Humor
Det finns för lite humor i mitt liv. Vissa saker var faktiskt bättre förr, på 90- talet jobbade jag på en arbetsplats där framförallt en grandios humortalang gav krydda åt tillvaron.
Han har tyvärr lämnat detta jordeliv, men kommer alltid finnas i ljust minne så länge jag lever.
Det finns totalt humorbefriade människor, och sedan finns det många olika sorters humor. Själv är jag inte road av "under bältet "humor, inte därför att jag är speciellt pryd, utan för att det helt enkelt inte enligt min mening är speciellt roligt.
Samma sak med "roliga" historier, dels har man ofta hört de till leda i olika versioner, dels ingår det i spelet att man ska skratta, fast man inte har lust att skratta.
Det påtvungna, väluppfostrade "skrattet" som kommer från ens strupe liknar mest ett plågsamt väsande.
Min morfar var en historieberättare av rang, och han drog sig inte för absurda överdrifter. Det var ofta anekdoter ur det verkliga livet, som han skruvade upp till oanade höjder, och han fick hjärtliga gapskratt som kvittens.
En morbror till mig har ärvt denna talang.
Jag roas nog mest av verkliga händelser, som sedan kan återges som en god anekdot.
Som ett exempel, min morbror och jag och en kille till åkte bil till Paris en novembervecka i slutet på åttiotalet i en rymlig Ford Scorpio. Det var förresten i den bilen jag körde Paris- Puttgarden på 8 timmar på hemvägen, en sträcka på 120 mil.
Trafiken var gles, hastighetsmätaren stod närmast parkerad mellan 160 och 180 Km/h.
Endast korta kiss och tankpauser tilläts.
Detta var dock inte det roliga, även om det kan vara roligt att berätta om snabba bilfärder, eftersom det är totalt politiskt inkorrekt och kanske rent av töntigt macho att skryta om snabba bilfärder nuförtiden. Annat var det för några decennier sedan, då rådde andra värderingar.
Nu till det roliga, ett minne att skratta åt: På den tiden drabbades Frankrike av diverse terrorist och bombdåd, och hade infört stränga visumkrav, bl.a mot Sverige, som ansågs (förmodligen korrekt) ha för slappa kontroller.
Dåvarande utrikesminister Sten Andersson tuggade fradga och hotade att infinna sig till ett toppmöte i Paris utan giltigt visum. (Hur den historien slutade minns jag inte)
Sent på kvällen kom vi till franska gränsen, det var fredagkväll. En tullare stegade fram, rödbrusig i ansiktet av Brieost och rödvin.
Han gick in i sitt kyffe och bad oss vänta. En kvart gick, inget hände. Vi var hungriga och hade siktat in oss på middag i Compiegne, (Där Versaillesfreden slöts och där Hitler senare förödmjukade fransmännen att skriva på kapitulationen)
Min morbror är en spjuver och jag är ibland beklagansvärt lättledd. Efter en kvart, akademisk eller inte, ingen tullare i sikte, framkastade morbrodern, "Äh vi drar".
Vi smög iväg med släckt lyse, efter en kvart var vi ute på motorvägen, vi svängde av mot närmaste stad och åt en god, sen middag.
Efter middagen hade vi ingen större brådska, utan tog den vanliga landsvägen "Route nationale" istället för autorouten.
När vi i snabbt närmade oss en nordfransk by noterade jag en vit skåpbil, troligen en Renault. Ut for en uniformsklädd kille med stoppspade.
"Helvete, tänkte jag, polis och fortkörning, ingen bra kombination."
Lugnet infann sig dock när jag såg att det stod "Douane" på spaden, alltså "Tull".
Killen var barsk och förhörde sig ingående över vad vi skulle göra i Frankrike. Dock inte ett ord beträffande vår smitning från tullen.
Empatisk som jag är, hoppas jag att den rödbrusige tullaren inte fick alltför mycket skäll av chefen.
Engelsmän är överlägsna på humor. Understatement kan vara oerhört roande. En semester jag minns försökte en god vän limma på en kvinna som inte var mottaglig för dennes charm.
En engelsman i sällskapet fällde då den träffsäkra kommentaren, "well, they seems to have nice konversation".
Engelsmännen är även bäst på officiell humor. Jag älskar John Cleese och har läst alla Woodhouseböcker.
Närbesläktat men väsensskilt från humor är förstås ironi. Jag tycker inte ironi är speciellt roligt, oftast missar jag ironiska poänger.
Jag kan själv vara ironisk, men då handlar det inte om att vara rolig, utan att förlöjliga en företeelse eller person jag finner misshaglig.
Han har tyvärr lämnat detta jordeliv, men kommer alltid finnas i ljust minne så länge jag lever.
Det finns totalt humorbefriade människor, och sedan finns det många olika sorters humor. Själv är jag inte road av "under bältet "humor, inte därför att jag är speciellt pryd, utan för att det helt enkelt inte enligt min mening är speciellt roligt.
Samma sak med "roliga" historier, dels har man ofta hört de till leda i olika versioner, dels ingår det i spelet att man ska skratta, fast man inte har lust att skratta.
Det påtvungna, väluppfostrade "skrattet" som kommer från ens strupe liknar mest ett plågsamt väsande.
Min morfar var en historieberättare av rang, och han drog sig inte för absurda överdrifter. Det var ofta anekdoter ur det verkliga livet, som han skruvade upp till oanade höjder, och han fick hjärtliga gapskratt som kvittens.
En morbror till mig har ärvt denna talang.
Jag roas nog mest av verkliga händelser, som sedan kan återges som en god anekdot.
Som ett exempel, min morbror och jag och en kille till åkte bil till Paris en novembervecka i slutet på åttiotalet i en rymlig Ford Scorpio. Det var förresten i den bilen jag körde Paris- Puttgarden på 8 timmar på hemvägen, en sträcka på 120 mil.
Trafiken var gles, hastighetsmätaren stod närmast parkerad mellan 160 och 180 Km/h.
Endast korta kiss och tankpauser tilläts.
Detta var dock inte det roliga, även om det kan vara roligt att berätta om snabba bilfärder, eftersom det är totalt politiskt inkorrekt och kanske rent av töntigt macho att skryta om snabba bilfärder nuförtiden. Annat var det för några decennier sedan, då rådde andra värderingar.
Nu till det roliga, ett minne att skratta åt: På den tiden drabbades Frankrike av diverse terrorist och bombdåd, och hade infört stränga visumkrav, bl.a mot Sverige, som ansågs (förmodligen korrekt) ha för slappa kontroller.
Dåvarande utrikesminister Sten Andersson tuggade fradga och hotade att infinna sig till ett toppmöte i Paris utan giltigt visum. (Hur den historien slutade minns jag inte)
Sent på kvällen kom vi till franska gränsen, det var fredagkväll. En tullare stegade fram, rödbrusig i ansiktet av Brieost och rödvin.
Han gick in i sitt kyffe och bad oss vänta. En kvart gick, inget hände. Vi var hungriga och hade siktat in oss på middag i Compiegne, (Där Versaillesfreden slöts och där Hitler senare förödmjukade fransmännen att skriva på kapitulationen)
Min morbror är en spjuver och jag är ibland beklagansvärt lättledd. Efter en kvart, akademisk eller inte, ingen tullare i sikte, framkastade morbrodern, "Äh vi drar".
Vi smög iväg med släckt lyse, efter en kvart var vi ute på motorvägen, vi svängde av mot närmaste stad och åt en god, sen middag.
Efter middagen hade vi ingen större brådska, utan tog den vanliga landsvägen "Route nationale" istället för autorouten.
När vi i snabbt närmade oss en nordfransk by noterade jag en vit skåpbil, troligen en Renault. Ut for en uniformsklädd kille med stoppspade.
"Helvete, tänkte jag, polis och fortkörning, ingen bra kombination."
Lugnet infann sig dock när jag såg att det stod "Douane" på spaden, alltså "Tull".
Killen var barsk och förhörde sig ingående över vad vi skulle göra i Frankrike. Dock inte ett ord beträffande vår smitning från tullen.
Empatisk som jag är, hoppas jag att den rödbrusige tullaren inte fick alltför mycket skäll av chefen.
Engelsmän är överlägsna på humor. Understatement kan vara oerhört roande. En semester jag minns försökte en god vän limma på en kvinna som inte var mottaglig för dennes charm.
En engelsman i sällskapet fällde då den träffsäkra kommentaren, "well, they seems to have nice konversation".
Engelsmännen är även bäst på officiell humor. Jag älskar John Cleese och har läst alla Woodhouseböcker.
Närbesläktat men väsensskilt från humor är förstås ironi. Jag tycker inte ironi är speciellt roligt, oftast missar jag ironiska poänger.
Jag kan själv vara ironisk, men då handlar det inte om att vara rolig, utan att förlöjliga en företeelse eller person jag finner misshaglig.
Kommentarer
Trackback
