miata

Det känns overkligt att tänka på de underbara, bekymmersfria veckor jag nyligen tillbringade på Koh Chang och Koh Samet.

Att nu skriva anekdoter om mina upplevelser känns fel. Tragedier berör alltid mer när man kan relatera till människor man lärt känna och tycka om.

Det har uppskattats att Thailand förlorar 55 miljoner kronor om dagen, och att krisen hittils kostat astronomiska 30 miljarder kronor.

Detta är kalla siffror som speglar en katastrofal verklighet. Turistindustrin är oerhört viktig, och turister är välkomna.

Jag blir gråtfärdig när jag ser denna tragedi, vars slut mycket väl kan innebära slutet på Thailands bräckliga demokrati, försämrad ekonomi med fattigdom som följd, som drabbar folk som nyss lämnat fattigdomsträsket bakom sig.

Mina tankar går till den charmiga dam på Koh Samet som jag hyrde bungalow av. Hon hade nyligen byggt några nya bungalows och trodde på ökad turism i framtiden. Jag åt även på hennes mysiga restaurang, hyrde motorcykel av henne och lyckades pruta på priset genom denna paketlösning.

Jag tänker på servitrisen, som jobbade sju dagar i veckan, som med stolhet berättade att hon nu hade råd att skicka pengar varje månad till sin sjuklige 65- årige far varje månad.

Jag tänker på taxichauffören som snabbt och skickligt körde mig till flygplatsen, bara timmar innan blockaden, som nyss investerat 1.300.000 bath i en lyxig Toyota Camry.

Hur ska det gå för dessa arbetsmyror och miljoner andra, som sliter för ett bättre liv?

Jag känner raseri över vad dessa ockupanter ställer till med. Jag avskyr styrelseskicket monarki. Min fru, som är thailändska, sa att drottningen stöder ockupanterna, hon vill ha en korporativ stat  och lansera den illa omtyckte sonen som blivande kung.
Enligt min fru hatar många drottningen för detta.

Kungen har hittils inte sagt något. Han är oerhört respekterad och kanske den enda som skulle kunna lösa den gordiska knuten.
Minns att han vid tidigare tillfälle avvärjt ett blodblad och fått stöddiga generaler att ödmjukt buga och gå till reträtt.

Jag vill gärna tro att kungen vill göra goda gärningar, men att hans mentala hälsa omöjliggör detta. Han är över 80-år, och kan mycke väl ha tappat sitt knivskarpa intellekt.

Drottningen passar då på att flytta fram sina positioner. Världen har sett maktlystna kvinnor vid sidan om kungar och diktatorer. Minns Elena Ceacesko, Margot Honecker eller Imelda Marcos som ofta var mer skrämmande hänsynslösa än sina makar.

Efter murens fall 1989 tillhörde jag de naiva som trodde på demokratins segertåg över världen, parat med en för alla välståndsökande marknadsekonomi.

Nu vet jag bättre: Som Marcus Wolf kyligt konsterade, kapitalismen har segrat. Med demokratin och jämlik välståndsökning står det däremot riktigt illa till.

Länder som Kina och Ryssland har annamat effektiv kapitalism, men avstår demokratin. Istället har en korporativ stat växt fram där eliten roffar åt sig både makt och rikedom.

Ett stort låglöneproletariat som jobbar på fabrikerna möjligjör riktigt billiga produkter för konsumenter i väst. Visst är det kul att man nu kan köpa en 32 tums platteve för 3.000 kr.
Men medaljens baksida, underbetalda arbetare som jobbar 15-16 timmar om dagen, inga fackliga rättigheter. Snart  kommer all tillverkningsindustri läggs ner i rika västländer.
Det tillverkas inga TV apparater i Motala, snart finns ingen bilindustri kvar i Sverige.
Är det så vi vill ha det?

Jag känner tung pessimism inför Thailands framtid. Vissa befarar ett inbördeskrig. Så illa kanske det inte blir, men den nu demonstrerande eliten kan mycket väl vinna. Regeringen är handlingsförlamat och sitter och trycker i Chiang Mai. Premiärministern sägs frukta för sitt liv.

Demokratin kommer avskaffas, en korporativ stat inrättas där de fattiga hålls på mattan. Ekonomin kommer förstås försämras, då investerare drar sig ur landet.
Turistindustrin kommer förstås värnas, kanske kan den försvagade ekonomin göra att turister kan "glädjas" åt billigare priser med en försvagad valuta.

Den eviga frågan om det är rätt att besöka en diktatur infinner sig förstås. Själv kommer jag återvända, men försöka gynna vanligt folk. När jag reser bor jag aldrig på stora hotellkedjor, utan föredrar enkla men fräscha pensionat. Trivsammare, mer personligt och mer plånboksvänligt och det är bättre att gynna ägaren direkt.

Ja, det känns verkligen dystert. Terroristdådet i Bombay kastar en annan mörk skugga över världen. Pakistan är en krutdurk.
De onda är verkligen onda och hänsynslösa. De goda i Bombay är hjältarna bland hotellpersonalen som modigt försökte rädda liv och där några fick plikta med sitt eget liv, och soldaterna som bekämpade terroristerna.

Denna söndag den 30 november är verkligen dyster. Skönt att det inte är snö i alla fall. Nu ska jag syresätta hjärnan med en cykeltur och insupa den gråa halvdagern som ger associationer till DDR.