Resa till Marrocko
En mailvän till mig bor i Marrakesch, och jag tillbringade nyligen en vecka i Marrocko. Första gången jag besökt ett muslimskt land, första gången jag satte ner foten på afrikansk mark.
I mitten av december lyfte planet, från Norwegian från ett gråmulet Köpenhamn. Drygt fyra timmar senare landade jag i Marrakech. När jag klev av planet på en trappa ( inte en tråkig sluss!), möttes jag av bländande sol och en ljum vind, och kunde skönja de snötäckta atlasbergen bortom flygplatsbyggnaden.
Väl utcheckad möttes jag av min mailvän, en mörk kvinna med vackra ögon, och en urgammal taxichaffis. Vi hoppar in i en nästan lika urgammal Mercedes ( En W 124 från 80- talet) Den vänlige chaffisen bjuder på en cigg, jag tackar nej, har ju ( nästan) slutat röka.
Det är inte långt till centrum, jag checkar in på Riad Alamir, ett sorts världshus som ägs av en fransman vid namn Stephane.
Denne Stephane tar sig tid, nästan en halvtimme, att komma med goda råd, och ger mig en karta och förklarar sevärdheter. Mycket fin service!
Jag ska återkomma med fler inlägg, men i detta första inlägg ska jag beskriva vår utflykt till antlantkusten och Atlasbergen.
En tvådagars utflykt, för detta är en hyrbil lämplig. Stephane ordnar detta, 35 euro per dygn med fria mil. Låter toppen, en pippigul Kia Piccanto som rullat 17.000 mil. Jag blir lite besviken, i Europa är hyrbilar alltid nya lågmilare. Men Kian går perfekt och drar lite soppa.
Jag hinner köra ca 5 km, till paradgatan " Hassan V", då två dumdryga poliser stoppar oss.... " Jaha, vad nu då?"
Alla papper var i sin ordning, jag hade inte kört för fort... Men Marrocko är ett muslimskt, moralkonservativt land, och att en marrockansk kvinna kan vara " bara" vän med en utländsk man betraktas med misstro. Man ska i princip vara gift.
Nu har vi dock en gemensam engelsk vän, som är gift med hennes syster. Innan snutarna hann fram instruerade hon mig " Och du kan ingen franska". En lögn, då min franska är hyfsad.
Men jag spelade med: Non, je ne compriends rien!
Det visade sig att snutarna var ute efter lite mutor. Showen som utspelade sig sedan var obetalbar. Min väninna skällde mycket väl avvägt, utan att gå över gränsen. Det låter extra aggressivt och mustigt på arabiska, med alla hårda konsonnanter.
De ville ha några hundra Dirham. Hon upprört: " Jag har 20, ta dem". Snuten sa " Har inte han något?" " Nej, han har bara kreditkort" ( lögn, men smart!)
Hon ( Också smart) " Då får ni ta oss till polistationen, eller vi kommer ikväll".
I det läget började de först så dryga snutarna vackla, den yngre såg påtagligt nervös ut. Att trakassera turister är inte ok.
Den dryge äldre såg bistert på mig, sen returnerade han körkortet och röt åt mig att köra därifrån.
Väl utom synhåll fick vi oss ett gott skratt, och den nästan 20 mila resan genom öknen mot Atlanten och staden Essaoira kunde fortsätta.
I mitten av december lyfte planet, från Norwegian från ett gråmulet Köpenhamn. Drygt fyra timmar senare landade jag i Marrakech. När jag klev av planet på en trappa ( inte en tråkig sluss!), möttes jag av bländande sol och en ljum vind, och kunde skönja de snötäckta atlasbergen bortom flygplatsbyggnaden.
Väl utcheckad möttes jag av min mailvän, en mörk kvinna med vackra ögon, och en urgammal taxichaffis. Vi hoppar in i en nästan lika urgammal Mercedes ( En W 124 från 80- talet) Den vänlige chaffisen bjuder på en cigg, jag tackar nej, har ju ( nästan) slutat röka.
Det är inte långt till centrum, jag checkar in på Riad Alamir, ett sorts världshus som ägs av en fransman vid namn Stephane.
Denne Stephane tar sig tid, nästan en halvtimme, att komma med goda råd, och ger mig en karta och förklarar sevärdheter. Mycket fin service!
Jag ska återkomma med fler inlägg, men i detta första inlägg ska jag beskriva vår utflykt till antlantkusten och Atlasbergen.
En tvådagars utflykt, för detta är en hyrbil lämplig. Stephane ordnar detta, 35 euro per dygn med fria mil. Låter toppen, en pippigul Kia Piccanto som rullat 17.000 mil. Jag blir lite besviken, i Europa är hyrbilar alltid nya lågmilare. Men Kian går perfekt och drar lite soppa.
Jag hinner köra ca 5 km, till paradgatan " Hassan V", då två dumdryga poliser stoppar oss.... " Jaha, vad nu då?"
Alla papper var i sin ordning, jag hade inte kört för fort... Men Marrocko är ett muslimskt, moralkonservativt land, och att en marrockansk kvinna kan vara " bara" vän med en utländsk man betraktas med misstro. Man ska i princip vara gift.
Nu har vi dock en gemensam engelsk vän, som är gift med hennes syster. Innan snutarna hann fram instruerade hon mig " Och du kan ingen franska". En lögn, då min franska är hyfsad.
Men jag spelade med: Non, je ne compriends rien!
Det visade sig att snutarna var ute efter lite mutor. Showen som utspelade sig sedan var obetalbar. Min väninna skällde mycket väl avvägt, utan att gå över gränsen. Det låter extra aggressivt och mustigt på arabiska, med alla hårda konsonnanter.
De ville ha några hundra Dirham. Hon upprört: " Jag har 20, ta dem". Snuten sa " Har inte han något?" " Nej, han har bara kreditkort" ( lögn, men smart!)
Hon ( Också smart) " Då får ni ta oss till polistationen, eller vi kommer ikväll".
I det läget började de först så dryga snutarna vackla, den yngre såg påtagligt nervös ut. Att trakassera turister är inte ok.
Den dryge äldre såg bistert på mig, sen returnerade han körkortet och röt åt mig att köra därifrån.
Väl utom synhåll fick vi oss ett gott skratt, och den nästan 20 mila resan genom öknen mot Atlanten och staden Essaoira kunde fortsätta.
Kommentarer
Trackback
