The Bird
Charlie Parker var en gudabenådad jazzsaxofonist. Det finns mycket ljuvlig jazz, men " The Bird" Parker lirar i en särskild division.
Trots att han bara levde 34 år initierade han bee bop eran tillsammans med en annan favorit, Miles Davies, som i motsats till Parker blev tämligen gammal, trots att även Miles hade ett liv kantat av droger och alkohol.
Clint Eastwood är en sann Parker beundrare, regisserade filmen " The Bird", en film som gjorde både Parker rättvisa och bevisade Clintans storhet som regissör.
Jag gillar Clintan, även hans lågbudget spagettivästernfilmer, som har en underbar estetik.
Tyvärr har jag aldrig haft förmånen att uppleva Charlie Parker live, utan får nöja mig med att när stämningsläget är det rätta, knäppa på en cd.
Jag minns särskilt en bilresa, vi var på väg till Ungern.
Vi körde den klassiska vägen, med färja Rödby- Puttgarden, efter Lubeck väg 404 mot Berlin, Dresden, vidare mot Prag.
Någonstans efter Tjeckiska gränsen började magin. Klockan hade passerat midnatt, trafiken var obefintlig, vägen var behagligt kurvig, jag körde snabbt utan överdrift.
Samma Charlie Parker skiva snurrade hela natten, " The Parkers Mood".
Vi passerade de industrisialiserade norra delarna av Tjeckien. Fabriker spydde ut rök, oranga rökpelarare lyste upp natthimlen.
Stämningen var som sagt magisk, men ingenting varar för evigt, efter ett par, tre timmar nådde vi norra Prags förorter, tröttheten började göra sig påmind, vi hittade ett värdshus och efter en kall Pilsner Urquell kröp vi till kojs lyckliga och somnade omedelbart djupt, kompromisslöst som Karin Boye så träffsäkert beskriver i sin dikt , vad den nu heter.
Utsövda och inspirerade fortsatte vi dagen därpå färden mot termalbadens Ungern, men det är en annan historia.
Trots att han bara levde 34 år initierade han bee bop eran tillsammans med en annan favorit, Miles Davies, som i motsats till Parker blev tämligen gammal, trots att även Miles hade ett liv kantat av droger och alkohol.
Clint Eastwood är en sann Parker beundrare, regisserade filmen " The Bird", en film som gjorde både Parker rättvisa och bevisade Clintans storhet som regissör.
Jag gillar Clintan, även hans lågbudget spagettivästernfilmer, som har en underbar estetik.
Tyvärr har jag aldrig haft förmånen att uppleva Charlie Parker live, utan får nöja mig med att när stämningsläget är det rätta, knäppa på en cd.
Jag minns särskilt en bilresa, vi var på väg till Ungern.
Vi körde den klassiska vägen, med färja Rödby- Puttgarden, efter Lubeck väg 404 mot Berlin, Dresden, vidare mot Prag.
Någonstans efter Tjeckiska gränsen började magin. Klockan hade passerat midnatt, trafiken var obefintlig, vägen var behagligt kurvig, jag körde snabbt utan överdrift.
Samma Charlie Parker skiva snurrade hela natten, " The Parkers Mood".
Vi passerade de industrisialiserade norra delarna av Tjeckien. Fabriker spydde ut rök, oranga rökpelarare lyste upp natthimlen.
Stämningen var som sagt magisk, men ingenting varar för evigt, efter ett par, tre timmar nådde vi norra Prags förorter, tröttheten började göra sig påmind, vi hittade ett värdshus och efter en kall Pilsner Urquell kröp vi till kojs lyckliga och somnade omedelbart djupt, kompromisslöst som Karin Boye så träffsäkert beskriver i sin dikt , vad den nu heter.
Utsövda och inspirerade fortsatte vi dagen därpå färden mot termalbadens Ungern, men det är en annan historia.
Kommentarer
Trackback
