Valfebern börjar
Med snart bara ett halvår till nästa val börjar temperaturen stiga. Opinionsundersökningar duggar nu tätt. Det går upp och ner för de olika partierna, än så länge har inget av riksdagens nu rätt så många småpartier hamnat under riksdagsspärren.
Sensationen består i att SD verkar komma över spärren, men om det verkligen blir så återstår att se.
Det gullas nu enormt med MP och i synnnerhet med Maria Wetterstand. Högst förståeligt, hon är snygg (vackrast i riksdagen?), påläst och har en sympatiskt framtoning, resonerar sakligt utan fula påhopp på motståndare. Hon är ovanligt välutbildad för att vara politiker (Sahlin har väl knappt gymnasieutbildning).
Jag gillar vissa saker med miljöpartiet, som respekt för människans frihet, i kontrast till socialistiska partier. Även systemet med språkrör är genialiskt.
Framgångarna har heller inte uteblivit, opinionsundersökningar indikerar att MP nu är tredje största parti med drygt 9 procent.
Nu tror jag framgången mycket är en wetterstrandeffekt, den dagen hon träder åt sidan finns chansen/ risken (välj själv!) att Mp faller tillbaka.
Parallellen med Vänsterpartiet under Schyman kan dras....
Om Mp vill minimera risken för att så sker, ska de förstås plocka in Gustaf Fridolin som ett av språkrören. En sympatisk, kunnig och engagerad kille som kommer dra röster.
För mig är det dock uteslutet att rösta på Mp: Ett tillväxtfientligt parti som vill avveckla kärnkraften, tokhöja skatter på el och bensin. Och som säger nej till EU och euron.
Därför är jag kritisk till Alliansen nu gullar så intensivt med Mp, och pratar om Mp som ett möjligt alternativ i en framtida borgerlig regering.
Rädslan för Sd:s eventuella rikdagsdebut ligger förstås bakom.
Jag tycker inte politiker ska ägna sig åt övertaktiserande. Nu är det tid att sluta gulla med Mp och ställa kritiska frågor om partiets politik och dess förödande konsekvenser för Sverige.
Det gäller även pressen som av någon anledning inte alls granskar Mp med samma kritiska måttstockar som andra partier.
Sensationen består i att SD verkar komma över spärren, men om det verkligen blir så återstår att se.
Det gullas nu enormt med MP och i synnnerhet med Maria Wetterstand. Högst förståeligt, hon är snygg (vackrast i riksdagen?), påläst och har en sympatiskt framtoning, resonerar sakligt utan fula påhopp på motståndare. Hon är ovanligt välutbildad för att vara politiker (Sahlin har väl knappt gymnasieutbildning).
Jag gillar vissa saker med miljöpartiet, som respekt för människans frihet, i kontrast till socialistiska partier. Även systemet med språkrör är genialiskt.
Framgångarna har heller inte uteblivit, opinionsundersökningar indikerar att MP nu är tredje största parti med drygt 9 procent.
Nu tror jag framgången mycket är en wetterstrandeffekt, den dagen hon träder åt sidan finns chansen/ risken (välj själv!) att Mp faller tillbaka.
Parallellen med Vänsterpartiet under Schyman kan dras....
Om Mp vill minimera risken för att så sker, ska de förstås plocka in Gustaf Fridolin som ett av språkrören. En sympatisk, kunnig och engagerad kille som kommer dra röster.
För mig är det dock uteslutet att rösta på Mp: Ett tillväxtfientligt parti som vill avveckla kärnkraften, tokhöja skatter på el och bensin. Och som säger nej till EU och euron.
Därför är jag kritisk till Alliansen nu gullar så intensivt med Mp, och pratar om Mp som ett möjligt alternativ i en framtida borgerlig regering.
Rädslan för Sd:s eventuella rikdagsdebut ligger förstås bakom.
Jag tycker inte politiker ska ägna sig åt övertaktiserande. Nu är det tid att sluta gulla med Mp och ställa kritiska frågor om partiets politik och dess förödande konsekvenser för Sverige.
Det gäller även pressen som av någon anledning inte alls granskar Mp med samma kritiska måttstockar som andra partier.
Kommentarer
Trackback
