miata

Tiden går fort, mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Alla som var med på den tiden minns säkert; det otroliga hände, muren föll, kommunistregimerna i Europa föll som bowlingkäglor.

Det var en härlig tid, full av hopp. Nu vet vi bättre, det finns fortfarande diktaturer som Iran, Burma och Nordkorea.
Utvecklingen går rentav åt fel håll i vissa länder som Venezuela, och i Europa skördar högerpopulistiska, ibland rent rasistiska partier framgångar.

Euforin från 1989 har lagt sig, och det är bara att inse att demokrati är skör och bräcklig och alltjämt måste försvara sig.
Därför behövs både stark militär styrka, NATO, som försvarar den fria världen och en effektiv underättelsetjänst som har koll på terroristorganisationer.

Sommaren 1989 åkte jag på europasemester i en ny tjänstebil, en silvergrå Ford Escort med sollucka. Bilen var tungt packad med campingutrustning.
Vi tog färjan från Ystad till Swinoujschie, beläget på polska rivieran. Färjan var en gammal rostig skorv som stank diesel och surkål.
Vädret var toppen, soligt och 25 grader varmt, så vi satt på soldäck under hela resan på ca 8 timmar.

På bildäck var det Polski FIAT, ofta med släp som härbärgerade kylskåp och spisar, ett tecken på planhushållningens varubrist.

När vi körde av färjan, var det som att komma till en annan värld. Ett ibland skrämmande förfall, men också lite pittoreskt gammaldags som en gammal journalfilm.
Vägarna var smala, men vackra, kantade med svalkande poppelträd.
Landskapet i norra Polen är tilltalande, böljande med mycket bokskog.
Byarna hade gamla hus och kullerstensgator.
Bilparken bestod av små Polski FIAT 126 och den större 125, samt några sovjetiska LADA, en och annan östtysk Wartburg eller Trabant. Alla rök blårök och luktade bensin och olja.
Endast LADA finns kvar idag av dessa bilmärken, sörjda av få. Den klassiska modell 124 som FIAT lanserade 1966 tillverkas fortfarande, men säljs bara på den ryska marknaden.

Vi hittade en camping i Stettin, där Churchill redan 1946 förutsåg att järnridån skulle dras. Han fick kusligt rätt, fast järnridån hamnade ännu längre västerut, nära Lubeck.

Dagen efter fortsatte vi till södra Polen, som kallades "Dödens Triangel", då Europas mest förorenade plats med stålverket Nova Huta.
Vi besökte Osweciem, på tyska Auschwitch, en plats alla borde ha besökt. Varje ny generation måste få inblick i nazismems ondska.

Sedan gjorde vi halt i Krakow, en av europas vackraste gamla städer.

Vi fortsatte över Tatrabergen, in i dåvarande Tjeckoslovakien, drog förstås till Prag, min favoritstad alla kategorier.
Hotellet var vackert i jugendstil, men ohjälpligt förfallet och är idag rivet. Idag står där ett varuhus.
Vi åt middag på hotellet, dukarna och servitören såg skitiga ut, men wienerschitzeln och pilsnern smakade ljuvligt.
Det var kommunistiskt, klockan 10 på kvällen stängde allt, jag ville uppsöka en ölhall, det enda jag hittade som var öppet var en bar som serverade sliskiga drinkar, bartendern hade sorgsen uppsyn, bakom bardisken var väggen tapetserad med en bild på en söderhavsö, med palmer och allt. Jag tror även en bikinibrud fanns med.... Rena 70- talet.

Resan fortsatte söderut, Österrike, Kroatien där vi tillbringade några dagar på Pulahalvön i en vacker medeltida stad som heter Vrsar.

Sedan stannade vi en vecka vid Balatonsjön i Ungern. Härliga bad, god ungersk gulash och Pilsner Urquell. Man var valutasvin, det kostade nästan ingenting.
Massor med tyskar förstås, både från väst och öst.

Förra sommaren besökte jag Balaton och hyrde en cykel. Det går cykelväg nästan runt hela sjön. Det kändes vemodigt. Massor med nedlagda hotell och campingplatser.
Helt klart har turismen gått ner, och jag tror inte bara det beror på den ekonomiska krisen.
Alla tyskar är nu fria att resa dit de vill, och många har fått bättre ekonomi och åker kanske till Spanien, Mexico eller Thailand istället.

Jag minns från den resan staden Wroclaw. Kommunismens färg är inte i första hand röd, utan grå. Jag trodde ett tag jag tappat färgseendet, allt var grått, till jag till sist såg en röd blomma i ett fönster.

Det var också problem med tankningen. Min nya, fina Ford hade katalysator som var något nytt på den tiden. Det krävdes blyfri bensin, som inte fanns i öst.
En tekniker hade försäkrat mig att "katten" klarar några tankar med blybensin utan att ta skada. Han hade rätt, visade det sig.
Värre var den usla oktanhalten på soppan. Forden krävde 95 oktan. Hade jag tur hittade jag 86 oktanik. En gång fick jag tanka så lågt som 75 oktanig.
Motorn spikade grymt vid minsta gaspådrag och glödtände som en gammal sextitalare när jag slog av motorn.

Det var till att köra med ett ägg på gaspedalen för att inte kvadda motorn.

När vi kom till Österrike kunde jag äntligen tanka högoktanigt och trampa gasen i botten på Autobahn!