miata

Idag var jag ute och luftade miatan. Jag hade ett ärende till Hjo och valde de vackra, kurviga vägarna över Varola, Blikstorp och Korsberga.

Väl framme i Hjo öppnade jag den lätta motorhuven i aluminium (är det någon förbättring jag önskar är att Mazda laddar in ytterligare aluminium i karossen, eller varför inte kolfiber som avancerade cyklar?)

Hellre betalar jag extra för viktsänkande material än löjliga tillbehör som elstolar, elhissar eller absurt feta däck och fälgar som bara bidrar till en farsot som drabbar både bilar och mänskligheten, nämligen övervikt.

Jag lät motorn gå på tomgång och blickade ömt på den vackra twincammotorn med de två aluminiumkåporna och tändstiften i mitten. Motorn gick rent och fint och jag kollade oljan som var lätt gyllenbrun och krämig. Att Mazda härmat de klassiska twincammotorerna från klassiska  Alfa Romeo stör mig inte alls.
Jag hade en Alfa Romeo Alfetta en gång i tiden, en trevlig, körglad, vacker bil. Akilleshälen var synnerligen dålig kvalitet.

Jag minns en intressant resa till Slovenien och norra Italien med denna Alfetta. Det mesta gick sönder, och det var ett under att jag kom hem med bilen.

Visserligen var Alfan gammal vid denna tidpunkt, men inte lika gammal som min Miata, som snart fyller 18 år.

Jag har faktiskt hittat två fel på Miatan: Cigarrettändaren har aldrig fungerat under de åtta år bilen varit i min ägo. För några veckor sedan vred jag på stereon på hög volum, drabbades höger högtalare av en spricka.
Troligtvis inget jag kan reklamera hos Mazdas garantiavdelning.

Detta är förstås bagateller. Enligt Svensk Bilprovning är MX5 närmast totalt felfri. På Suven Volvo XC90 är varannan bil underkänd pga glappa styrleder. Kommentarer överflödiga!

Miata lanserades nådens år 1989. Vatten har runnit under broarna sedan dess, men även dagens Miata, världens mest producerade sportbil är konceptet trogen: Lätt, körglad och förhållandevis billig och bränslesnål.

På några punkter är originalmiatan överlägsen: Den är ännu lättare. Vissa detaljer är vackrare, mer klassiska som instrumenttavlan eller de små läckra kromade dörrhanttagen( påminner om Alfa Romeo Duetto från sextiotalet)
Eller twincammotorn. Nya Miatan har samma konstruktion, men motorn skyls av fula plastkåpor som alla dagens bilar.

Den nya, eller NC som den kallas är annars förstås en ännu bättre bil. Rostskyddet med hela 12 års garanti. Bromsarna är helt överlägsna med supereffektiva ABS.
Vägegenskaperna är egentligen inte bättre med urkopplat antisladd, men systemet är så effektivt att det ikopplat ger ännu bättre varvtider oavsett hur skicklig och rutinerad förare som kör.
Det är bara att kapitulera och inse att en utveckling skett.

Att Miatan numera har krockkuddar och ABS måste även en antiutrustningsfanatiker som jag bejaka. Elhissar ser jag dock på med skepsis.

Däremot har jag efter lång tvekan accepterat att AC numera är standard. Det höjer visserligen vikten, men på längre distanser i hög fart är det inte alltid charmigt att köra nercabbat, och alla cabägare vet att det blir synnerligen kvavt att köra uppcabbat i gassande sol.

Suffletten i Miata har alltid varit otroligt smidig. På några sekunder fäller man upp eller ner. Otroligt nog har Mazdas ingengörer gjort konstruktionen ännu smidigare på senaste NC.

För ett par somrar sedan körde jag ombord på polenfärjan. I kön såg jag en kille i en gammal MG Midget. Väl ombord på färjan monterade han suffletten med hjälp av stativpinnar som på ett gammalt tält. Trots att han var rutinerad tog det säkert 10 minuter.
Han hade polskt påbrå, men var anglofil när det gällde bilar. Han skulle hälsa på sin flickvän i Warszawa. Han tyckte nog jag åkte i en onödigt modern sportbil, men det dög ändå att hälsa och småprata lite.
Vi tog en drink i baren och gjorde därefter båda tidig kväll.

Dagen efter hägrade många landsvägsmil, jag siktade på Jelenia Gora, en trevlig "tysk" stad med ringmurar nära tjeckiska gränsen.