Miata
Miata är som bekant namnet på världens mest tillverkade sportbil, fast namnet Miata används av någon anledning bara i USA, i resten av världen kallas den Mazda MX5. Fast vi miataälskare kallar den för just Miata, oavsett hemvist.
Den här bloggen får heta Miata, eftersom jag är miataentusiast. Fast jag skriver inte strukturerat, utan om det som faller mig in. Det är inte alltid genomtänkt. Jag har inte heller brytt mig om att designa bloggen, eller ta in tjusiga, redigerade bilder.
Det var ett tag sedan jag skrev om Miata. Min röda MX5 ruvar i sitt ide och väntar på vårvärmen. Då blir det åka av!
Miata är en kompetent sportbil. Visserligen är prestandan inte överdådlig, men vägegenskaper och körkänsla gör miatan till ett seriöst redskap för sportig körning.
Miata har blivit en dundersuccé, med snart 1 miljon tillverkade exemplar. Klassisk sportbil, seriöst byggd, med kvalitet som bara några få japanska tillverkare mäktar med, och ett rimligt pris är framgångsreceptet.
Miata är den enda bil som förtjänar epitetet "folksportbil". I finanskrisens spår kan man nu köpa fabriksnya från 180.000 kr, kanske det finns ytterligare prutmån, och en fullt fungerande, men lite luggsliten begagnad kan inhandlas från 35.000 kr.
Snacka om körglädje för rimliga pengar!
På 50 och 60- talet fanns det gott om folksportbilar: Framförallt brittiska Triumph och MG och någon italienare som FIAT 124 cab.
Det var en i många avseenden en lycklig tid.
Jag tänkte beröra en annan tragisk, men föga uppmärksammad effekt av finanskrisen: Decimeringen av roliga bilar. Att dyra skrytbilar läggs ner rör mig inte i ryggen. Men när prisvärda sportbilar läggs ner känner jag sorg.
För att ta några exempel: Toyota har slutat tillverka MR2 och har nu ingen körglad bil i modellprogrammet. För en vecka sedan kom chockbeskedet att Honda lägger ner den legendariska S2000 utan ersättare. Honda anger finanskrisen som orsak.
Visserligen är S2000 lite dyr för att kallas folksportbil, men superprestanda, superkvalitet och begagnade under 200.000 kr gör den ändå till ett klipp.
Jag känner lite oro inför miatans framtid. Enligt Mazda kommer en ersättare 2012. Lättare och bränslesnålare än dagens generation. Så långt är jag med. Dagens bilar lider av övervikt.
Men när man säger att dagens Miata är för feg i designen blir jag rädd. Nuförtiden ska bilar ha aggressiv design, jag frågar mig varför.
Häromdagen såg jag en film från tidigt 60- tal som utspelade sig i Rom. Det slog mig hur vänligt designade bilarna var på den tiden. Även Mercedes "bullmerca" såg snäll ut, dessutom fint rundad med utsökta proportioner.
Många av dagens bilar ser för djävliga ut, med arga fronter och groteska överhäng.
Blir nya miatan en hybrid med datastyrd automatlåda får jag frossa. Att inte kunna njuta av sången från den varvvilliga twincammotorn eller njuta av den mekaniska, kärva precisionen i bilvärldens bästa växellåda.
Som tur är håller miatan en enastående kvalitet: Min egen 91:a kan med lite skötsel hänga med många år till. Köper jag en bättre begagnad NC, kommer den överleva mig.
Den här bloggen får heta Miata, eftersom jag är miataentusiast. Fast jag skriver inte strukturerat, utan om det som faller mig in. Det är inte alltid genomtänkt. Jag har inte heller brytt mig om att designa bloggen, eller ta in tjusiga, redigerade bilder.
Det var ett tag sedan jag skrev om Miata. Min röda MX5 ruvar i sitt ide och väntar på vårvärmen. Då blir det åka av!
Miata är en kompetent sportbil. Visserligen är prestandan inte överdådlig, men vägegenskaper och körkänsla gör miatan till ett seriöst redskap för sportig körning.
Miata har blivit en dundersuccé, med snart 1 miljon tillverkade exemplar. Klassisk sportbil, seriöst byggd, med kvalitet som bara några få japanska tillverkare mäktar med, och ett rimligt pris är framgångsreceptet.
Miata är den enda bil som förtjänar epitetet "folksportbil". I finanskrisens spår kan man nu köpa fabriksnya från 180.000 kr, kanske det finns ytterligare prutmån, och en fullt fungerande, men lite luggsliten begagnad kan inhandlas från 35.000 kr.
Snacka om körglädje för rimliga pengar!
På 50 och 60- talet fanns det gott om folksportbilar: Framförallt brittiska Triumph och MG och någon italienare som FIAT 124 cab.
Det var en i många avseenden en lycklig tid.
Jag tänkte beröra en annan tragisk, men föga uppmärksammad effekt av finanskrisen: Decimeringen av roliga bilar. Att dyra skrytbilar läggs ner rör mig inte i ryggen. Men när prisvärda sportbilar läggs ner känner jag sorg.
För att ta några exempel: Toyota har slutat tillverka MR2 och har nu ingen körglad bil i modellprogrammet. För en vecka sedan kom chockbeskedet att Honda lägger ner den legendariska S2000 utan ersättare. Honda anger finanskrisen som orsak.
Visserligen är S2000 lite dyr för att kallas folksportbil, men superprestanda, superkvalitet och begagnade under 200.000 kr gör den ändå till ett klipp.
Jag känner lite oro inför miatans framtid. Enligt Mazda kommer en ersättare 2012. Lättare och bränslesnålare än dagens generation. Så långt är jag med. Dagens bilar lider av övervikt.
Men när man säger att dagens Miata är för feg i designen blir jag rädd. Nuförtiden ska bilar ha aggressiv design, jag frågar mig varför.
Häromdagen såg jag en film från tidigt 60- tal som utspelade sig i Rom. Det slog mig hur vänligt designade bilarna var på den tiden. Även Mercedes "bullmerca" såg snäll ut, dessutom fint rundad med utsökta proportioner.
Många av dagens bilar ser för djävliga ut, med arga fronter och groteska överhäng.
Blir nya miatan en hybrid med datastyrd automatlåda får jag frossa. Att inte kunna njuta av sången från den varvvilliga twincammotorn eller njuta av den mekaniska, kärva precisionen i bilvärldens bästa växellåda.
Som tur är håller miatan en enastående kvalitet: Min egen 91:a kan med lite skötsel hänga med många år till. Köper jag en bättre begagnad NC, kommer den överleva mig.
Kommentarer
Trackback
