miata

Det finns ett sedan länge nedlagt amerikanskt bilmärke med det vackert klingande namnet De Soto.

För femton år sedan besökte jag Kuba. Det var en säregen upplevelse. Jag minns att inför landningen, vi åkte en gammal Premiair DC 10:a som sett sina bästa dagar, fick circla runt nästan en timma, innan vi fick landningstillstånd.
Anledningen var ett mäktigt åskoväder, som var tvunget att dra bort, innan kaptenen fick landningstillstånd.

Men vilken skönhetupplevelse, det smaragdgröna havet, de blygrå åskmolnen, den tropiska grönskan, skådespelet upplevdes från några tusen meter över havet!
Att flygresan varat i ett trångt gammalt utslitet charterplan i drygt 10 timmar gjorde inte ett dyft!

När vi väl landat blev vi snabbt slussade till en Volvo turistbuss, ganska ny, jag noterade att den var tillverkad i Brasilien.
Chauffören var skicklig, men hänsynslös, han var kung på den glest trafikerade huvudvägen till Havanna. Han höll plattan i mattan och körde om allt, det var gamla amerikanare från tiden innan revolutionen och ryska Lada.

Väl i Havanna blev vi inkvarterade i ett hotell från femtiotalet i läckraste Art Deco stil som man annars hittar på USA:s östkust.
Vi tillbringade en vecka i Havanna, och en vecka i Varadero med paradisiska stränder.

Salsamusiken var ständigt närvarande, varendo hotell med viss klass, hade superband varenda kväll, med undersköna dansare.

Naturligvis var inte allt frid och fröjd, Kuba är inte paradiset på jorden, utan en kommunistisk diktatur, utan demokratiska fri och rättigheter och en icke fungerande ekonomi.
Men det är välkänt (numera!) och behöver inte avhandlas här....

Under veckan i Havanna kom jag i kontakt med Santiago, en cool kille som var stolt innehavare av en De Soto 1949 års modell. Svart förstås. Santigo var en stilig kille i 30 årsåldern, med vit hy, svarta ögon, och vågigt tjockt svart hår. Alltid prydlig i svarta byxor med perfekta pressveck och vit skjorta förstås. Skorna var också svarta och lika blänkande som lacken på De Soton...
Kort sagt: En kille som säkert krossat många kvinnohjärtan...
Hans syster, som jag fick förmånen att hälsa på var även hon så bedövande vacker att jag fullständigt tappade koncepterna....

Jag minns att jag köpte en ask med Cohibacigarrer. Vi gled sakta fram på Malecon i Havanna med öppna rutor i De Soton. Jag satt i soffan fram, med plats för tre, eller fyra hyfsat smala personer.
Vi pratade spanska, fast min spanska är ytterst rudimentär. Santiago petade mig vänligt i sidan och utbrast " De Soto, Cohiba, Al Capone!"  Jag log lyckligt, och färden fortsatte genom den tropiska natten.

Sedan fick vi några dagars bonussemester, DC 10:an pajade och Ving fick skicka en annan kärra och vi fick bo på lyxhotell i Varadero på Vings bekostnad.