miata

Idag är ännu en ödesdag i EU:s historia, med den poängen att nu brinner det verkligen i huset. Tiden för långbänk och reflexioner finns inte, om någonting ska räddas måste det ske inom närmaste dagarna.

 

Jag har reviderat åtskillligt: Ökad överstatlighet och valutan Euron har blivit en mardröm. Trots detta är det enda vägen för de länder som önskar stanna kvar.

 

Även ett ytterst EU- vänligt land som Polen gläds nu åt att man behållit den nationella valutan Zloty, och har skjutit införandet av Euron på obestämd framtid.

 

I Sverige kan följande mönster urskilljas: Ledande folkpartister framhärdar i närmast naiv EU tro, med Cecilia Malmström och Carl B Hamilton. Man kör på efter samma gamla karta, trots att terrängen ändrats åtskilligt bara under senaste året...

Sossarna verkar köra ett dubbelspel. På hemmaplan är man emot överstatlighet och EU- obligationer. I parlamentet stöder man den nye socialistiske presidenten som tycker att Tyskland ska stå för notan.

 

Det finns dock en obehaglig aspekt för dem som tycker att Tyskland ska stå för fiolerna: Sanningen är att Tyskland knappast klarar av att bära hela Europa på sina axlar. Tyskland har inte alls så bra ekonomi som vissa tycks tro. Statsskulden är över 80% av BNP, vissa delstater har långt över 100 %. Långt över EU:s stabilitetspakt som stipulerar max 60%.

 

I Sverige verkar Moderaterna ha den mest verklighetstrogna uppfattningen, tillsammans med länder som Tjeckien och Storbrittanien: Låt euroländerna lösa sina egna problem med mer överstatlighet. Vi som befinner oss periferin behåller vår nationella suveränitet och bejakar det positiva med EU, fri marknad och ( i rimlig mån!) rörlighet.

 

Ett är säkert. Det kommer gå åt helvete. Men varken Europa eller världen kommer gå under.