Självmord
Det märkliga är att det talas så lite om självmordsfrekvensen och att så lite åtgärder sätts in. Psykiatrin tvingas spara, samtidigt som det satsas miljarder på säkrare trafik, tack vare det är vi tillbaka på 40-talssiffror, under 500 dödade per år och kraftig minskning av skadade, trots mångfalt högre trafikintensitet nuförtiden.
Självmord och dödshjälp hänger förstås ihop. Det är otäckt, men sant. Katoliker anser att självmord är synd. Jag är inte katolik. Det svåra är att läkarkonsten utvecklats så enormt att man numera kan hålla liv i en döende väldigt länge.
Förr var inte ens passiv dödshjälp tillåtet. Numera stängs en respirator av när hjärndöd är konstaterad. Det är faktiskt bara några decennier sedan hjärndödsbegreppet infördes.
Debatten om dessa svåra ämnen bör inte sopas under mattan, och den kommer även i Sverige, var så säker.
Vi lever i en i många avseenden ytlig tid, med triviala tv program, tidningar och allmän snuttifiering.
Existensiella frågor som liv och död bör ges den plats den förtjänar.
Att i ett land tillåta dödshjälp är för mig detsamma som att ingen heller ska bry sig om de ser en självmordskandidat som precis ska till att hoppa fån en bro. Dom som ser på utan att ingripa utövar ju bara lite dödshjälp. Alltså ett synnerligen cyniskt och inhumant samhälle där människor passivt ser på medan medmänniskor tar livet av sig.
Håller med om att läkarkonsten utvecklats enormt vilket också betyder att många sjuka idag kan få somna in smärtfritt
Jag hörde talas i P1 varför det talas så lite om självmord. Det finns en smittningsorsak. Alltså det lockar fler som står på kanten att ta steget över kanten om det pratas om detta i media. Folk hoppar tydligen från Älvsborgsbron varje helg men det skrivs inte en rad om detta då detta skulle locka ännu fler att kasta sig över räcket.
Usch detta är ju inte direkt något uppmuntrande ämne. Men det är nog så viktigt att kunna diskutera det ändå. Håller verkligen med om att existentiella frågor som liv och död bör ges den plats den förtjänar.
Hoppas inte min förra kommentar uppfattades som om jag vill sopa frågan under matten. Jag försökte bara redogöra för de argument som bygger på mitt ställningstagande gällande dödshjälp. Att jag håller med Anna är väll antagligen onödig information.
Sedan har jag funderat en vända till. Detta då existentiella frågor intresserar mig på djupet.
Inom mig känner jag ingen rädsla för döden. Det är ingen idé för den kommer i vilket fall. Jag är egentligen mer rädd för livet än för döden. Livet har jag ju ansvar över och kan styra dit jag själv vill. Det kan ibland kännas skrämmande. Men döden kan jag varken styra eller ansvara över. Bara hoppas. Hoppas på att den kommer sent.
Förstå mig nu rätt. Jag har ingen dödslängtan. Jag tycker livet är större än döden. Men rädd, nej det är jag inte. Ur detta kommer också mitt motstånd mot dödshjälp. Jag har ansvar över mitt liv. Inte bara för mig själv utan för hela min omgivning. Jag vill leva varje sekund så även om det innebär smärtor i form av fysiska i form av krämpor eller psykiska i form av ångest.
Jag har haft ont i mina dagar - fast i själen. Livet tedde sig så skrämmande och det gjorde så fruktansvärt ont att döden vid dessa tillfällen av mig sågs som en härlig befriare.
Kvar i livet är jag då jag i djupet av mig själv anser att jag har ansvar över andra än bara mig själv och vem har påstått att livet ska vara fysiskt och psykiskt smärtfritt. Idag är jag mycket tacksam över att ingen erbjöd mig dödshjälp när det var som värst. Livet är större än döden.
Med denna tes kan det tyckas som att jag insinuerar att de som är för dödshjälp är rädda för döden. Något som jag inte vet ett enda dyft om varför jag heller inte insinuerar detta.
Skriver inte under med mitt namn då detta blev allt för personligt men ni vet vem jag är.
