Bilmärken på dekis
Det är som med imperier, bilmärken blomstrar, når sin storhetstid, efterhand infinner sig förfallet och endast de genuina, lojala entuasiasterna återstår bland supportrarna.
Med facit i hand är allt lättanalyserat: Enögda anglofiler minns märken som Riley, Triumph, MG, Jaguar med en tår i ögat. Nu försöker käcka marknadsförare prångla ut själlösa varianter av dessa legendariska märken, i den mån de finns kvar, baserade på bottenplattor från diverse GM eller Ford. Några går på bluffen, men inte tillräckligt många för att "konceptet" ska bli lönsamt.
Allt detta är sorglig historia, må dessa ljuvliga märken vila i frid. Vi kan addera några till: Franska Panhard, high techbilar med alumiumkaross. Märket slukades och dog efter att Citroen tog över. Amerikanska Cadillac var höjden av lyx, teknik och design. På sjuttiotalet hade Cadillac förfallit till en vulgär, vräkig "hallickbil", en GM-bil med finare emblem.
Ett märke på dekis sedan något decennium tillbaka är Mercedes- Benz. Historiskt kommer MB alltid inta en särställning, med modeller som måsvinge SL, teknikspäckade S- klass, eller de legendariska, robusta "kompaktmercorna", byggda för att kunna rulla uppåt 100.000 mil utan större reparationer.
Jag minns tidigt åttiotal: En MB 200 kostade avsevärt mer än en Ford Granada, men kunde leasas billigare tack vare ett skyhögt andrahandsvärde, därför kunde restvärdet också sättas högt.
Idag klår vilken Ford eller korean MB på fingrarna med bättre andrahandsvärde, vare sig man bedömer den teoretiska ointressanta procentangivelsen eller den faktiska krontalsangivelsen, som naturligtvis gynnar billigare bilar, men man lever på kronor, inte procent, eller hur!
Jag minns legendariska W 124 modellen: Enastående kvalitet. Trots en effekt på drygt 130 hästar låg toppfarten över 200 km/h. Enorm kursstabilitet i hög fart. Få bilar än idag kan matcha dessa prestanda i förhållande till effekt.
I slutet av nittiotalet inleddes förfallet: A- Klassen presenterades. En undermålig bil på alla plan, utom när det gäller krocksäkerhet.
Mellanklassaren E- klass visade allvarliga kvalitetsbrister, värst var rosten, ett problem som vi inte ens vet är löst idag!
Den nya S-Klassen hade massa krånglande elektronik, och rostproblem.
Mercedes kan numera köpas billigt begagnat, men vem vill ha en krångelbil?
Den som vill ha yppersta lyx, komfort och högteknologi och kvalitet idag köper förstås en Lexus. Den maffigaste Lexusen kan erhållas med hybriddrift, ett tåg Mercedes missat totalt. Trots maffiga prestanda drar denna Lexus inte mer än en knapp liter milen.
För esteter i tweedkavaj återstår en Jaguar MK2 från sextiotalet i "mint condition". Det förmodligen värdebeständigaste man kan köpa i dessa dagar.
Vi som sätter körglädje högre än prestige väljer förstås Mazda MX5!
Med facit i hand är allt lättanalyserat: Enögda anglofiler minns märken som Riley, Triumph, MG, Jaguar med en tår i ögat. Nu försöker käcka marknadsförare prångla ut själlösa varianter av dessa legendariska märken, i den mån de finns kvar, baserade på bottenplattor från diverse GM eller Ford. Några går på bluffen, men inte tillräckligt många för att "konceptet" ska bli lönsamt.
Allt detta är sorglig historia, må dessa ljuvliga märken vila i frid. Vi kan addera några till: Franska Panhard, high techbilar med alumiumkaross. Märket slukades och dog efter att Citroen tog över. Amerikanska Cadillac var höjden av lyx, teknik och design. På sjuttiotalet hade Cadillac förfallit till en vulgär, vräkig "hallickbil", en GM-bil med finare emblem.
Ett märke på dekis sedan något decennium tillbaka är Mercedes- Benz. Historiskt kommer MB alltid inta en särställning, med modeller som måsvinge SL, teknikspäckade S- klass, eller de legendariska, robusta "kompaktmercorna", byggda för att kunna rulla uppåt 100.000 mil utan större reparationer.
Jag minns tidigt åttiotal: En MB 200 kostade avsevärt mer än en Ford Granada, men kunde leasas billigare tack vare ett skyhögt andrahandsvärde, därför kunde restvärdet också sättas högt.
Idag klår vilken Ford eller korean MB på fingrarna med bättre andrahandsvärde, vare sig man bedömer den teoretiska ointressanta procentangivelsen eller den faktiska krontalsangivelsen, som naturligtvis gynnar billigare bilar, men man lever på kronor, inte procent, eller hur!
Jag minns legendariska W 124 modellen: Enastående kvalitet. Trots en effekt på drygt 130 hästar låg toppfarten över 200 km/h. Enorm kursstabilitet i hög fart. Få bilar än idag kan matcha dessa prestanda i förhållande till effekt.
I slutet av nittiotalet inleddes förfallet: A- Klassen presenterades. En undermålig bil på alla plan, utom när det gäller krocksäkerhet.
Mellanklassaren E- klass visade allvarliga kvalitetsbrister, värst var rosten, ett problem som vi inte ens vet är löst idag!
Den nya S-Klassen hade massa krånglande elektronik, och rostproblem.
Mercedes kan numera köpas billigt begagnat, men vem vill ha en krångelbil?
Den som vill ha yppersta lyx, komfort och högteknologi och kvalitet idag köper förstås en Lexus. Den maffigaste Lexusen kan erhållas med hybriddrift, ett tåg Mercedes missat totalt. Trots maffiga prestanda drar denna Lexus inte mer än en knapp liter milen.
För esteter i tweedkavaj återstår en Jaguar MK2 från sextiotalet i "mint condition". Det förmodligen värdebeständigaste man kan köpa i dessa dagar.
Vi som sätter körglädje högre än prestige väljer förstås Mazda MX5!
Kommentarer
Trackback
