miata

På 40 och 50- talet, innan massbilismen och charterresor, var cykelsemester vanligt. Ofta kombinerade man med tåg och buss, på den tiden var det mycket enkelt att pollitera cykeln på en godsvagn, och bussarna hade rejäla hållare som tog flera cyklar.

Vissa saker var bättre förr, att kombinera cykel med kollektivtrafik var definitivt bättre! Jag skulle själv absolut åka mer kollektivt om jag lätt kunde ta med cykeln, nu framstår bilen som det överlägset smidigaste alternativet. På längre sträckor är flyget både snabbast och billigast.

Men trender kommer och går, och cykling har definitivt fått en renässans. Som pendlarfordon till arbete, men även cykelsemester har blivit inne igen. Dock i ny skepnad: På 40- talet var ekonomin knaper för de flesta, och en cykelsemester i Mälardalen, man bodde i tält eller i en lada hos en gästfri bonde, var det som låg inom de möjligas gräns. Bara rikt folk kunde åka till Rivieran eller Mallorca.

Med stigande levnadsstandard kan numera vanliga jobbare åka till Spanien eller Thailand. De som idag åker på cykelsemester är oftast välsituerade med gott om tid.

Jag tillbringar många mil bakom bussratten, och lyssnar mycket på P1. Idag handlade det om cykelsemester, och mer specifikt om Sydasien, där cykling bland västerlänningar ökat enormt under senare år.

Det var det tyska paret, som varit ute ett halvår och klämt åtskilliga 100- tals mil genom Vietnam, Laos och Kina. Eller amerikanen som cyklat från Portugal till Thailand.

Dessa och fler personer hyllades i programmet. Själv blev jag betänksam när det lyriskt beskrevs om hur fantastiskt genuint det är att cykla på asiatisk landsbyggden och möta lokalbefoklningen. Min skepsis förstärktes när den tyska kvinnan entusiastiskt beskrev hur de blivit inbjudna till en tillställning och middag som visade sig vara en begravning.

Är inte detta samma synsätt som den vite mannen ( och numera kvinnan!) hade för 100 år sedan när jungfrulig mark skulle erövras? Ett rätt så obehagligt von oben perspektiv....

Detta perspektiv är typiskt för bildad medel och överklass. Vi vanliga jobbare åker gärna till Thailand och gläds åt schysst hotell och mat och en drink vid poolen. Detta ser förstås dessa sofistikerade " pionjärer" med förakt.

Ett fenomen i samma anda är att Burma numera blivit inne. Thailand är för konventionellt och utvecklat. Man ska uppleva det genuina, vilket ofta är lika med pittoresk fattigdom, gärna i " charmiga" bergsbyar. Något att prata om på cocktailpartyt!

Samtidigt har jag viss förståelse för fenomenet. Bara man är ödmjukt medveten om motiven till att man dras till mindre utvecklade områden. Burma är tvivelsutan ett vackert land, som på gott och ont ser ut som Thailand för 50 år sedan.

Själv bilade jag mycket runt i det kommunistiska Östeuropa vid tiden före murens fall, och förfasades över förfallet och den låga levnadsstandarden. Men det var samtidigt spännande, en annan värld och ibland som att resa 50 år tillbaka i tiden. Bara en sådan sak som att se storkbon på telefonstolparna i Ungern...

För att återgå till cykelreportaget: Jag tycker det mest tilltalande inslaget var en australier som cyklade en 2 veckors safari i Vietnam, med följebil och lokal guide. Allt organiserat, de bodde på hotell, inte fråga om att våldgästa några stackars bybor.

En sån tur kan mycket väl tänka mig att göra!