Pol Pot eller Paul Potts?
Jag har motvilligt hängt på den senaste modeflugan "Facebook".
Där fick jag idag till min sorg reda på att Michael Jacksson lämnat jordelivet. Alltså inte det tvivelaktiga popsnöret med perverst intresse för småpojkar, utan whisky, öl och matlegenden Jacksson.
Det fick mig att fundera över den eviga frågan om gott och och ont, och gråzonen däremellan.
Popsnöret Jacksson hade en svår barndom, med en grym och krävande far. Det ursäktar inte hans handlande senare i livet, men kan duga som en delförklaring.
Jag tilhör definitivt inte hans fanclub, men måste motvilligt erkänna att hans bästa LP, "Thriller" är sanslöst bra.
"Whisky Jacksson" var oerhört kompetent och välformulerad och hittade alltid "le mot juste". Hans böcker kommer läsas långt efter hans frånfälle.
Jag lägger benen på ryggen så fort jag hör ordet "såpa", men har inte lyckats undgå att höra talas om Paul Potts, en enkel arbetargrabb i England, som i Englands motsvarighet till tv programmet Idol slagit världen med häpnad genom att sjunga opera nästan som ett proffs.
Jag gillar underdogs, och måste motvilligt ge dessa såpor en eloge, när någon ickepriviligerad från massan kan träda fram och exponera sin enorma begåvning.
Det intressanta med gott och ont är att det sällan går att måla allt i svart eller vitt: Kambodjas diktator Pol Pot var förmodlingen till över 90% ond, han förgjorde procentuellt fler av sitt folk än de tillika onda Hitler eller Stalin.
Andra ledare måste målas i gråskalor: Nixon var förstås en skurk, med Watergte och de oförlåtliga julbombningarna över Hanoi 1972. Men det var inte han som startade Vietnamkriget, det var Johnsson.
Men Nixon var också en underdog, i ständig kamp mot den förment charmiga Kennedyklanen, som fick allt serverat på ett silverfat. Kennedyklanen är gravt överskattade, gubben Joseph grundlade sin förmögenhet som whiskymagnat under förbudstiden och var därför diskvalificerad som president för USA.
Som Londonambassadör under kriget tyckte han att man borde deala med Hitler, och obstruerade Roosevelts "Lend and lease" program.
Kubakrisen kanske inte alls hade uppstått om Chrustjev haft att göra med en tuffing som Reagan. Till sist visade John F Kennedy tuffhet och Sovjet tvingades backa. Men det var nära ett kärnvapenkrig!
Ett forsonande drag hos den gamle skurken Nixon är att han gillade Johny Walker Black Label. Nuförtiden ska det snobbas med single malt och jag tror att Michael Jacksson kan göra tummen upp för denna utmärkta blended.
Där fick jag idag till min sorg reda på att Michael Jacksson lämnat jordelivet. Alltså inte det tvivelaktiga popsnöret med perverst intresse för småpojkar, utan whisky, öl och matlegenden Jacksson.
Det fick mig att fundera över den eviga frågan om gott och och ont, och gråzonen däremellan.
Popsnöret Jacksson hade en svår barndom, med en grym och krävande far. Det ursäktar inte hans handlande senare i livet, men kan duga som en delförklaring.
Jag tilhör definitivt inte hans fanclub, men måste motvilligt erkänna att hans bästa LP, "Thriller" är sanslöst bra.
"Whisky Jacksson" var oerhört kompetent och välformulerad och hittade alltid "le mot juste". Hans böcker kommer läsas långt efter hans frånfälle.
Jag lägger benen på ryggen så fort jag hör ordet "såpa", men har inte lyckats undgå att höra talas om Paul Potts, en enkel arbetargrabb i England, som i Englands motsvarighet till tv programmet Idol slagit världen med häpnad genom att sjunga opera nästan som ett proffs.
Jag gillar underdogs, och måste motvilligt ge dessa såpor en eloge, när någon ickepriviligerad från massan kan träda fram och exponera sin enorma begåvning.
Det intressanta med gott och ont är att det sällan går att måla allt i svart eller vitt: Kambodjas diktator Pol Pot var förmodlingen till över 90% ond, han förgjorde procentuellt fler av sitt folk än de tillika onda Hitler eller Stalin.
Andra ledare måste målas i gråskalor: Nixon var förstås en skurk, med Watergte och de oförlåtliga julbombningarna över Hanoi 1972. Men det var inte han som startade Vietnamkriget, det var Johnsson.
Men Nixon var också en underdog, i ständig kamp mot den förment charmiga Kennedyklanen, som fick allt serverat på ett silverfat. Kennedyklanen är gravt överskattade, gubben Joseph grundlade sin förmögenhet som whiskymagnat under förbudstiden och var därför diskvalificerad som president för USA.
Som Londonambassadör under kriget tyckte han att man borde deala med Hitler, och obstruerade Roosevelts "Lend and lease" program.
Kubakrisen kanske inte alls hade uppstått om Chrustjev haft att göra med en tuffing som Reagan. Till sist visade John F Kennedy tuffhet och Sovjet tvingades backa. Men det var nära ett kärnvapenkrig!
Ett forsonande drag hos den gamle skurken Nixon är att han gillade Johny Walker Black Label. Nuförtiden ska det snobbas med single malt och jag tror att Michael Jacksson kan göra tummen upp för denna utmärkta blended.
Kommentarer
Postat av: Hanna ^^
är för trött för att läsa "allt" de där idag... gör ett nytt försök imån! hehe... natti!
Trackback
