miata

Många betecknar sig som miljövänner, men ytterst få lever miljövänligt. Den mest miljövänlige torde vara en fattig afrikan som lever i en lerhydda.

I välfärdslandet Sverige är det knappast högavlönade, ledande miljöpartister som lever mest miljövänligt. De har hög levnadsstandard och åker på miljökonferenser på andra sidan jordklotet och tar knappast cykeln dit, utan flyg.

Den mest miljövänliga svensken är troligen en lågavlönad kvinna utan bil som bor i en liten fjärrvärmeuppvärmd lägenhet i tätort. Hon har dessutom så nära till jobbet i hemtjänsten att hon cyklar.

I bjärt kontrast till denna kvinna finner vi miljöpartiets Peter Eriksson, som deltar i alla viktiga konferenser, bor på landet och måste ha en fyrhjulsdriven jeep för att ta sig fram. Visserligen en Huyndai Santa Fee som är förhållandevis bränslesnål, men långt ifrån en miljöbil.

Själv är jag inget föredöme, men har heller aldrig utgett mig för det heller.

I min livstil finns plus och minus. På plussidan räknas att jag bor i tätort i fjärrvärrmeuppvärmd lägenhet. Jag har nära till jobbet och cyklar dit.
Sopsorteringen är inte överdriven i Skövde, vi har fortfarande den härliga HSB uppfinningen med sopinkast i trappuppgången.
Jag känner tillfredställelse att mina sopor hamnar det nya fjärrvärmeverket. Avgasreningen är otrolig och nästan ingen giftig rök kommer ur skorsternarna.

Jag jobbar som busschaufför. En modern landsvägsbuss drar ca 3 liter milen diesel, ungefär som en grym stadsjeep, men rymmer runt 50 personer.
Andå vägrar jag använda det numera så populära orwellska språkbruket och kalla bussar för miljövänliga.
En buss släpper fortfarande ut växthusgaser, den dagen vi får vätgas är jag beredd att tänka om.

Bilar och bilkörning ligger mig varmt om hjärtat. Eftersom jag inte behöver bil i arbetet är det nöjes och semesteresor som gäller. Max 1.000 mil om året.

På minuskontot finns också en och annan flygresa.

Marknadsförarna vill förstås att vi ska skaffa nya miljövänliga prylar. Där finns anledning till skepsis eftersom även tillverkningen är miljöbelastande.

I motsats till många hysteriska konsumenter känner jag en instinktiv motvilja mot att kassera fullt fungerande prylar. Desutom finns det roligare saker att lägga slantarna på, som en resa.

Mitt kylskåp är gammalt men fullt fungerande. Trots propagandan att köpa ett nytt energisnålt kommer jag byta först när mitt gamla går sönder. Visst drar den mer el, men jag spar ändå pengar på att skjuta upp bytet.

Min Sony tv är drygt 10 år och får gå till den lägger av. Moderna platt-teve är visst inte särskilt elsnåla och jag ogillar trenden mot allt större, vare sig det handlar om bilar eller tv.

Jag har två bilar, en Mazda MX5 från 92 och en åtta år gammal Nissan Primera. Ingen är förstås klassad som miljöbil, men bägge är bränslesnåla.
Min filosofi är att underhålla och köra tills reparationskostnaderna kommer och det inte längre lönar sig.

Är inte det rätt miljötänk att vägra slit och släng och köpa kvalitetsprylar som man nöter på under många år, istället för att ständigt köpa nytt?

Rent ekonomiskt är det åtminstone helrätt.