Kambodja
Kambodja är ett land jag gärna vill besöka. I sommar drar vi till Thailand och kommer då besöka den vackra och än så länge måttligt exploiterade ön Koh Chang, som ligger rätt nära Kambodja.
Om tid finnes, kanske det blir en sväng över till Kambodja.
Nu är Kambodja bra mycket mindre utvecklat än Thailand, och infrastrukturen mindre utvecklad, vilket naturligtvis gör resandet jobbigare.
Jag läste ett resereportage om Angkor Vat, av UNESCO klassat som ett världsarv. Detta är förstås något kambodjaresenären inte bör missa.
Kambodja har en tragisk och blodig historia, men håller nu så sakteliga resa på sig.
Under kolonialtiden tillhörde Kambodja franska Indokina, efter självständigheten levde landet i relativ välmåga under den populäre Sihanouk.
Allt detta kastades på ända när Kambodja drogs in i vietnamkriget och den ondskefulle Pol Pot tog över makten.
Världen har upplevt alltför många kommunistregeringar, men de röda kmererna slog ett dystert rekord: Över 6 miljoner döda i ett relativt litet land!
Revolutionen var också mer extrem än i något annat land. Alla skulle fördrivas från städer ut produktivt arbete på landsbyggden, bildning var en styggelse, det räckte med att vara "intellektuell" och bära glasögon, för att avrättas med ett nackskott i gryningen.
Vietnam av alla länder satte punkt för Pol Pot när man invaderade landet. Vietnam beskylldes förstås för att vilja upprätta ett vietnamesiskt indokina, men kambodjanerna var lyckliga att slippa förtrycket.
Jag tillhör inte de som sätter "Folkrätten" som helig, om ett lands folk förtrycks, är det rätt att intervenera, även militärt.
I kölvattnet av denna förfärliga historia är det många som bör skämmas (och borde göra avbön), från höger till vänster.
Margret Thatcher, som i sin iver att jävlas med vietnameserna stödde Pol Pot. Den tvivelaktiga USA doktrinen, "min fiendes fiende är min vän". Vi vet alla vad den hållningen leder till, som när USA stödde Sadddam Husein. Man närde en orm vid sin barm!
Sedan har de vanliga vänsternissarna hemma i Sverige: Jan Myrdal och Peo Engqvist, som mig veterligt ännu inte bett om ursäkt.
Det ironiska är att dessa herrar garanterat hade fått ett nackskott om de varit kambodjaner, såsom varandes intellektuella.
Peo Engqvist lär vara en lysande författare, själv har jag inte läst något av hans alster, men jag känner fysisk motvilja att ta i en bok skriven av en person som uttrycker stöd för en blodig förtryckarregim.
Till sist vill jag passa på att rekommendera filmen "Killing fields", en oerhört välgjord film som handlar om de röda kmerernas revolution.
Om tid finnes, kanske det blir en sväng över till Kambodja.
Nu är Kambodja bra mycket mindre utvecklat än Thailand, och infrastrukturen mindre utvecklad, vilket naturligtvis gör resandet jobbigare.
Jag läste ett resereportage om Angkor Vat, av UNESCO klassat som ett världsarv. Detta är förstås något kambodjaresenären inte bör missa.
Kambodja har en tragisk och blodig historia, men håller nu så sakteliga resa på sig.
Under kolonialtiden tillhörde Kambodja franska Indokina, efter självständigheten levde landet i relativ välmåga under den populäre Sihanouk.
Allt detta kastades på ända när Kambodja drogs in i vietnamkriget och den ondskefulle Pol Pot tog över makten.
Världen har upplevt alltför många kommunistregeringar, men de röda kmererna slog ett dystert rekord: Över 6 miljoner döda i ett relativt litet land!
Revolutionen var också mer extrem än i något annat land. Alla skulle fördrivas från städer ut produktivt arbete på landsbyggden, bildning var en styggelse, det räckte med att vara "intellektuell" och bära glasögon, för att avrättas med ett nackskott i gryningen.
Vietnam av alla länder satte punkt för Pol Pot när man invaderade landet. Vietnam beskylldes förstås för att vilja upprätta ett vietnamesiskt indokina, men kambodjanerna var lyckliga att slippa förtrycket.
Jag tillhör inte de som sätter "Folkrätten" som helig, om ett lands folk förtrycks, är det rätt att intervenera, även militärt.
I kölvattnet av denna förfärliga historia är det många som bör skämmas (och borde göra avbön), från höger till vänster.
Margret Thatcher, som i sin iver att jävlas med vietnameserna stödde Pol Pot. Den tvivelaktiga USA doktrinen, "min fiendes fiende är min vän". Vi vet alla vad den hållningen leder till, som när USA stödde Sadddam Husein. Man närde en orm vid sin barm!
Sedan har de vanliga vänsternissarna hemma i Sverige: Jan Myrdal och Peo Engqvist, som mig veterligt ännu inte bett om ursäkt.
Det ironiska är att dessa herrar garanterat hade fått ett nackskott om de varit kambodjaner, såsom varandes intellektuella.
Peo Engqvist lär vara en lysande författare, själv har jag inte läst något av hans alster, men jag känner fysisk motvilja att ta i en bok skriven av en person som uttrycker stöd för en blodig förtryckarregim.
Till sist vill jag passa på att rekommendera filmen "Killing fields", en oerhört välgjord film som handlar om de röda kmerernas revolution.
Kommentarer
Trackback
