Fredagkväll
Jag sitter ensam hemma med en liten whisky och stereon spelar Scott Hamilton " Back in New York". Min fru är hos vänner, de numera snart vuxna barnen har roligare saker för sig än att lyssna på jazz med mig. Sonen har förresten nyligen flyttat till sin första lägenhet, i min stad är priserna fortfarande vettiga, vi hittade en fräsch etta för 62.000 kr med en hyra på 1.800 kr.
Trots att jag trivs med människor omkring mig, har jag också ett behov av ensamhet ibland. Att umgås med nära och kära är viktigt för att må bra. Att träffa nya bekantskaper, hur flyktiga de än är, ger stimulans. Speciellt är det en kick när man råkar på någon som man omedelbart känner är på samma väglängd.
Men ibland behöver man vara för sig själv. Varva ner och försjunka i tankar. Sträckläsa en god bok utan att bli störd.
Ta en cykeltur på ett par timmar eller ett par dagar. Ta miatan på en tur, några mil eller hundra mil.
Då finns tid för kontemplation och en frihetskänsla. Behovet av att byta miljö ett tag.
Vi lever i en totalt oromantisk tidsera. Bilen ses inte längre som den frihetsmaskin den en gång var. Bilar är miljösvin och ett nödvändigt ont, sådan är jargongen.
Samtidigt har många gott om pengar och dålig smak och måste manifestera sin rikedom i en stadsjeep. Tyska "premiummärken" presenterar värstingmodeller med sjukligt höga prestanda och prislapp endast för nyrika.
Visst behövs det praktiska bruksbilar med låg prislapp. Lyckligtvis finns det några exempel, som 7 sitsiga rumänska Logan.
Det var roligare förr, då egensinniga konstruktörer ensamma kunde ta fram bilar som blev klassiker: Lefèbres och Bertinis Citroen DS, Issigonis geniala Mini eller Chapmans Lotusbilar.
Idag är bilar framtagna av kommitéer med en mix av kultur, allt är så komplicerat att ingen har helheten under sitt ansvar. Resultatet blir därefter.
Det bör dock stämma till eftertanke att några av senare års försäljningssuccéer är moderna uppföljare av klassiker, som BMW:s nya Mini.
Även jänkarna kommer nu med Mustang, för att inte tala om Challenger!
Jag är inte konsekvent hatare av muskelbilar, jag avskyr AMG mersor, men en Challenger, ja tack!
Den mest lyckade moderna retrobilen är förstås Mazda Miata, tillverkad i över 800.000 exemplar.
Collin Chapman kan le i sin bilhimmel och Mazda förtjänar en eloge för att tillverka en läcker, körglad bil med hög kvalitet till rimligt pris.
Att ta sin Miata på en kortare eller längre tur i vackra landskap på kurviga vägar är frihet. Det anses förmodligen mossigt med sådana åsikter i dag, men det bjuder jag på.
Trots att jag trivs med människor omkring mig, har jag också ett behov av ensamhet ibland. Att umgås med nära och kära är viktigt för att må bra. Att träffa nya bekantskaper, hur flyktiga de än är, ger stimulans. Speciellt är det en kick när man råkar på någon som man omedelbart känner är på samma väglängd.
Men ibland behöver man vara för sig själv. Varva ner och försjunka i tankar. Sträckläsa en god bok utan att bli störd.
Ta en cykeltur på ett par timmar eller ett par dagar. Ta miatan på en tur, några mil eller hundra mil.
Då finns tid för kontemplation och en frihetskänsla. Behovet av att byta miljö ett tag.
Vi lever i en totalt oromantisk tidsera. Bilen ses inte längre som den frihetsmaskin den en gång var. Bilar är miljösvin och ett nödvändigt ont, sådan är jargongen.
Samtidigt har många gott om pengar och dålig smak och måste manifestera sin rikedom i en stadsjeep. Tyska "premiummärken" presenterar värstingmodeller med sjukligt höga prestanda och prislapp endast för nyrika.
Visst behövs det praktiska bruksbilar med låg prislapp. Lyckligtvis finns det några exempel, som 7 sitsiga rumänska Logan.
Det var roligare förr, då egensinniga konstruktörer ensamma kunde ta fram bilar som blev klassiker: Lefèbres och Bertinis Citroen DS, Issigonis geniala Mini eller Chapmans Lotusbilar.
Idag är bilar framtagna av kommitéer med en mix av kultur, allt är så komplicerat att ingen har helheten under sitt ansvar. Resultatet blir därefter.
Det bör dock stämma till eftertanke att några av senare års försäljningssuccéer är moderna uppföljare av klassiker, som BMW:s nya Mini.
Även jänkarna kommer nu med Mustang, för att inte tala om Challenger!
Jag är inte konsekvent hatare av muskelbilar, jag avskyr AMG mersor, men en Challenger, ja tack!
Den mest lyckade moderna retrobilen är förstås Mazda Miata, tillverkad i över 800.000 exemplar.
Collin Chapman kan le i sin bilhimmel och Mazda förtjänar en eloge för att tillverka en läcker, körglad bil med hög kvalitet till rimligt pris.
Att ta sin Miata på en kortare eller längre tur i vackra landskap på kurviga vägar är frihet. Det anses förmodligen mossigt med sådana åsikter i dag, men det bjuder jag på.
Kommentarer
Trackback
