miata

Det bor nog en liten ensamvarg i mig. Missförstå mig rätt, jag är oftast social och trivs med människor omkring mig, speciellt nära och kära. Jag träffar massor med folk på jobbet och trivs med det. Alla är inte trevliga, men de flesta är det. Det beror ofta på vilken attityd man själv har. Är man vänlig och trevlig får man ofta samma bemötande tillbaka.

Ibland stämmer inte personkemin, jag har råkat ut för två riktiga surkartar till kollegor denna vecka. De råkar vara två enligt min mening bittra kvinnor, men jag lägger ingen könsaspekt, det kunde lika gärna vara två vresiga gubbar.
Jag blev visserligen sur, men valde att inte ge igen, jag är aggressionshämmad och avskyr bråk.
Låter vattnet rinna av, som på fåglar som genom sina fantasiska vattenavisande fjädrar inte störs av väta.

Jag beklagade mig hos en kollega som basar på den avdelning jag befann mig i veckan: Han log, och sa "var snäll mot häxan".
Sagt och gjort, när jag stötte på denna dam försökte jag vara trevlig och småprata litet och kunggjorde att jag kommer på fredag. Repliken var obetalbar: "På fredag har jag semester och då slipper jag se dig".
Mitt svar: "Ha en trevlig semester".

Egentligen är jag inte enbart emot vresiga människor, om det finns humor och glimt i ögonen bakom sarkasmerna.
Men bara negativism och bitterhet gör mig trött och den sortens människor ger mig lust att lägga benen på ryggen och avlägsna mig så långt som möjligt.

Efter en lång arbetsvecka är det nu underbart att sitta ensam hemma. Det är fredagkväll, min fru umgås med sina vänner, jag sitter och skriver dessa rader i total tystnad.

Jag ska snart dra igång en DVD. Inget om krig eller annat elände, utan någon komedi. Kanske en Rosa Pantern eller Fawlty Tower med John Cleese.

Världshusvärden Basil är precis den sortens vresiga, otrevliga människor jag uppskattar. Teatralisk och komisk!