Bilindustrins stålbad
Bilexperter har länge hävdat att antalet biltillverkare drastiskt kommer minska. Det finns en överkapacitet både på antalet tillverkade bilar och bilmärken.
Många biltillverkare gör ungefär samma sorts bilar som inte tillför något speciellt. Jag vill hävda att där har vi ett av problemen för svensk bilindustri.
Kritiken att Volvo är törstiga är delvis sann, men Volvo har redan idag relativt snåla dieselbilar. En V70 med den fina tvålitersdieseln drar inte mer än en Toyota Prius.
Däremot håller den inte samma kvalitet, jag läste en artikel i Teknikens Värld om Priusens enastående kvalitet. Det är nog marknadens bästa bil, trots avancerad konstruktion.
Kvalitet var tidigare en paradgren för Volvo, idag har andra hunnit ikapp och kört förbi.
Säkerhet var också ett adelsmärke. För bara tjugo är sedan var japanska bilar farliga att krocka i och rostkänsliga, men redan då driftsäkra och med outslitlig mekanik, idag är både krockskydd och rostskydd i världsklass.
Bilar har blivit bättre men mer likriktade. Många konsumenter bryr sig inte om vilket land bilen kommer ifrån, bara den är bra och prisvärd.
Förr, när bilar var mer särpräglade, fanns det konsumenter som ville ha en bil från ett visst land, eller rent av fabrik. En amerikansk SAAB- fantast uppskattade en säregen 900 från Trollhättan.
Den sortens kunder är nu borta, när bilars särprägel alltmer försvinner.
Bilexperterna ser ut att få rätt, många tillverkare kommer slås ut, om några år finns kanske bara 5 stora koncerner kvar.
Lyckligtvis kommer det nog alltid finnas plats för roliga bilar, som görs i mindre antal. En Caterham kostar som en Volvo, men ger skopvis med körglädje.
Lotus har nog också framtiden för sig, som med ny kapitalstark ägare satsar miljövänligt, utan att kompromissa med körgädje och låg vikt.
Mazda kommer nog också överleva och MX5 Miata som nu tillverkats i en miljon exemplar.
När alla bilar blir elektriska och lika inspirerande att köra som ett dataspel, behövs en bil med gammaldags körgädje, bakhjulsdriven, med knivskarp styrning och exakt växellåda med kärv mekanisk precision.
Många biltillverkare gör ungefär samma sorts bilar som inte tillför något speciellt. Jag vill hävda att där har vi ett av problemen för svensk bilindustri.
Kritiken att Volvo är törstiga är delvis sann, men Volvo har redan idag relativt snåla dieselbilar. En V70 med den fina tvålitersdieseln drar inte mer än en Toyota Prius.
Däremot håller den inte samma kvalitet, jag läste en artikel i Teknikens Värld om Priusens enastående kvalitet. Det är nog marknadens bästa bil, trots avancerad konstruktion.
Kvalitet var tidigare en paradgren för Volvo, idag har andra hunnit ikapp och kört förbi.
Säkerhet var också ett adelsmärke. För bara tjugo är sedan var japanska bilar farliga att krocka i och rostkänsliga, men redan då driftsäkra och med outslitlig mekanik, idag är både krockskydd och rostskydd i världsklass.
Bilar har blivit bättre men mer likriktade. Många konsumenter bryr sig inte om vilket land bilen kommer ifrån, bara den är bra och prisvärd.
Förr, när bilar var mer särpräglade, fanns det konsumenter som ville ha en bil från ett visst land, eller rent av fabrik. En amerikansk SAAB- fantast uppskattade en säregen 900 från Trollhättan.
Den sortens kunder är nu borta, när bilars särprägel alltmer försvinner.
Bilexperterna ser ut att få rätt, många tillverkare kommer slås ut, om några år finns kanske bara 5 stora koncerner kvar.
Lyckligtvis kommer det nog alltid finnas plats för roliga bilar, som görs i mindre antal. En Caterham kostar som en Volvo, men ger skopvis med körglädje.
Lotus har nog också framtiden för sig, som med ny kapitalstark ägare satsar miljövänligt, utan att kompromissa med körgädje och låg vikt.
Mazda kommer nog också överleva och MX5 Miata som nu tillverkats i en miljon exemplar.
När alla bilar blir elektriska och lika inspirerande att köra som ett dataspel, behövs en bil med gammaldags körgädje, bakhjulsdriven, med knivskarp styrning och exakt växellåda med kärv mekanisk precision.
Kommentarer
Trackback
