellådan var sliten!
Växellådan på min Miata 92 som rullat 13.000 mil är precis lika klippfast som när bilen var ny!
Sedan har vi de senaste årens "posörcabbar", baserade på standardbilar, Peugeot 206 cc, Nissan Micra och allt vad de heter.
Visst ger de rufs i håret, men de är varken snygga eller belönar föraren med körglädje.
Nämner någon dessa bilar för mig, föredrar jag att byta samtalsämne.
Den intressantaste och faktiskt i vissa avseenden överlägsna utmanaren är nyligen nerlagda Toyota MR2. Efter att Celica och Supra lagts ner har Toyota dessvärre slutat tillverka roliga bilar.
MR2 har skyhög kvalitet och ett mycket gott rostkydd. Chassit är klippfast och väggrepet enormt, utan patetiskt breda, tunga och dyra däck.
Vikten är ännu lägre än Miata, endast 970 kg, och då ingår ändå en enkel manuell AC!
Trots att motorn endast levererar 140 hk, så är prestandan mycket bra, liksom bränsleförbrukningen som ligger runt 0.7 liter milen. Bra för miljö och plånbok!
Service och reservdelar är ochså billiga. Dessutom är detta liksom Miata en japansk kvalitetsbil, så i princip går den aldrig sönder, i motsats till dyra tyska "premiumbilar".
I motsats till Miata, får även fullvuxna plats i sittbrunnen. Däremot saknas nästan helt bageutrymme, vilket är synd på europasemestern, men sliter man ur reservhjulet får man plats med en sportbag. Jag har inget reservhjul i min Miata, punktering förekommer knappt nu för tiden.
MG MGF: Nerlagd mittmotorbil. Handlade det bara om utseende är MGF solklar vinnare. Nätt och gracil. Tyvärr är kvaliteten undermålig, Rovers K- motor nog bland det sämsta som gjorts på senare år. Växellådan är kass, vägenskaperna ytterst lynniga.
Kineserna har köpt konkursade Rover, och planer finns på att åter producera MG, kanske i legendariska MG fabriken i Abingdon.
Kunde kineserna fixa kvaliteten, bilens egenskaper och därtill hålla ett lågt pris, skulle MG kunna bli ett seriöst alternativ. Den som lever får se.
FIAT Barchetta: Också nyss nerlagd. En trevlig bil med kvicka vägegenskaper och en rapp varvvillig motor. Tyvärr är den framhjulsdriven och designen inte helt lyckat med rätt stora överhäng fram. Vad tog den stolta italienska bildesignen vägen? Kvaliten ligger en bit ifrån också.
Sedan finns förstås lite mer lyxbetonade märken som begagnat kan köpas för någorlunda överkomliga pengar.
Mercedes SLK är en elegant "plåtcab" som nu kan köpas billigt. Den är baserad på gamla solida C- klassen, så kvaliteten är hög, även om driftsäkerheten inte riktigt håller japansk klass.
Den är inte så sportig, men komforten är desto bättre.
BMW Z3: Sämre väghållning än Miata, sämre kvalitet och "Kalle Anka" design. Finns dock i sanslösa prestandaversioner, som i 321 hk i "M" utförande. En bil att rita svarta streck i asfalten med!
Audi TT: En designikon med tråkiga köregenskaper.
Porsche Boxster: En ytterst kompetent sportbil som begagnat kan köpas för samma eller mindre pengar som en ny Miata. Prestanda, väghållning, bromsar håller världsklass.
Porsche har rykte om sig att hålla hög kvalitet, men jag blev besviken när jag läste en test på en Boxster som rullat 10.000 mil och växellådan var sliten!
Växellådan på min Miata 92 som rullat 13.000 mil är precis lika klippfast som när bilen var ny!
Sedan har vi de senaste årens "posörcabbar", baserade på standardbilar, Peugeot 206 cc, Nissan Micra och allt vad de heter.
Visst ger de rufs i håret, men de är varken snygga eller belönar föraren med körglädje.
Nämner någon dessa bilar för mig, föredrar jag att byta samtalsämne.
Kambodja
Kambodja är ett land jag gärna vill besöka. I sommar drar vi till Thailand och kommer då besöka den vackra och än så länge måttligt exploiterade ön Koh Chang, som ligger rätt nära Kambodja.
Om tid finnes, kanske det blir en sväng över till Kambodja.
Nu är Kambodja bra mycket mindre utvecklat än Thailand, och infrastrukturen mindre utvecklad, vilket naturligtvis gör resandet jobbigare.
Jag läste ett resereportage om Angkor Vat, av UNESCO klassat som ett världsarv. Detta är förstås något kambodjaresenären inte bör missa.
Kambodja har en tragisk och blodig historia, men håller nu så sakteliga resa på sig.
Under kolonialtiden tillhörde Kambodja franska Indokina, efter självständigheten levde landet i relativ välmåga under den populäre Sihanouk.
Allt detta kastades på ända när Kambodja drogs in i vietnamkriget och den ondskefulle Pol Pot tog över makten.
Världen har upplevt alltför många kommunistregeringar, men de röda kmererna slog ett dystert rekord: Över 6 miljoner döda i ett relativt litet land!
Revolutionen var också mer extrem än i något annat land. Alla skulle fördrivas från städer ut produktivt arbete på landsbyggden, bildning var en styggelse, det räckte med att vara "intellektuell" och bära glasögon, för att avrättas med ett nackskott i gryningen.
Vietnam av alla länder satte punkt för Pol Pot när man invaderade landet. Vietnam beskylldes förstås för att vilja upprätta ett vietnamesiskt indokina, men kambodjanerna var lyckliga att slippa förtrycket.
Jag tillhör inte de som sätter "Folkrätten" som helig, om ett lands folk förtrycks, är det rätt att intervenera, även militärt.
I kölvattnet av denna förfärliga historia är det många som bör skämmas (och borde göra avbön), från höger till vänster.
Margret Thatcher, som i sin iver att jävlas med vietnameserna stödde Pol Pot. Den tvivelaktiga USA doktrinen, "min fiendes fiende är min vän". Vi vet alla vad den hållningen leder till, som när USA stödde Sadddam Husein. Man närde en orm vid sin barm!
Sedan har de vanliga vänsternissarna hemma i Sverige: Jan Myrdal och Peo Engqvist, som mig veterligt ännu inte bett om ursäkt.
Det ironiska är att dessa herrar garanterat hade fått ett nackskott om de varit kambodjaner, såsom varandes intellektuella.
Peo Engqvist lär vara en lysande författare, själv har jag inte läst något av hans alster, men jag känner fysisk motvilja att ta i en bok skriven av en person som uttrycker stöd för en blodig förtryckarregim.
Till sist vill jag passa på att rekommendera filmen "Killing fields", en oerhört välgjord film som handlar om de röda kmerernas revolution.
Om tid finnes, kanske det blir en sväng över till Kambodja.
Nu är Kambodja bra mycket mindre utvecklat än Thailand, och infrastrukturen mindre utvecklad, vilket naturligtvis gör resandet jobbigare.
Jag läste ett resereportage om Angkor Vat, av UNESCO klassat som ett världsarv. Detta är förstås något kambodjaresenären inte bör missa.
Kambodja har en tragisk och blodig historia, men håller nu så sakteliga resa på sig.
Under kolonialtiden tillhörde Kambodja franska Indokina, efter självständigheten levde landet i relativ välmåga under den populäre Sihanouk.
Allt detta kastades på ända när Kambodja drogs in i vietnamkriget och den ondskefulle Pol Pot tog över makten.
Världen har upplevt alltför många kommunistregeringar, men de röda kmererna slog ett dystert rekord: Över 6 miljoner döda i ett relativt litet land!
Revolutionen var också mer extrem än i något annat land. Alla skulle fördrivas från städer ut produktivt arbete på landsbyggden, bildning var en styggelse, det räckte med att vara "intellektuell" och bära glasögon, för att avrättas med ett nackskott i gryningen.
Vietnam av alla länder satte punkt för Pol Pot när man invaderade landet. Vietnam beskylldes förstås för att vilja upprätta ett vietnamesiskt indokina, men kambodjanerna var lyckliga att slippa förtrycket.
Jag tillhör inte de som sätter "Folkrätten" som helig, om ett lands folk förtrycks, är det rätt att intervenera, även militärt.
I kölvattnet av denna förfärliga historia är det många som bör skämmas (och borde göra avbön), från höger till vänster.
Margret Thatcher, som i sin iver att jävlas med vietnameserna stödde Pol Pot. Den tvivelaktiga USA doktrinen, "min fiendes fiende är min vän". Vi vet alla vad den hållningen leder till, som när USA stödde Sadddam Husein. Man närde en orm vid sin barm!
Sedan har de vanliga vänsternissarna hemma i Sverige: Jan Myrdal och Peo Engqvist, som mig veterligt ännu inte bett om ursäkt.
Det ironiska är att dessa herrar garanterat hade fått ett nackskott om de varit kambodjaner, såsom varandes intellektuella.
Peo Engqvist lär vara en lysande författare, själv har jag inte läst något av hans alster, men jag känner fysisk motvilja att ta i en bok skriven av en person som uttrycker stöd för en blodig förtryckarregim.
Till sist vill jag passa på att rekommendera filmen "Killing fields", en oerhört välgjord film som handlar om de röda kmerernas revolution.
Knark
Jag tillhör de lyckligt lottade som aldrig hamnat i knarkträsket. Sanningen att säga, jag har inte ens provat. Sedan ett antal år tillbaka är jag medelålders, och det räcker med att jag har en faiblesse för goda holländska cigariller och skottsk maltwhisky. Summan av lasterna är inte konstant, och dessa njutningsfyllda olater räcker för mig.
Jag lyssnar mycket på P1, och idag blev jag rejält upprörd. Det handlade om fria sprutor för narkomaner i Stockholm för att förhindra gulsot och HIV.
En Fp dam, högt uppsatt politiker och en fd narkoman från någon förening som polisanmält sig själv för att de delat ut gratis sprutor till knarkare för att förhindra spridning av dessa fruktansvärda sjukdomar.
Killen från föreningen hade alla fakta som stöd för sitt resonemang, från forskare av alla sorter. Polikern representerade ett fanatiskt principrytteri, utan verklighetsförankring.
Visst ska samhället verka för drogfrihet, men varför inte vara realpolitisk och inse att de som ägnar sig åt denna destruktiva syssla åtminstone bör få ha rena sprutor?
All statistik och fakta talar för att fria sprutor minskar spridningen av HIV och gulsot. FN kan bekräfta detta. Hur i helvete kan man motsätta sig detta?
Jag lyssnar mycket på P1, och idag blev jag rejält upprörd. Det handlade om fria sprutor för narkomaner i Stockholm för att förhindra gulsot och HIV.
En Fp dam, högt uppsatt politiker och en fd narkoman från någon förening som polisanmält sig själv för att de delat ut gratis sprutor till knarkare för att förhindra spridning av dessa fruktansvärda sjukdomar.
Killen från föreningen hade alla fakta som stöd för sitt resonemang, från forskare av alla sorter. Polikern representerade ett fanatiskt principrytteri, utan verklighetsförankring.
Visst ska samhället verka för drogfrihet, men varför inte vara realpolitisk och inse att de som ägnar sig åt denna destruktiva syssla åtminstone bör få ha rena sprutor?
All statistik och fakta talar för att fria sprutor minskar spridningen av HIV och gulsot. FN kan bekräfta detta. Hur i helvete kan man motsätta sig detta?
Bilmärken på dekis
Det är som med imperier, bilmärken blomstrar, når sin storhetstid, efterhand infinner sig förfallet och endast de genuina, lojala entuasiasterna återstår bland supportrarna.
Med facit i hand är allt lättanalyserat: Enögda anglofiler minns märken som Riley, Triumph, MG, Jaguar med en tår i ögat. Nu försöker käcka marknadsförare prångla ut själlösa varianter av dessa legendariska märken, i den mån de finns kvar, baserade på bottenplattor från diverse GM eller Ford. Några går på bluffen, men inte tillräckligt många för att "konceptet" ska bli lönsamt.
Allt detta är sorglig historia, må dessa ljuvliga märken vila i frid. Vi kan addera några till: Franska Panhard, high techbilar med alumiumkaross. Märket slukades och dog efter att Citroen tog över. Amerikanska Cadillac var höjden av lyx, teknik och design. På sjuttiotalet hade Cadillac förfallit till en vulgär, vräkig "hallickbil", en GM-bil med finare emblem.
Ett märke på dekis sedan något decennium tillbaka är Mercedes- Benz. Historiskt kommer MB alltid inta en särställning, med modeller som måsvinge SL, teknikspäckade S- klass, eller de legendariska, robusta "kompaktmercorna", byggda för att kunna rulla uppåt 100.000 mil utan större reparationer.
Jag minns tidigt åttiotal: En MB 200 kostade avsevärt mer än en Ford Granada, men kunde leasas billigare tack vare ett skyhögt andrahandsvärde, därför kunde restvärdet också sättas högt.
Idag klår vilken Ford eller korean MB på fingrarna med bättre andrahandsvärde, vare sig man bedömer den teoretiska ointressanta procentangivelsen eller den faktiska krontalsangivelsen, som naturligtvis gynnar billigare bilar, men man lever på kronor, inte procent, eller hur!
Jag minns legendariska W 124 modellen: Enastående kvalitet. Trots en effekt på drygt 130 hästar låg toppfarten över 200 km/h. Enorm kursstabilitet i hög fart. Få bilar än idag kan matcha dessa prestanda i förhållande till effekt.
I slutet av nittiotalet inleddes förfallet: A- Klassen presenterades. En undermålig bil på alla plan, utom när det gäller krocksäkerhet.
Mellanklassaren E- klass visade allvarliga kvalitetsbrister, värst var rosten, ett problem som vi inte ens vet är löst idag!
Den nya S-Klassen hade massa krånglande elektronik, och rostproblem.
Mercedes kan numera köpas billigt begagnat, men vem vill ha en krångelbil?
Den som vill ha yppersta lyx, komfort och högteknologi och kvalitet idag köper förstås en Lexus. Den maffigaste Lexusen kan erhållas med hybriddrift, ett tåg Mercedes missat totalt. Trots maffiga prestanda drar denna Lexus inte mer än en knapp liter milen.
För esteter i tweedkavaj återstår en Jaguar MK2 från sextiotalet i "mint condition". Det förmodligen värdebeständigaste man kan köpa i dessa dagar.
Vi som sätter körglädje högre än prestige väljer förstås Mazda MX5!
Med facit i hand är allt lättanalyserat: Enögda anglofiler minns märken som Riley, Triumph, MG, Jaguar med en tår i ögat. Nu försöker käcka marknadsförare prångla ut själlösa varianter av dessa legendariska märken, i den mån de finns kvar, baserade på bottenplattor från diverse GM eller Ford. Några går på bluffen, men inte tillräckligt många för att "konceptet" ska bli lönsamt.
Allt detta är sorglig historia, må dessa ljuvliga märken vila i frid. Vi kan addera några till: Franska Panhard, high techbilar med alumiumkaross. Märket slukades och dog efter att Citroen tog över. Amerikanska Cadillac var höjden av lyx, teknik och design. På sjuttiotalet hade Cadillac förfallit till en vulgär, vräkig "hallickbil", en GM-bil med finare emblem.
Ett märke på dekis sedan något decennium tillbaka är Mercedes- Benz. Historiskt kommer MB alltid inta en särställning, med modeller som måsvinge SL, teknikspäckade S- klass, eller de legendariska, robusta "kompaktmercorna", byggda för att kunna rulla uppåt 100.000 mil utan större reparationer.
Jag minns tidigt åttiotal: En MB 200 kostade avsevärt mer än en Ford Granada, men kunde leasas billigare tack vare ett skyhögt andrahandsvärde, därför kunde restvärdet också sättas högt.
Idag klår vilken Ford eller korean MB på fingrarna med bättre andrahandsvärde, vare sig man bedömer den teoretiska ointressanta procentangivelsen eller den faktiska krontalsangivelsen, som naturligtvis gynnar billigare bilar, men man lever på kronor, inte procent, eller hur!
Jag minns legendariska W 124 modellen: Enastående kvalitet. Trots en effekt på drygt 130 hästar låg toppfarten över 200 km/h. Enorm kursstabilitet i hög fart. Få bilar än idag kan matcha dessa prestanda i förhållande till effekt.
I slutet av nittiotalet inleddes förfallet: A- Klassen presenterades. En undermålig bil på alla plan, utom när det gäller krocksäkerhet.
Mellanklassaren E- klass visade allvarliga kvalitetsbrister, värst var rosten, ett problem som vi inte ens vet är löst idag!
Den nya S-Klassen hade massa krånglande elektronik, och rostproblem.
Mercedes kan numera köpas billigt begagnat, men vem vill ha en krångelbil?
Den som vill ha yppersta lyx, komfort och högteknologi och kvalitet idag köper förstås en Lexus. Den maffigaste Lexusen kan erhållas med hybriddrift, ett tåg Mercedes missat totalt. Trots maffiga prestanda drar denna Lexus inte mer än en knapp liter milen.
För esteter i tweedkavaj återstår en Jaguar MK2 från sextiotalet i "mint condition". Det förmodligen värdebeständigaste man kan köpa i dessa dagar.
Vi som sätter körglädje högre än prestige väljer förstås Mazda MX5!
Göran Persson
Jag tillhör inte GP:s fan club, även om han historiskt kommer erkännas som en av arkitekterna bakom de smärtsamma men nödvändiga besparingarna i början på nittitoalet för att rädda Sverige från bankrupt. Även dåvarande Centerpartiet bör ha en eloge för att de ställde upp och städade upp efter Bildts och Dennis debacle på den ekonomiska arenan. Jag är tacksam för denna insats!
Däremot förstår jag inte ståhejet kring Gp:s nya konsultuppdrag. Det borde vara mer kommunicerande kärl mellan näringslivet och poliken och GP kan säkert bidra med mycket kunskap.
Dialog är alltid bra!
Däremot förstår jag inte ståhejet kring Gp:s nya konsultuppdrag. Det borde vara mer kommunicerande kärl mellan näringslivet och poliken och GP kan säkert bidra med mycket kunskap.
Dialog är alltid bra!
