Judo
Judo är en sport man numera sällan hör talas om. Min stad är hyfsat dynamisk, har högskola och ett sjudande näringsliv, drygt 50.000 invånare, men mig veterligt ingen judoklubb. Jag tror läget är likadant överallt.
Jag har alltid avskytt sport, bland det värsta jag vet är sportkommentatorer som alltid skriker forcerat i radion som den värsta fascist. Jag gillar inte motsatsen heller, präster i morgonandakten som talar tillgjort mjukt.
Alla har inte talets gåva, men personer med en mix av mjukt och bestämt tal, kryddat med en behaglig röst lyssnar jag gärna på, även om ämnet inte intresserar speciellt.
Churchill är favorit, jag får rysningar av välbehag när jag hör bandupptagningar av hans tal.
Hitler är hans givna motsats, när man hör hans hatfyllda skrik har jag svårt att första att han kunde attrahera och förföra så många.
Däremot fanns det i nazismen en koreografi och estetism som jag mycket väl förstår kunde förföra. Nurnbergparaderna var mästerverk, liksom Leni Riefenstals filmer.
Det verkar som totalitära ideologier är skickligare på detta: Nordkorea, Ceacescos Rumänien, Sovjets parader saknar motstycke i den fria världen.
Nu åter till den ädla, defensiva sporten judo.
Som grabb pysslade jag lite med judo.
Det är nu många år sedan men viktiga reflexer sitter kvar.
Karate är i motsats till judo en aggressiv sport som syftar till att utdela slag. Judo handlar om att fälla motståndaren och att ramla rätt.
I det verkliga livet har jag aldrig fällt någon och lyckligtvis heller aldrig blivit angripen. Däremot har jag vurpat några gånger till fots och på cykeln i halkan.
Då har reflexen att aldrig ta emot med handen, utan fördelat fallets kraft med hela armen och undvikit att slå i huvudet fungerat.
Lite blåmärken, men inget brutet. Ingen sjukskrivning, inga allvarliga skador.
En vännina till min mor hade ett ganska "högt" bälte i judo.
En späd kvinna som en kväll blev angripen av en våldsman. Hon tog ett effektivt grepp på fanskapet och slängde honom i backen och sprang med lätta steg därifrån.
I min judogrupp var den bästa killen en tämligen tunn "plugghäst" som inte gillade sport. Men han var intelligent och hade gudabenådad teknik.
Det finns så mycket flummigt österländskt som haussas idag.
Men judo borde få en renässans.
Jag har alltid avskytt sport, bland det värsta jag vet är sportkommentatorer som alltid skriker forcerat i radion som den värsta fascist. Jag gillar inte motsatsen heller, präster i morgonandakten som talar tillgjort mjukt.
Alla har inte talets gåva, men personer med en mix av mjukt och bestämt tal, kryddat med en behaglig röst lyssnar jag gärna på, även om ämnet inte intresserar speciellt.
Churchill är favorit, jag får rysningar av välbehag när jag hör bandupptagningar av hans tal.
Hitler är hans givna motsats, när man hör hans hatfyllda skrik har jag svårt att första att han kunde attrahera och förföra så många.
Däremot fanns det i nazismen en koreografi och estetism som jag mycket väl förstår kunde förföra. Nurnbergparaderna var mästerverk, liksom Leni Riefenstals filmer.
Det verkar som totalitära ideologier är skickligare på detta: Nordkorea, Ceacescos Rumänien, Sovjets parader saknar motstycke i den fria världen.
Nu åter till den ädla, defensiva sporten judo.
Som grabb pysslade jag lite med judo.
Det är nu många år sedan men viktiga reflexer sitter kvar.
Karate är i motsats till judo en aggressiv sport som syftar till att utdela slag. Judo handlar om att fälla motståndaren och att ramla rätt.
I det verkliga livet har jag aldrig fällt någon och lyckligtvis heller aldrig blivit angripen. Däremot har jag vurpat några gånger till fots och på cykeln i halkan.
Då har reflexen att aldrig ta emot med handen, utan fördelat fallets kraft med hela armen och undvikit att slå i huvudet fungerat.
Lite blåmärken, men inget brutet. Ingen sjukskrivning, inga allvarliga skador.
En vännina till min mor hade ett ganska "högt" bälte i judo.
En späd kvinna som en kväll blev angripen av en våldsman. Hon tog ett effektivt grepp på fanskapet och slängde honom i backen och sprang med lätta steg därifrån.
I min judogrupp var den bästa killen en tämligen tunn "plugghäst" som inte gillade sport. Men han var intelligent och hade gudabenådad teknik.
Det finns så mycket flummigt österländskt som haussas idag.
Men judo borde få en renässans.
Kommentarer
Postat av: Joakim
Det kunde man även se när du sprang till spårvagnen alltså att du har Judon kvar i kroppen.... OBS: Inget skämt..
Trackback
