Thailand
Att åka till Thailand på sommaren har vissa fördelar. Lägre priser både på flygbiljetter och i Thailand under lågsäsong. Ingen risk att populära hotell är fullbokade och priser är förhandlingsbara.
Visst börjar regnsäsongen, men personligen tycker jag tropiska öväder är härligt uppfriskande, att sitta på en veranda med en god bok och en iskall Singhaöl och njuta av det piskande regnet som slår mot hustaken och inandas den friska syremättade luften och den behagliga temperatur som ibland sjunker mot 25c är livet på en pinne.
Oftast varar inte dessa oväder mer än någon timme, sedan skiner solen åter starkt från en molnfri himmel, det ångar från marken och stränderna fylls åter med folk.
Under monsunperioden regnar det mest på västkusten, där kan det regna oavbrutet i dagar. Vi undviker därför västkusten och kommer tillbringa en tid i Pattaya och Ko Chang.
Pattaya var fram till 1968 en stillsam fiskeby, men under vietnamkriget förvandlades staden till en nöjesmetropol för amerikanska soldater. Nöjesetablissemang av den mer dubiösa sorten växte som svampar ur jorden.
Allt detta finns kvar, men jag anser det är fel att avfärda Pattaya, det finns också mycket positivt.
Restaurangutbudet är fantastiskt, från enkla gatukök till förstklassiskt. Personligen äter jag helst på någon fiskrestaurang vid havet. Otroligt gott och billigt!
Barer finns det, av alla sorter. Vi trivdes på "House of beer" nära köpcentrat. De hade ett eget bryggeri inne i baren där ingredienserna var importerade från Bayern! Ett thailändskt femmanaband spelade covers på Santana och Clapton, de gjorde det riktigt bra dessutom.
För den materiellt sinnade finns riktigt bra shopping, fast det finns lite överallt i Thailand.
Vi bodde i Jomtien, en lite lugnare del med hyffsad, men inte överdådlig strand.
Ko Chang är en stillsam ö nära Kambodja, utan hektiskt nöjesliv. Under lågsäsong lär det vara riktigt stillsamt, så en vecka där blir nog balsam för själen. Koppla av vid stranden, läsa böcker, kanske hyra en mountainbike och utforska djungelstigar.
Vi kommer även besöka nordöstra Thailand, då min fru har sin familj där.
Den delen av Thailand drar inga turister, ändå finns det en och annan sevärdhet även där.
Vi bor i Mahasarakhan på flotta, nybbyggda hotell Taksila för endast 1100 bath natten.
Staden är rätt tråkig, men det känns befriande att slippa massa turister. Det är en typisk konferensstad, det finns gott om textilindustri i trakterna. Hotellen är förvånansvärt ofta fullbokade, vilket aldrig inträffar på turistorterna, jul och nyår undantagna.
Landsbyggden runtomkring är rogivande. Risfälten lyser intensivt grönt. Vattenbufflar går runt och bökar och idisslar eller vad de nu gör i lerpölarna.
Då och då passerar man små byar med enkla trähus, men också flotta färggranna nybbyggda villor som den växande medelklassen kan kosta på sig.
Vackra, men också lite pråliga tempel lyser upp landsbyggden, i lika stor utsträckning som det finns kyrkor i Sverige.
Ett tips kan vara att besöka Buriram, en fantastisk tempel och ruinstad som de gamla khmererna byggde upp.
Det påminner mig starkt om den föreställning jag har om hur Angkor Vat ser ut.
Om någon nämner Angkor Vat för mig, brukar jag skämtsamt invända att de gör klokt i att strunta i Angkor Vat, besök Buriram istället, det är mer genuint.
Det är alltid kul att försöka reta någon snobb, även om jag naturligtvis inte är mannen att ifrågasätta UNESCO.
" The hidden treasures of eastern Europe"
Ungern var annorlunda. Visst rådde varubrist och öststatsförfall. Vägarna dominerades av blårykande Trabantbilar.
Men levnadsstandarden var avsevärt högre. Saluhallarna dignade av livsmedel som utsökt ungersk salami. På landsbyggden kunde vägfararen hitta "Czesardas", världshus med utsökt mat och goda ungerska viner, allt till en spottstyver för västerländska besökare.
Ända har Ungern haft, och har har alltjämt, urusla statsfinanser. Kadarregimen köpte sig politiskt lugn genom att förse folket med en för öst ovanligt hög levnadsstandard, till priset av en hög statsskuld. Ceaskeskodiktaruren i Rumänien gjorde tvärtom: Ingen statsskuld men mer eller mindre svältande befolkning.
Ungerska turisbyrån har en utsökt slogan: "The hidden treasures of eastern Europe". En utsökt slogan som äger giltighet än i dag. Många svenskar har besökt USA eller Thailand men ännu inte satt sin fot i Baltikum eller Polen!
Det gamla östeuropa, numera nya EU medlemmar och fäska demokratier, har äntligen frigjort sig från den av Churchill myntade "Järnridån". Endast Ohly, Jörn Svensson och några andra kommunister lär beklaga detta faktum.
De nya demokratierna i östeuropa är väl värda att besöka, och som vanligt är bilen, denna ljuvliga frihetsmaskin, det bästa sättet att färdas på. Allra bäst sker resan i en Mazda miata MX5, denna körglada folksportbil.
Jag tänkte kortfattad beskriva mina resor i detta " nya Europa".
Polen: Ett kulturland med fantaskisk bärnstenskust. Krakow är en pärla jämförbar med italienska storheter som Florens. Zakopane i Tatrabergen leder vidare till Slovakien med hissnande vackra vyer och lågtrafikerade bergsvägar, perfekt för inspirerad bilkörning.
Slovakien är ett suveränt vackert land att bila i, med gles trafik.
Tjeckien: Prag, en vertabel pärla. För ölälskare är Pilsen också ett måste.
Ungern: Bra vägar, korta avstånd, underbara termalbad, matkultur och fortfarande låg prisnivå. Balatonsjön erbjuder underbara bad i rent sötvatten, missa inte sjön "Heviz", nordväst om Balaton, europas enda termalsjö, ca 25 celcius på vintern, 34 på sommaren!
Till sist lite varningsflagg: Förra sommaren körde jag i Rumänien. Dessvärre är fattigdomen ganska påtaglig och vägsstandarden låg. Det var svårt att hitta trevliga väldshus med god mat. Vägarna var riktigt dåliga och som miataälskare måste jag nog tillstå att en gasvätskefjädrad Citroen C5 vore mer optimal. Trafiken är livsfarlig och de nyrika entreprenörerna kör som galningar i sina "stadsjeepar".
Jag har upplevt åtskilliga glädjerus under mina miatautflyckter och kommer återkomma till detta!
Riga
Påskresan till Riga var lyckad, vi åkte med Ryanair från Skavsta till Riga. Billigt, punktligt och snabb in och utcheckning som vanligt med Ryanair.
En fördel med Riga är att man anländer till Rigas internationella flygplats, inte någon liten flygplats tiotalet mil från stan, där man är hänvisad till Ryanairs egna, rätt dyra busstransfers, som Beauvais utanför Paris.
Rigas flygplats är snygg, modern och har bra shopping med sprit och tobak till rena "taxfreepriserna", trots att landet numera är med i EU.
Från flygplatsen tog vi buss 22 till " Stockmanns center". Resan tog ca 30 min. Första biten såg ut som vilket välmående västland som helst. Nybyggda vägar, flotta kontor och bilpalats för försäljning av exklusiva märken.
Man såg påfallande många nya Mercedes, BMW, en och annan Lexus.
Entreprenörer verkar kunna tjäna grova pengar i det här landet.
När vi närmade oss centrum tilltog det sovjetiska förfallet: Illa underhållna hyreskaserner med nerskräpade gårdar, gamla trähus som en gång i tiden varit vackra, nu bortom all räddning.
Stockmanns center ligger perfekt: Det flotta varuhuset med samma namn, saluhallarna med dignande utbud av mat. Inte så lätt att köpa med sig hem kanske, men vi köpte så mycket salami vi kunde.
Alldeles intill finns järnvägsstationen och bussterminalen, det som på nysvenska kallas "resecentrum".
Ett stenkast därifrån finns gamla staden, inte större än att man behändigt tar sig fram till fots. Där alla gamla jugendhus pietetsfullt renoverade, kyrkan med det höga tornet från vilken man har makalös utsikt över staden.
Den historieintresserade bör inte missa ockuppationsmuseet.
Mitt bland de vackra husen hittade man ibland ett förfallet betonghus från sovjettiden, som väntar på rivning.
Vi bodde dock inte mitt i centrum, från Stockman tog vi spårvagn 9 eller 7 till "Kengaraga" ca 20 min. Bokad via Ryanair bodde vi på Toss hotel, en gammal vacker fabriksbyggnad från 1800 talet i tegel som byggts om till hotell.
Ca 700 kr natten för dubbelrum, hög standard för priset.
Inom området fanns spa, en påkostad biljard och bowlinghall och bar dit många nyrika kom. Det var lite komiskt att se ett gäng grabbar dricka chica drinkar och röka kubanska "Cohibas", Castros favoritcigarr, innan han slutade röka.
I närheten fanns en rysk restaurang i en timmerbyggnad och massa ryska utsmyckningar, personalen hade folkdräkter. Stilen gav mycket associationer till Dalarna, men mig veterligt finns ingen rysk koppling till Dalarna...
Maten var god och serverades som buffé, vilket verkar vara brukligt i Lettland. Man tar sin bricka och tar det man vill och betalar i kassan innan man äter. Praktiskt och smidigt!
Vi hade mycket trevligt, och jag åker gärna dit igen!
NA, NB eller NC?
NA presenterades 1989, detta nådens år då järnridån föll.
NA är en lyckad kopia på Lotus Elan, konstruerad av den mästerlige Collin Chapman.
Min egen miata är en svensksåld 91:a som inte rullat mer än drygt 12.000 mil, lagom inkörd!
Vanligast är en varvvillig, 1.6 liters twincam motor på 116 hk med härlig spets på höga varv.
De som spekulerar på en NA bör veta att åtskilliga privatimporterats till Sverige och kan ha andra specifikationer.
Av skatteskäl såldes några versioner med en blott 90 hästars motor. Det påstås att denna maskin är avsevärt tristare, jag vet inte, har aldrig kört någon.
Även USA import har förekommit, de utmärks av att de är utrustade med en vedervärdigt ful airbagratt, samt AC.
NA tillverkades till 1998, de senare fanns även med en 130 hästars maskin, vissa hävdar att detta är den körgladaste versionen, då NA är ca 100 kg lättare än NB.
NB kom 1998 och är i stort baserad på NA, och är naturligtvis förbättrad, men kanske lite karaktärslösare.
Borta är popuplyktorna, karossplåtar är nya och modellen ser lite mer svullen ut. Dessvärre tyngre, men mer utrustning och betydligt högre krocksäkerhet, NB fick för biltypen otroliga fyra stjärnor i NCAP!
Med 140 hästars motor är prestandan lite förbättrad, men den finns även som 110 hästars "Classic"
Själv saknar jag rent estetiskt några detaljer från NA, de snygga kromade dörrhandtagen tagna från Alfa Romeos Pininfarinadesignade Duetto, kromsargarna runt intrumentavlorna och frånvaron av det brittiska stuket på intrumentavlornas siffergrafik.
2006 var det så dags för NC. I motsats till NB en helt ny bil även om konceptet är detsamma. Trots mer utrustning har vikten bibehållits och köregenskaperna vässats ytterligare.
Designen är tilltalande och tidlös, jag tycker den har lite av NA:s stramhet.
Motorvalen är antigen 126 eller 160 hästar.
Den svagare motorn räcker nog gott på allmänna vägar, men den som i likhet med mig gärna smiskar runt på bana ibland är nog 160 hästarn att föredra.
NC finns med klassisk tygsufflet, men numera också med nerfällbart tak i lätt plast. Glöm de tunga utrymmeskrävande konstruktioner som Peugeot, Mercedes, Volvo och andra har, här blir mervikten endast 37 kg, bagageutrymmet intakt och ljudnivån avsevärt lägre med taket på plats.
Min drömbil är nog en 160 hästars "cabkupé" utan sportpaket, som endast försämrar komforten utan att vägegenskaperna nämnvärt förbättras.
Den perfekta europasemesterbilen!
Själv kommer jag invänta det obligatoriska värderaset ett par år, sedan är det dags att fundera på om det är dags att byta bort min gamla trotjänare.
