Helgkul
I lördags åkte jag till den trevliga staden på Sveriges framsida och hälsade på min gode vän och vapenbroder sedan många år som bor i den trivsamma stadsdelen majorna.
Han kallas för "spanaren". Två andra goda vänner dök också upp, "snabben" och "anglofilen".
Kvällen började hemma hos spanaren med snabbt hopraffsad pastamat som smakade riktigt gott, trots att anrättningen var helt improviserad.
Med magarna fyllda gjordes sedan en provning med porteröl, fyra sorter, en svensk, en tjeckisk, en amerikansk och en engelsk med namnet "Black Wytch".
Den sistnämda var solklart bäst, ansåg vi alla fyra.
Kvällen avslutades på en lokal pub där vi råkade i samspråk med några intressanta människor: En kille var mycket intresserad av klockor, och då jag nyligen ögnat igenom en bok som handlar om klockor, föreslog jag en "Glashutte" från Thuringen.
Vi enades om att prislappen var i överkant, för både hans och min budget, ca 70.000 kr.
Vid vårt bord satt även en granne till spanaren, en grabb i 20 årsåldern. Det visade sig att han var stor fantast av James Last, oklart om det var av äkta kärlek, eller någon ironi att kokettera med för att vara motvalls mot andra jämnåriga.
Oavsett vilket, kände jag sympati med grabben, jag var själv lite motvalls i yngre dagar, en egenskap som slipats ner med åren.
Jag fick nästan en nostalgisk tår i ena ögat, James Last är för mig 70- tals party, långt hår, polisonger (som nu blivit modernt igen!). Kavajerna var i plysch och färgerna gick i brunt och orange. Kult är ordet!
Det är från tiden när våra föräldrar nyss trätt in i medelådern och det festades loss med just den sortens musik.
James Last sågs förstås av den i huvudsak vänsterorienterade kultureliten med avsky. Seriösa jazzälskare sågade förstås också dessa tyska band och lyssnade hellre på Miles Davies.
Visst, James Last var inte nyskapande. Men det var bra hantverk, riktiga blåsorkestrar, det var innnan syntarnas tid.
Det var smöriga, romantiska ballader med mycket stråkar.
Törs man säga: Det lät bra helt enkelt.
Om någon är intresserad, så lever visst James Last fortfarande, 81 år gammal, och ska göra en konsert kommande sommar, troligen i Bayern, där man har en faiblesse för blåsorkestrar.
Den unge mannen var bestämt inriktad på att åka dit.
Vi tog varsin Guinness på krogen, endast spanaren tog två, då något "missförstånd" skedde vid beställningen, så han "uppoffrade" sig.
Våra bordsgrannar drog vidare till en bluesklubb, men vi valde att bryta och gick hem strax före ett. För tjugo eller rent av tio år sedan hade jag kanske resonerat annorlunda.
Man blir klokare, eller tråkigare med åren, vi vaknade fräscha och utsövda på söndagmorgonen och intog en rejäl frukost, sedan en rejäl promenad innan hemfärd.
