Bilminnen
Citroen GS introducerades 1970 på bilsalongen i Paris och blev utnämd till " Årets Bil". Visserligen har många skräpbilar fått denna utmärkelse, och GS höll förvisso inte hög kvalitet. Jag har ägd en sådan, och visst var den skrämmande rostkänslig och hade ett otroligt dåligt elsystem ( Min var ytterst nära att brinna upp en gång vid vanlig start!)
Men det var en speciell och annorlunda bil, som även gjordes i ett fåtal exemplar med wankelmotor!
Konstigt nog har inte alls GS fått klassikerstatus, som kultmodellen DS eller B11 eller för att inte tala om CV 2!
Ändå är det en ytterst attraktiv och intressant bil. Designen är tidlöst modern och elegant. Bara storyn bakom designen är ett kapitel för sig. Italienska Pininfarina ritade en snarlik prototyp till British Leyland, som tyckte designen var för avantgarde för konservativa britter... Citroen mer eller mindre snodde designen! Några år senare kom Rover 3500, med ett utseende som var en lyckad blandning av den större och snarlika CX och Ferrari Daytona, men det är en annan historia...
Själv blev jag närmast förhäxad av GS 1970, endast 10 år gammal. Farsan hade en kollega som köpt en ny GS, den första modellen hade en liten varvillig boxermotor på endast 1015 cc som gav 55 hästar. Något år senare kom 1220 på 60 hästar, med toppfart på nästan 160 km/h!
Jag var helt salig: Den spolformade strömlinjeformade karossen med svepande linjer! ( I början på 70- talet var nästan alla bilar kantiga som skokartonger!)
De vackra proportionerna!
Och invändigt var den om möjligt ännu läckrare! Böljande instrumentpanel med varvräknare formad som en mjuk trekant... associera bäst ni vill, jag tänker förstås på en stiliserad Wankelmotor...
Och hastighetsmätaren såg ut som en badrumsvåg, bakom kraftigt förstoringsglas, och när man tände instrumentbelysningen lyste ett kraftfullt, gult sken. Och så den tjusiga enekrade ratten, som ringlade ut från rattnavet som en orm!
Tekniskt var bilen lika spännande. Förutom de fåtal med wankelmotor utrustade, satt en luftkyld boxermotor med dubbla överliggande kamaxlar och extra oljekylarare. Motorn var nog det bästa med bilen, hållbar och varvvillig!
Skivbromsar runt om, de främre satt vid motorn, for att minimera ofjädrad vikt.
Det som ändå gjorde den speciella karaktären, var den gashydraliska fjädringen. Än idag har dyrare Citroen detta system ( Samt Rolls Royce!). Parkerad låg bilen lågt som en padda. När man blåste liv i den lilla boxermotorn, började hydraliken jobba, först reste sig bakre delen, sedan intog främre delen arbetsläge. Oavsett last och väglag var höjden konstant.
Att köra fort på dålig väg var en sällsam upplevelse. Man svävade fram, som på en flygande matta. En närmast surrealistisk känsla, jämfört med sportigt fjädrade bilar, där man känner vägbeläggningen ibland obehagligt påtagligt. Men den exakta kuggstångsstyrningen var klockren, och trots den diffusa vägkänslan upplevde man full kontroll.
Jag kom att köpa en bättre(?) begagnad GS 1980. Att påstå att det var problemfritt är att frångå sanningen, men det var också många härliga mil, trots en brand ( som Länsförsäkringar generöst ersatte), skit i förgasaren på väg hem från Österrike ( sista hundra milen gick i max 100 km/h), en resa i isande köld till Åre där bilen konsekvent vägrade starta, en hygglig volvoägare bogserade mig till en mack där bilen fick tina.
Men GS är en härlig klassiker, de fåtal exemplar som finns kvar är värda att bevara. På den tiden var franska bilar, Citroen i synnerhet, verkligen annorlunda, originella och ljuvliga.
Men det var en speciell och annorlunda bil, som även gjordes i ett fåtal exemplar med wankelmotor!
Konstigt nog har inte alls GS fått klassikerstatus, som kultmodellen DS eller B11 eller för att inte tala om CV 2!
Ändå är det en ytterst attraktiv och intressant bil. Designen är tidlöst modern och elegant. Bara storyn bakom designen är ett kapitel för sig. Italienska Pininfarina ritade en snarlik prototyp till British Leyland, som tyckte designen var för avantgarde för konservativa britter... Citroen mer eller mindre snodde designen! Några år senare kom Rover 3500, med ett utseende som var en lyckad blandning av den större och snarlika CX och Ferrari Daytona, men det är en annan historia...
Själv blev jag närmast förhäxad av GS 1970, endast 10 år gammal. Farsan hade en kollega som köpt en ny GS, den första modellen hade en liten varvillig boxermotor på endast 1015 cc som gav 55 hästar. Något år senare kom 1220 på 60 hästar, med toppfart på nästan 160 km/h!
Jag var helt salig: Den spolformade strömlinjeformade karossen med svepande linjer! ( I början på 70- talet var nästan alla bilar kantiga som skokartonger!)
De vackra proportionerna!
Och invändigt var den om möjligt ännu läckrare! Böljande instrumentpanel med varvräknare formad som en mjuk trekant... associera bäst ni vill, jag tänker förstås på en stiliserad Wankelmotor...
Och hastighetsmätaren såg ut som en badrumsvåg, bakom kraftigt förstoringsglas, och när man tände instrumentbelysningen lyste ett kraftfullt, gult sken. Och så den tjusiga enekrade ratten, som ringlade ut från rattnavet som en orm!
Tekniskt var bilen lika spännande. Förutom de fåtal med wankelmotor utrustade, satt en luftkyld boxermotor med dubbla överliggande kamaxlar och extra oljekylarare. Motorn var nog det bästa med bilen, hållbar och varvvillig!
Skivbromsar runt om, de främre satt vid motorn, for att minimera ofjädrad vikt.
Det som ändå gjorde den speciella karaktären, var den gashydraliska fjädringen. Än idag har dyrare Citroen detta system ( Samt Rolls Royce!). Parkerad låg bilen lågt som en padda. När man blåste liv i den lilla boxermotorn, började hydraliken jobba, först reste sig bakre delen, sedan intog främre delen arbetsläge. Oavsett last och väglag var höjden konstant.
Att köra fort på dålig väg var en sällsam upplevelse. Man svävade fram, som på en flygande matta. En närmast surrealistisk känsla, jämfört med sportigt fjädrade bilar, där man känner vägbeläggningen ibland obehagligt påtagligt. Men den exakta kuggstångsstyrningen var klockren, och trots den diffusa vägkänslan upplevde man full kontroll.
Jag kom att köpa en bättre(?) begagnad GS 1980. Att påstå att det var problemfritt är att frångå sanningen, men det var också många härliga mil, trots en brand ( som Länsförsäkringar generöst ersatte), skit i förgasaren på väg hem från Österrike ( sista hundra milen gick i max 100 km/h), en resa i isande köld till Åre där bilen konsekvent vägrade starta, en hygglig volvoägare bogserade mig till en mack där bilen fick tina.
Men GS är en härlig klassiker, de fåtal exemplar som finns kvar är värda att bevara. På den tiden var franska bilar, Citroen i synnerhet, verkligen annorlunda, originella och ljuvliga.
Kommentarer
Trackback
