miata

Nostalgi är en vacker, vemodig känsla som drabbar oss som levt ett tag. Det kan handla om allt möjligt, i viss mån kan man återskapa känslan, men det handlar alltid om en blek anemisk kopia som aldrig återger originalet fullt ut.

 

Ikväll lyssnade jag på en cd med Miles Davis, en konsert från 1961 inspelad i Berlin. Ni förstår vad jag menar.

 

Idag kan man läsa att Volvo lägger ner C70. En för mig helt ointressant bilmodell som troligen aldrig kommer få klassikerstatus. Om det inte vore för en detalj: Det blir samtidigt dödstöten för Pininfarinas fabrik i Uddevalla, som blir ytterligare ett ödsligt, dystert monument över en svunnen industriepok. Jan Jörnmark kanske bemödar sig att dokumentera med några vackra, vemodiga bilder. Efter det, tystnad, glömska...

 

Troligen är epoken Pininfarina slut för gott. Viss verksamhet finns kvar i någon multikulturell designstudio i Milano, och loggan fortsätter pryda Ferrari och någon annan exklusiv lyxbil, mest som en kitsch över italiensk design.

 

Vi som minns, för bara några decennier sedan var Pininfarina ett framgångsrikt företag som inte bara designade exklusiva italienska lyxbilar, utan även vardagsbilar från Peugeot och Alfa Romeo. Sista Peugeot med Pininfarina design var 90- talets 405 och 406 kupé ( En klassiskt vacker bil, av vissa kallad fattigmans Ferrari).

Efter det tyckte Peugeot att samarbetet med Pininfarina blev för dyrt, en egen kommitté fick hädanefter designa bilarna och den speciella designen gick förlorad. Vissa senare modeller är rent av avskyvärt fula, som 308 cc...

 

Det är nästan lika illa med Alfa Romeo, men nya Guiliettan bär dock Pininfarinas stolta emblem, man blir faktiskt glad när man ser en sådan, som kontrast mot fantasilösa tyska prestigemärken.

 

Jag är kluven till fenomenet retrobilar, som egentligen borde tilltala en nostalgiker. BMW:s Mini kan jag köpa, även om jag tycker det finns för mycket retrokitsch hämtat från den geniala originalkojan. Men bilen är ändå seriös med påkostad konstruktion som ger utmärkta köregenskaper, precis som Alec Issigonis Austin Mini.

 

VW Beetle är tramsig, den har inget gemensamt med den rejäla VW typ 1, FIAT 500 är snygg, men bara yta.

 

Mazda MX 5 har bildat egen skola, och kan väl inte kallas retro, även om första versionen var klart inspirerad av Lotus Elan. Nu är man inne på tredje versionen, och konceptet lever alltjämt: Tvåsitsig roadster, låg vikt, varvvillig twincam motor, perfekt viktfördelning, seriösa hjulupphängningar. Total körglädje! Och en kvalitet som bara japanska tillverkare mäktar med. Världens mest tillverkade sportbil. Allt är lyckligtvis inte tristess!