miata

Resan till Tallinn motsvarade förväntningarna. Båtresan var behaglig med lagom sjögång. Siljabåtarna håller hög klass, vilket dessvärre även prisnivån gör.

Vi bodde på Tallinks eget hotell, Tallink City. Läget var perfekt, 10 minuters promenadväg från färjeterminalen, mitt emot Viru hotell och köpcenter, endast 5 minuter promenad till gamla stan.

Tallinn är en gammal hansastad, och har en synnerligen tilltalande stadskärna.
Solen sken blekt från en klarblå januarihimmel och det var sex grader kallt. Jag tog en långpromenad i gamla stan och njöt av de vackra husen och gränderna.

Hotellet  är nio våningar högt, byggd under sovjettiden, men renoverat och fräscht. Ett typiskt turisthotell. Det var drösvis med finnar, svenskar och ryssar.
Frukostbuffén var toppen, men man fick trängas.

Prisnivån i Estland är nu nära den svenska, och att göra några shoppingfynd verkade omöjligt. Jag tjänade väl någon hundring på att köpa ett par flaskor Grant whisky.
Egendomligt nog är exklusiv maltwhisky dyrare än i i Sverige!
En 10 årig Laphroig kostade nästan 700 sek! Visserligen en liter, men ändå....

Formodligen kan de nyrika betala, lika bra att köra med rejäla påslag

Ekonomer hävdar att Baltikum är överhettat och det bara är en tidsfråga innan de måste devalvera sin valuta.
Jag tror de har rätt, och som vanligt kommer Nordea och Swedbank göra förluster, medans  Handelsbanken som tycks klara balansgången mellan affärsmässighet och försiktighet kommer rida ur stormen oskadda.
Precis som vanligt ....

Att Estland tills för bara drygt 15 år sedan var ett kommunistland märks inte mycket. Alla under 30 pratar engelska och har förmodlingen inte minsta susning om ryska, tidigare obligatoriskt skolämne.

Fast visst märks skillnaden,krogmaten lämnar mycket övrigt att önska. Vi besökte en kinesrestaurang med så undermålig mat att den förmodlingen fått stänga tämligen omgående om den funnits i Sverige.
En "Irländsk" pub servade kass Guinness, på tok för varm och i total avsaknad av kolsyra.
En Guinnessrepresentant hade inte godkänt detta!

Fast vissa länder har överlägsen matkultur, Ungern är ett sådant land, även under tiden före järnridåns fall hittade man lätt värdshus med utsökt mat.

Kvällen tillbringade vi på en jazzklubb i gamla stan. Ett estniskt band spelade bra, mera blues än jazz.

Som bilintresserad noterar man vagnparken. En dramatisk skillnad sedan början på 90 talet. Endast västbilar, de flesta lika halvgamla som i Sverige.

Den markanta skillnaden mot Sverige är den anmärkningsvärda stora andelen lyxbilar, det verkar finnas gott om nyrika, åtminstone i centrum.
Jag såg många beklagansvärda "stadsjeepar", Porsche Cayenne, BMW X5, oftast dystert svarta med mörktonade rutor. Jag såg även en tvåmiljoners Bentley, en pjäs jag ännu inte siktat i Sverige.
Nyrikedom och god smak låter sig inte alltid förenas....
Förmodligen samma sorts människor som har ett svindyrt, men otrivsamt hem i vitt och svart i "minimalistisk" stil med obegriplig, non figurativ konst på väggarna.

Tyvärr såg jag ingen Miata, världens mest sålda sportbil går inte hem bakom gamla järnridån, däremot några trevliga Honda Civic, varav någon R version. Humöret stiger när man ser sådana bilar!.

Den enda öststatsbil jag såg var en sovjetisk Moskovitcsh! Jag minns en fasansfull färd i en sådan när jag besökte Kuba, lyckligtvis blev det bara en gång, resten av den semestern åkte jag i en svart De Soto från 1949, en högklassig bil med rak sexa och hel soffa fram.

Fast jag kände en motvillig beundran för killen eller kanske hellre gubben i Mosckovitchen. Förmodligen en gammal vresig kommunist, som vägrar köra västbil, han reparerar hellre sin gamla dåliga ryssbil.
En kille i en BMW blev så provocerad av gubben, att han med vrålande motor och däckskrik drog förbi gubben när rödljuset slog om till grönt.

Av någon dunkel anledning gillar jag gamla vresiga gubbar, i dessa tider när den politiska korrektheten breder ut sig.