miata

I det vackra, varierande landskapet Västergötland lever det ålderdomliga uttrycket "Tapp" vidare, en fin benämning på bensinstation.

I Lerdala, tjusigt beläget på Billingens södra sluttningar, verkade tills för ett par veckor sedan "Tapp Olle", som drev bensinstation och verkstad som han köpte på det glada sextiotalet.

För några veckor sedan gick Tapp Olle i pension och stängde hela rasket. Ett stycke svensk landsbygd har blivit mindre levande och mer musealt, en utveckling som likt ett grekiskt drama tycks ödesbestämt.

Dålig lönsamhet under senare år gjorde tappen omöjlig att sälja, Ingen vill ta över. Lerdalabor shoppar och tankar numera i Skövde. Moderna bilar har en räckvidd uppått hundra mil, varför tankning endast behövs någon gång i månaden om man tankar fullt.

Tapp Olle tillhörde den gamla stammens entreprenörer som endast unnade sig några dagars semester varje år.
Folk idag är för bortskämda för att jobba på det viset.

I Västergötland hittar man fortfarande den sortens vresiga, snåla gubbar av Tapp Olles kaliber. Fjärran från mediatränade konsulter från Stockholm som gått allsköns kurser i "kommunikationsstrategi".

Lokaltidningen skrev ett snyftreportage inför Tapp Olles pensionering. Samma sorts tråkiga, förutbestämda artikel som brukar skrivas när någon ska avtackas efter trogen tjänst.
Journalisten var dock inte helt bakom flötet: Han lade in en försåtlig fråga, väl medveten om svaret: Frågan löd; " Har du haft utförsäljningsrea inför stängningen?"
Tapp Olle svarar: "Många har ringt, jag svarar ingen rea, har ni inte handlat här förut, behöver ni inte komma nu heller".

En fullkomligt underbart vresig kommentar!

Min vän N och jag har kultförklarat Tapp Olle. Vi kallar honom för misantropen. Folk som inte känner oss kan förledas tro att vi ringaktar Tapp Olle. Inget är mer fel.

Vännen N hade en pratstund med Tapp Olle och fick beskåda lagret. Där fanns prylar från 60- talet som askkoppar, nyckelringar och andra reklamprylar från svunna bensinbolag.
Min kompis fick köpa billigt, är man född på sextiotalet har man en viss faiblesse för grejer från den tiden.

Jag minns även en fejd Tapp Olle hade med erkänt snåla Västtrafik. Vi brukade vända våra bussar på bensintappen.
Tapp Olle ansåg att vi slet på asfalten och ville att VT skulle stå för notan, åtminstone till en del.
Vt  vägrade under några veckor och vi fick köra en omväg.
En morgon var asfaltsplanen nyasfalterad och det var grönt ljus att vända igen. Tapp Olle hade segrat!

Jag önskar Tapp Olle ett långt och skönt liv som pensionär!