Säg du!
För oss sextitalister är det självklart att dua. Jag tycker tilltalet är mjukt och vänligt, som engelskans "you"
Efter vad jag hört var det mackkillar som inledde reformen och började tilltala alla med "du", hög som låg.
Bruket spred sig blixtsnabbt i det allt jämlikare sextiotalet.
Trots att jag bara var liten grabb på den tiden, känner jag ibland stark sextiotalsnostalgi. Klädmodet var snyggt, kvinnorna hade tjusiga frisyrer.
Musiken var spännande och många jazzlegender levde fortfarande och besökte ibland Sverige, inte bara Stockholm, utan även Folkets Park i någon småländsk avkrok.
Jolo skrev underbara reseskildringar från något stadshotell och beskrev stilsäkert ett samhälle i snabb omvandling.
Bilarna var fortfarande personliga och snygga. Vägarna var inget vidare, i gengäld gavs tillfälle att insupa landskap och städer för bilresenären, på ett helt annat sätt än med dagens motorvägar.
Det rådde fri fart på vägarna, det fanns 100 oktanig bensin som jag minns doftade ljuvligt. Det var aldrig långt till bensinstationerna med fina namn som Carltex, Gulf och Nynäs. Stationerna var små nätta byggnader som sålde fläktremmar och tändstift, inte som dagens stormarknader till bensinstationer.
Tillväxten var god, skatterna låga. Visst är Sverige idag ett rikare samhälle ekonomiskt och materiellt. Men har vi det så mycket bättre?
Pratar man med äldre tyckte de att de hade det alldeles utmärkt. En familj klarade sig ofta på en lön, en omöjlighet i dag.
Visst är pretentionerna högre idag. Många lever på stor fot och måste jobba hårt för att få det att gå runt. Skatterna är höga, en normal svensk betalar 50- 55 % i skatt.
Allt kostar förstås mer, sjukvården är oerhört avancerad och dyr idag, och måste finansieras.
På 70 talet började nergången, skatterna tokhöjdes till i vissa fall 102 %, inflationen tog fart, kronans väg till skräpvaluta inleddes.
Vi vet hur det gick, i början på 90 talet var Sverige bankrupt, Persson sanerade och vi fick ett hårdare och tuffare samhälle.
Eftersom jag inte har någon tidsmaskin att förflytta mig tillbaka till 60 talet med, får jag hålla till godo med böcker, film och musik från denna härliga tid.
För att återknyta till "du" reformen, den ser ut att vara hotad. Jag har märkt en otrevlig tendens att fler börjar säga "ni" till mig, speciellt i affärer och på restauranger. Visst har jag blivit äldre, men jag tror inte det beror på det.
Det är bara yngre som säger ni, de lever i villfarelsen att de är artiga och visar respekt.
Ingenting kan vara felaktigare, "ni" låter kallt, arrogant och otrevligt.
Det är dags att vi som tror på det jämlika, vänliga tilltalet "du" med kraft tar avstånd från denna tråkiga utveckling.
Efter vad jag hört var det mackkillar som inledde reformen och började tilltala alla med "du", hög som låg.
Bruket spred sig blixtsnabbt i det allt jämlikare sextiotalet.
Trots att jag bara var liten grabb på den tiden, känner jag ibland stark sextiotalsnostalgi. Klädmodet var snyggt, kvinnorna hade tjusiga frisyrer.
Musiken var spännande och många jazzlegender levde fortfarande och besökte ibland Sverige, inte bara Stockholm, utan även Folkets Park i någon småländsk avkrok.
Jolo skrev underbara reseskildringar från något stadshotell och beskrev stilsäkert ett samhälle i snabb omvandling.
Bilarna var fortfarande personliga och snygga. Vägarna var inget vidare, i gengäld gavs tillfälle att insupa landskap och städer för bilresenären, på ett helt annat sätt än med dagens motorvägar.
Det rådde fri fart på vägarna, det fanns 100 oktanig bensin som jag minns doftade ljuvligt. Det var aldrig långt till bensinstationerna med fina namn som Carltex, Gulf och Nynäs. Stationerna var små nätta byggnader som sålde fläktremmar och tändstift, inte som dagens stormarknader till bensinstationer.
Tillväxten var god, skatterna låga. Visst är Sverige idag ett rikare samhälle ekonomiskt och materiellt. Men har vi det så mycket bättre?
Pratar man med äldre tyckte de att de hade det alldeles utmärkt. En familj klarade sig ofta på en lön, en omöjlighet i dag.
Visst är pretentionerna högre idag. Många lever på stor fot och måste jobba hårt för att få det att gå runt. Skatterna är höga, en normal svensk betalar 50- 55 % i skatt.
Allt kostar förstås mer, sjukvården är oerhört avancerad och dyr idag, och måste finansieras.
På 70 talet började nergången, skatterna tokhöjdes till i vissa fall 102 %, inflationen tog fart, kronans väg till skräpvaluta inleddes.
Vi vet hur det gick, i början på 90 talet var Sverige bankrupt, Persson sanerade och vi fick ett hårdare och tuffare samhälle.
Eftersom jag inte har någon tidsmaskin att förflytta mig tillbaka till 60 talet med, får jag hålla till godo med böcker, film och musik från denna härliga tid.
För att återknyta till "du" reformen, den ser ut att vara hotad. Jag har märkt en otrevlig tendens att fler börjar säga "ni" till mig, speciellt i affärer och på restauranger. Visst har jag blivit äldre, men jag tror inte det beror på det.
Det är bara yngre som säger ni, de lever i villfarelsen att de är artiga och visar respekt.
Ingenting kan vara felaktigare, "ni" låter kallt, arrogant och otrevligt.
Det är dags att vi som tror på det jämlika, vänliga tilltalet "du" med kraft tar avstånd från denna tråkiga utveckling.
Kommentarer
Trackback
