Nostalgi
När man uppnår en viss ålder, drabbas man av sjukan nostalgi. I mitt fall drabbades jag i relativt tidig ålder.
Nostalgi är närbesläktad med vemod, en sorgsen men samtidigt vacker känsla.
Vemod över livets förgänglighet, att allt har ett slut.
Det påstås att Goethe erfor ett starkt vemod efter att ha besökt Florens. Staden var, och är alltjämt så vacker att inget kan överträffa. Denna insikt gör att Florensbesökaren försjunker i en obotligt tillstånd av melankoli.
Detta hände förstås under en mer romantiskt tidsålder, i dagens rationella värld tas inte sådana känslor på allvar.
Eftersom jag inte levde på Goethes tid, kan jag inte relatera och känna nostalgi från en tid då jag inte existerade.
Det räcker och blir över med minnen från min egen uppväxt, från det glada, framtidsoptimistiska sextiotalet.
Jag minns familjens tältsemestrar med föräldrarnas Volvo Amazon. en trotjänare som fick hänga med långt inpå sjuttiotalet, till rosten förpassade denna Wilsgaards skönhet till bilhimlen.
En sommar skulle vi tältsemesta i Danmark, men lågtrycken pumpade otroliga mängder regn från de brittiska öarna, så vi fortsatte söderut tills vi hamnade i Italien.
En fin miljö för den vackra Amazonen!
Jag minns lutande tornet i Pisa. Vägarna dominerades av vespa Piaggio, en än idag oöverträffad designikon, med hela familjer ombord! En och annan söt FIAT 500, fullastad med mamma, pappa och bambino!
Och drösvis med vackra Alfa Romeo, på den tiden var fortfarande italiensk bildesign i särklass.
Dofter minns jag starkt, den aromatiska ljuvliga doften från den 100 oktaniga bensinen som tankades från Nynäs, Carltex och andra numera svunna bensinbolag, små charmiga stationer, där föreståndaren var en serviceman som kollade olja och bytte fläktrem vid behov.
Nuförtiden väljer jag ofta småvägar, gärna i avkrokar som Dalsland. Jag kulturspanar efter svunna tider och blir överlycklig om jag hittar gamla eternithus, eller cafeér med neonskyltar.
Vemodet blir starkare om anrättningen är stadd i förfall.
Det gamla östeuropa har alltid haft en stark lockelse på mig. Jag är antikommunist, men det intressanta är att kommunismen som ett misslyckat ekonomiskt system också innebar ett konserverande av svunna tider.
Numera går ekonomin i turbofart i dessa länder och självklart ska vi glädjas över den nya friheten och förbättrad levnadsstandard, men det innebär att snart är mycket gammalt borta, även i öst.
Doften i öst påminde mycket om ett Sverige från 50-60 talet. Man eldade med kol, som i mitt tycke doftar gott.
Den blå röken från tvåtaktsbilarna var också underbart aromatisk.
Nu går vi mot ett allt miljövänligare samhälle, en utveckling ingen vettig människa förstås kan vara emot, hur reaktionär man än är, men det är lite tråkigt att allt blivit så doftlöst.
Jag hörde någonstans att i Kalifornien, som har världens strängaste miljökrav, har man satt katalysatorer på bagerierna!
Trist, jag som älskar doften från mitt lokala bageri, när jag cyklar till jobbet på morgonen!
Nostalgi är närbesläktad med vemod, en sorgsen men samtidigt vacker känsla.
Vemod över livets förgänglighet, att allt har ett slut.
Det påstås att Goethe erfor ett starkt vemod efter att ha besökt Florens. Staden var, och är alltjämt så vacker att inget kan överträffa. Denna insikt gör att Florensbesökaren försjunker i en obotligt tillstånd av melankoli.
Detta hände förstås under en mer romantiskt tidsålder, i dagens rationella värld tas inte sådana känslor på allvar.
Eftersom jag inte levde på Goethes tid, kan jag inte relatera och känna nostalgi från en tid då jag inte existerade.
Det räcker och blir över med minnen från min egen uppväxt, från det glada, framtidsoptimistiska sextiotalet.
Jag minns familjens tältsemestrar med föräldrarnas Volvo Amazon. en trotjänare som fick hänga med långt inpå sjuttiotalet, till rosten förpassade denna Wilsgaards skönhet till bilhimlen.
En sommar skulle vi tältsemesta i Danmark, men lågtrycken pumpade otroliga mängder regn från de brittiska öarna, så vi fortsatte söderut tills vi hamnade i Italien.
En fin miljö för den vackra Amazonen!
Jag minns lutande tornet i Pisa. Vägarna dominerades av vespa Piaggio, en än idag oöverträffad designikon, med hela familjer ombord! En och annan söt FIAT 500, fullastad med mamma, pappa och bambino!
Och drösvis med vackra Alfa Romeo, på den tiden var fortfarande italiensk bildesign i särklass.
Dofter minns jag starkt, den aromatiska ljuvliga doften från den 100 oktaniga bensinen som tankades från Nynäs, Carltex och andra numera svunna bensinbolag, små charmiga stationer, där föreståndaren var en serviceman som kollade olja och bytte fläktrem vid behov.
Nuförtiden väljer jag ofta småvägar, gärna i avkrokar som Dalsland. Jag kulturspanar efter svunna tider och blir överlycklig om jag hittar gamla eternithus, eller cafeér med neonskyltar.
Vemodet blir starkare om anrättningen är stadd i förfall.
Det gamla östeuropa har alltid haft en stark lockelse på mig. Jag är antikommunist, men det intressanta är att kommunismen som ett misslyckat ekonomiskt system också innebar ett konserverande av svunna tider.
Numera går ekonomin i turbofart i dessa länder och självklart ska vi glädjas över den nya friheten och förbättrad levnadsstandard, men det innebär att snart är mycket gammalt borta, även i öst.
Doften i öst påminde mycket om ett Sverige från 50-60 talet. Man eldade med kol, som i mitt tycke doftar gott.
Den blå röken från tvåtaktsbilarna var också underbart aromatisk.
Nu går vi mot ett allt miljövänligare samhälle, en utveckling ingen vettig människa förstås kan vara emot, hur reaktionär man än är, men det är lite tråkigt att allt blivit så doftlöst.
Jag hörde någonstans att i Kalifornien, som har världens strängaste miljökrav, har man satt katalysatorer på bagerierna!
Trist, jag som älskar doften från mitt lokala bageri, när jag cyklar till jobbet på morgonen!
Kommentarer
Trackback
