miata

Jag har varit utan Miata ett tag nu, Min förra bil var urprungsversionen, kallad NA, 91års modell. En modern Lotus Elan med pop up lyktor, fronten påminde lite om en nyfiken groda med strålkastarna uppe.

En synnerligen rolig bil, tjänstevikt endast 940 kilo och en varvvillig twincam motor på 116 hästar. Med enkel charm, men förstås utan modern komfort och säkerhetsutrustning: Inte ABS bromsar, airbags eller AC som naturligtvis är vettigt, men som all utrustning höjer vikten och försämrar prestanda och körglädje.

 

Nu befinner vi oss i nådens och finanskrisens år 2012. Den senaste versionen NC är förstås enormt mycket förbättrad, men grundkonceptet består.

En positiv effekt av krisen och seg bilmarknad är sjunkande priser. Nu har jag slagit till på en NC, 2006. Tysksåld, och fullservad. 6.600 mil. Krockkuddar, antisladd och annat som hör till en modern bil. Vikten har ökat till 1155 kilo och med 1.8 liters motor är effekten tillräckliga 126 hästar. Pris 110.000 kr är bättre än de 95.000 kr jag gav för min NA för 12 år sedan.

 

De flesta bilar idag är totalt i avsaknad av körglädje. Tunga, tystgående landsvägskryssare med sävliga reaktioner. Lätta småbilar bjuder fortfarande på en levande körkänsla. Men Miatan är unik. Trots att senaste generationen blivit tyngre och bekvämare är känslan intakt: Direkt, kommunikativ styrning. Låg tyngdpunkt, bakhjulsdrift. Varvvillig twincam motor, Och en underbart exakt växellåda med korta slag. Och tygsufflett som fälls ner på några sekunder. Miata finns numera med plåtcab. Inget för mig, den är fulare och tyngre..

 

Jag fram mot mot många, kurviga mil!