miata

Japanska bilar har ofta med rätta beskyllts för att vara tråkiga och könlösa, och det finns fog för påståendet.
Däremot har driftsäkerheten och kvaliteten alltid varit överlägsen, även om rostskyddet varit undermålig på äldre japanare.

Den som gräver lite i japanbilars historik kan dock finna lysande exempel på entusiastbilar. Mazda Miata är självklar och det har tjatats om detta inte minst på denna blogg.

Låt mig nämna några: Sextiotalets Honda S200, en liten delikat sportkupé som varvade upp till 9.000 varv per minut. Dagens Honda S 2000 är en värdig efterträdare och en unik sportbil.
Dagens Honda Civic R är ytterst kompetent, hållbar och prisvärd.

Honda hade en läcker hybridbil redan 1999, Insight. Toppfart 180 km/h, drygt 0.3 liter milen vid snäll körning.
Hybridbilar kanske inte är körglada i klassisk mening, men Toyotas hybridbilar kommer bli klassiker, särskilt den första Priusen med små skottkärrehjul i magnesium.

Nissan har ofta hånats för att vara synonymt med tristess, ett orättvist omdöme.
Mellanklassbilen Bluebird var ofta trist, men den första sextiotalararen hade en läcker design, låt vara att det var en råkopia på Pininfarinadesignade Fiat 1500.

I början på nittiotalet kom Primera, en kompakt, sportig sedan med utmärkta prestanda. GT versionen med 150 hästar har även med dagens mått respektabla prestanda.
Chassit var överlägset europeiska konkurrenter och vägegenskaperna utmärkta.

När det handlar om Nissan, måste ändå Z bilarna framhållas. Modellen kom på 70 talet och blev en jättesuccé.
En klassisk sportbil, rak sexa, bakhjulsdriven, seriösa hjulupphängningar. Inget bjäfs, otroligt hållbar

Dagens Z är mer sofistikerad, men ändå trogen originalkonceptet. För betydligt mindre peng än en Porsche Boxster eller Cayman får man likvärdiga prestanda, men bättre driftsäkerhet.

Endast den som är insnöad på status väljer Porschen!