Varför racercykel?
Efter att ha provat ett par racercyklar har jag tänkt om: De är jäkligt obekväma och opraktiska, ungefär som en extrem sportbil som en Lotus Exige jämfört med en mer allround Mazda Miata.
Jag blev rätt förtjust i en Bianchi i den för märket speciella ljusgröna färg, fram och bakgaffel i carbon och som grädde på moset Campagnioliväxlar och bromsar, nuförtiden när Shimano annars totalt dominerande.
De bästa och prisvärdaste ramarna och komponentsystemem kommer numera från Taiwan, endast när det handlar om riktigt exklusiva prylar kan det gamla cykellandet Italien ge asiaterna en match.
Bianchin var nog rätt prisvärd, nedsatt till drygt 11.000 kr och det var kul att dra en vända runt stan, den drog gillande blickar till sig. En riktig caféracer och klart billigare och miljövänligare sätt att dra till sig uppmärksamhet jämfört med en sportbil.
Det fodras en rätt maffig sportbil, Porsche eller Corvette om man vill uppnå den effekten. Mazda Miata är vanlig och folklig och kostar mindre än en Volvo, alla dessa importerade BMW och Audi cabbar som grabbar med bakvänd keps kör omkring i möts med gäspningar.
Sedan provade jag en Meridaracer för 8.000 kr. Lite enklare förstås med Shimano Tiagra, men i ärlighetens namn upplevdes ingen större skillnad på vägen jämfört med Bianchin.
Rätt snygg i blåmetallic, men den väckte inte uppmärksamhet på samma sätt.
Trots att själv kör en Crescent, upplever jag inte Crescent som speciellt prisvärda: Lite för tunga och dyra, varumärket kostar en slant.
Men som alltid, undantaget som bekräftar regeln: I Crescentprogrammet finns en väldigt trevlig sportcykel, med rakt styre med sköna barends. Jag tror den heter 388. Racerram med carbon framgaffel. Serösa fälgar. Bra komponenter överlag med Shimano Tiagra. Snygg avskalad design. Vikt runt 10 kg, pris 8.000 kr.
Klart prisvärd.
I motsats till en racer kan man montera stänkskydd och pakethållare, klart praktiskt. En cykel man använda både till vätterrundan och cykelsemestern.
Enda uppgraderingen jag skulle satsa på är riktigt bra däck, som klarar uppåt 7 kg tryck. Stötigt, visst, men gudabenådat lättrullat.
Jag har en bruksbil, en Nissan kombi, och en sportbil, en Mazda Miata. Därför är det logiskt att jag skaffar en sportcykel som ett komplement till min 3,5 år gamla hybridcrescent som snart rullat 1.200 mil.
Jag cyklar året runt, och har inte undgått att märka hur hårt vägsaltet sliter: Jag har bytt kedja, bakhjul och drev.
Jag har även en 80 tals Crescent i rosa-pärlemorvit med bockstyre i utmärkt skick. En rätt patetisk sak. Jag har utan framgång försökt sälja den på blocket.
Jag ska byta däck på den och köra med den i slasket och spara på slitaget på fincykeln.
Att ha tre cyklar är nog lagom. Jag skulle gärna ha en rolig bil till, men där sätter nog ekonomin stopp, dessvärre.
Jag blev rätt förtjust i en Bianchi i den för märket speciella ljusgröna färg, fram och bakgaffel i carbon och som grädde på moset Campagnioliväxlar och bromsar, nuförtiden när Shimano annars totalt dominerande.
De bästa och prisvärdaste ramarna och komponentsystemem kommer numera från Taiwan, endast när det handlar om riktigt exklusiva prylar kan det gamla cykellandet Italien ge asiaterna en match.
Bianchin var nog rätt prisvärd, nedsatt till drygt 11.000 kr och det var kul att dra en vända runt stan, den drog gillande blickar till sig. En riktig caféracer och klart billigare och miljövänligare sätt att dra till sig uppmärksamhet jämfört med en sportbil.
Det fodras en rätt maffig sportbil, Porsche eller Corvette om man vill uppnå den effekten. Mazda Miata är vanlig och folklig och kostar mindre än en Volvo, alla dessa importerade BMW och Audi cabbar som grabbar med bakvänd keps kör omkring i möts med gäspningar.
Sedan provade jag en Meridaracer för 8.000 kr. Lite enklare förstås med Shimano Tiagra, men i ärlighetens namn upplevdes ingen större skillnad på vägen jämfört med Bianchin.
Rätt snygg i blåmetallic, men den väckte inte uppmärksamhet på samma sätt.
Trots att själv kör en Crescent, upplever jag inte Crescent som speciellt prisvärda: Lite för tunga och dyra, varumärket kostar en slant.
Men som alltid, undantaget som bekräftar regeln: I Crescentprogrammet finns en väldigt trevlig sportcykel, med rakt styre med sköna barends. Jag tror den heter 388. Racerram med carbon framgaffel. Serösa fälgar. Bra komponenter överlag med Shimano Tiagra. Snygg avskalad design. Vikt runt 10 kg, pris 8.000 kr.
Klart prisvärd.
I motsats till en racer kan man montera stänkskydd och pakethållare, klart praktiskt. En cykel man använda både till vätterrundan och cykelsemestern.
Enda uppgraderingen jag skulle satsa på är riktigt bra däck, som klarar uppåt 7 kg tryck. Stötigt, visst, men gudabenådat lättrullat.
Jag har en bruksbil, en Nissan kombi, och en sportbil, en Mazda Miata. Därför är det logiskt att jag skaffar en sportcykel som ett komplement till min 3,5 år gamla hybridcrescent som snart rullat 1.200 mil.
Jag cyklar året runt, och har inte undgått att märka hur hårt vägsaltet sliter: Jag har bytt kedja, bakhjul och drev.
Jag har även en 80 tals Crescent i rosa-pärlemorvit med bockstyre i utmärkt skick. En rätt patetisk sak. Jag har utan framgång försökt sälja den på blocket.
Jag ska byta däck på den och köra med den i slasket och spara på slitaget på fincykeln.
Att ha tre cyklar är nog lagom. Jag skulle gärna ha en rolig bil till, men där sätter nog ekonomin stopp, dessvärre.
Kommentarer
Trackback
