miata

Min klarröda, svensksålda 92:a har nyligen passerat 13.000 mil. Lite mil förvisso, men sjutton, snart arton år för en bil är ändå en respektabel ålder för en bil, där ofta mer en hälften av bilarna är skrotade.

Volvo leder fortfarande, med en medellivslängd runt tjugo år. Vissa märken ligger så lågt som bara 10- 12 år.

Min Miata har visserligen bara två ägare, mig själv och en dam som köpte den ny och behöll den i åtta år.

Den har levt ett hårt liv. Damen före mig körde på vintern och utsatte miatan för saltslask. Själv kör jag bara på sommaren för att skona karossen, däremot har jag piskat på Kinnekulle ring och andra ställen där bilens fantastiska väghållning kan utnyttjas, bl.a på glestrafikerade bergsvägar i Tatrabergen.
Jag har kört i nästan 40 gradig värme på ungerska puztan.

Bilen är helt orörd, förutom vanlig service. Visst syns en viss patina. Den röda lacken har bleknat på huv och bagagelucka. Lite rost finns runt "hundbenet".

Maskinellt är däremot allt i topp. Allt fungerar som det ska. Varenda besikning har varit utan anmärkning.
Originalsuffletten är hur tät som helst.

Häromdagen kom jag att tänka på att jag överhuvud taget aldrig behövt reparera något under de år hon varit min.
Inte ens en glödlampa!