miata

Idag verkar januaripartierna överens om att införa fri hyressättning i nybyggnation. Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen. 

 

Det är ett dåligt förslag. Kapitalism fungerar utmärkt när konsumenten har makt att välja. Bättre och billigare produkter blir effekten av hård konkurrens.

 

Med bostäder förhåller det sig annorlunda. Det råder en enorm bostadsbrist. En enskild hyesgäst har mycket litet att sätta emot en hyresvärd. Enligt utredarna kan hyran i vissa attraktiva områden höjas med 80%. I mindre efterfrågade trakter kanske 50- 70%.

 

Det kommer få tragiska konsekvenser där många tvingas flytta. Betalningssvaga hushåll kommer behöva kraftigt höjda bostadsbidrag. Vinnare är förstås fastighetsägare. Förlorare är även skattebetalarna då kostnaden för bostadsbidrag kommer skena.

 

Men detta är en effekt av januariavtalet. Sossarna har lovat C och L i 73 punktsprogrammet att genomföra marknadshyror.

 

Räkna med bråk och rentav en regeringskris. Den som lever få se.

De rika länderna i norra Europa, med lokomotivet Tyskland i spetsen, är inte så pigga på att att vara bankomat åt de krisande ekonomierna i Sydeuropa. Minns kraschen i Grekland för några år sedan. Till slut räddades Grekland från konkurs. Nu är Grekland en obetydlig ekonomi, och kostnaden hanterbar.

 

Det verkligt oroväckande är förstås om Italien skulle komma på obestånd, Europas tredje största ekonomi. Eller Spanien, och i förlängningen Frankrike. Då kraschar euron och till slut hela EU. Att Storbritannien nu lämnar är negativt, en av de största nettobetalarna. Därför åker nu Sverige på 20 miljarder kr eller mer i avgift. Det rimliga vore att banta EU:s budget.

 

Men pandemin har ställt allt till sin spets. Sverige och Tyskland har tillsvidare gett upp sitt motstånd mot att skyffla pengar till Sydeuropa utan strikta krav på att det ska vara lån. Kanske man resignerat inser att sydeuropa aldrig kommer kunna betala tillbaka. Alternativet att strypa stöd till Italien och Spanien är att dessa länder åter blir fattiga, förvisso vackra turistdestinationer med stolt historia och kultur. Men det går emot hela EU:s tanke att stötta fattigare regioner och utjämna välstånd.

 

Därför kommer norra Europa fortsätta stötta Sydeuropa.

 

Trots allt vilar vår västerlänska civilisation i stor utsträckning på högkulturer som det antika Grekland, Romarriket och det koloniala Spanien. Det vill nog inte EU kasta på skräphögen och låta hänsynslösa kommunistkina köpa upp resterna för en spottstyver. Vi ser redan nu hur Kina köper hamnar och annan infrastruktur för att upprätta en modern variant av sidenvägen. Så tyskar och andra nordeuropeiska länder får nog fortsätta öppna plånboken.

Hela tillvaron känns overklig just nu. Man läste lite förstrött om detta redan i januari, i februari sprakade det till i Kina. Ändå ryckte de flesta på axlarna, folk bokade resor som vanligt och börsen tuffade obekymrat på.

 

Men i början på mars small det bara till. Först Iran, sen kröp det närmare med Italien och nu tycks de flesta EU länder vara hårt drabbade. Drakoniska åtgärder lanseras med bara timmars mellanrum. Stora delar av samhället stängs ner eller tuffar vidare i ultrarapid.

 

Själv lever jag som vanligt till vardags. Cyklar till jobbet. Äter lunch på lunchrestaurangen. Men det känns inte som vanligt. Det är så lugnt, mycket färre folk ute. Krogar och affärer är tomma. Det känns spöklikt. Det finns ljuspunkter, som att bensinen på några ställen kostar under 13 kr litern, 3-4 kr mindre än för några månader sen.

 

Och miljön tackar och bugar. Mycket mindre utsläpp när hela världen går på sparlåga.

 

Egentligen är jag inte så orolig för Covid-19. Dödligheten är inte särskilt hög, med det viktiga undantaget gamla och sjuka. De måste förstås skyddas i görligaste mån.

 

Min känsla av obehag gäller egentligen två saker: Dels denna fixering vid Corona och att samhällen närmast ställs om till en krigsekonomi och byråkrati, även om det måhända är motiverat. Men alla andra nyheter och debatter tystnar, inget om gängkriminalitet, januariöverenskommelsen eller flyktingarna som Erdogan skickat mot Grekland.

 

Den andra känslan jag erfar är känslan av instängdhet. Det kanske påminner lite om hur medborgarna i gamla DDR kände som förvägrades resa till det andra Tyskland eller något annat land. Det är det jag känner som mest obehagligt. Nu stängs fler gränser, jag kan inte ens åka till Norge, Danmark, Tyskland eller något land just nu.

 

I januari bokade jag en resa till Filippinerna, där jag med min partner bygger en bungalow. För bara någon vecka sen nåddes jag av nyheten att Manila satts i någon karantän. Jag tänkte att det kanske blåser över. Bara ett byte av inställt flyg mot ett annat skedde.

Några dagar senare föll allt vad fria gränser heter som dominobrickor. Jag förstod att nu kommer jag inte iväg, samtidigt som jag var tacksam att jag inte kommit iväg, då kanske jag inte kan ta mig hem.

 

Min resebyrå, Ticket i Skövde gör ett utmärkt jobb och har kontaktat flygbolaget Qatar. De kan inte omboka resan och pengarna ska betalas tillbaka. Men de har fullt upp, och det kan ta 6-8 veckor eller ännu längre.

 

Återstår att se när denna farsot klingar av. Ingen verkar veta. Vi befinner oss alla på okänd mark.

 

 

Jag lyssnade på P1 igår, man diskuterade humor och hur det möjligen ändrats över tid. Jag associerar humor mycket till något brittiskt, tänk John Cleese, " Mr Bean" eller författare som PG Woodehouse.

 

Göran Hägglund gästade, en av få politiker som gett prov på humor. Bland dagens partiledare finns ingen humorist.

 

Jag har ibland funderat över varför vi lever i en sån humorlös tid. Så kallade komiker som Jonas Gardell eller Henrik Schyffert är inte alls särskilt roliga. Förvisso påtalar de missförhållanden, men skrattet uteblir. Då roas jag mer av Johan Hakelius, han skriver elegant med en god portion humor. Alltid en fröjd att läsa!

 

God humor som Göran Hägglund gav prov på som partiledare, är snäll. Även en politisk motståndare kan le uppskattande åt en god poäng.

 

Humor har två derivat: Satir och ironi. De har bägge sin plats förstås. Men där finns en portion elakhet och en vilja att förlöjliga som inte finns i begreppet humor.

 

Inom politiken finns gott om ironi. Palme var en mästare i att raljera över politiska motståndare. Men var det roligt? Var det ens särskilt effektivt som vapen? Jag är gammal nog att minnas debatterna med dåvarande Centerledaren Torbjörn Fälldin. Palme var rapp och vältalig och "vann" ofta över den sävlige piprökande Fälldin. Men Palme framstod ofta som elak och arrogant. Fälldin vann sympati.

 

Frågar ni mig önskar jag mig mer humor under 2020- talet, och mindre ironi, mindre elakhet i debatten. Man ska förstås vara fortsatt skarp i kritik, men på ett vänligare och mer respektfullt sätt. En from förhoppning de sista dagarna på 10- talet i detta nya decennium.

 

 

Jag har inte skrivit på min blogg på länge. Kanske det blir fler inlägg under 2020. 

Ikväll kommer Bolsonaro segra i Brasilien. Det kan adderas till tidigare och ibland oväntade framgångar för auktoritära ledare som Trump och Duterte. I Europa skördar så kallade högerpopulister framgångar, och de kommer troligen befästa sin position i kommande EU- val.

 

Liberaler i mittfältet förfasar sig, och visst finns befogad kritik och skäl till oro. Men det som stör mig är bristen på insikt och självkritik. Etablissemanget lever i en självgod bubbla och borde ställa sig frågan varför opinionen ser ut som den gör. Tyvärr är så inte fallet.

 

Jag försvarar inte Dutertes bombastiska uttalanden och metoder. Men jag noterar att han har stöd av drygt 60%. Den av etablissemangets omhuldade Macron har bara 30% stöd. De Gaulle proklamerade 1968 att han inte kunde fungera som president med mindre än 60% stöd. Han hade mandat att agera resolut under studentupproret som lamslog Frankrike.

 

Jag tror inte vi åter få se fascism eller nazism i Europa som vi hade på 30- talet med Mussolini och Hitler. Däremot kommer vi få se mer av den politik som vi ser i Ungern med Orban.

 

Det är inte trevligt. Min poäng är att det vänsterliberala etablissemanget bär skuld till detta. De har haft makten och underlåtit att agera på de problem vi har. Klassklyftor och kriminalitet har ökat. Vi har skrämmande dålig gränskontroll, knark och vapen flödar in. Även terrorister kan befinna sig illegalt, minns terroristen Akilov.

 

Så har vi kaoset 2015. Insiktsfulla varnade för detta långt tidigare. Nu har Sverige Europas sämsta BNP utveckling per capita. De som varnade för detta för bara något år sedan blev rejält kölhalade.

 

Vår styrande elit saknar ryggrad och vägrar erkänna att det finns målkonflikter.

 

När den styrande liberala eliten vägrar ta tuffa men nödvändiga beslut växer politikerföraktet och de så kallade populisterna med enkla, men raka svar vinner ökat stöd. 

 

Nu behövs pragmatism och konkreta resoluta besked. Men det ser mörkt ut, och någon form av fascism blir en realitet. Ett svar på den misslyckade liberala eran.

 

 

 

 

I höst kommer det politiska landskapet i Sverige förändras radikalt. Kanske Sd blir största eller näst största parti. Det kommer skaka om det politiska landskapet likt en jordbävning. Möjligen S går samma öde till mötes som i andra europeiska länder och går från ett stolt statsbärande parti till ett marginaliserat parti. 

 

Det som förbryllar är de positionsbyten som skett under senaste decennier. Ta EU. För 30 år sen var det vänstern som var emot EU. Nu hörs inget ont ord om EU från Jonas Sjöstedt, däremot är den så kallade populisthögern nu mot EU och förespråkar nationell bestämmanderätt. Samma sak gäller Ryssland. Nu är alla vänsterliberaler mot Ryssland, de så kallade högerpopulisterna diggar däremot Putin. Jag hör ingen vänsterpartist som idag hyllar Putin, trots att han var KGB general på den tiden för inte så länge sedan då VPK kallade sig kommunistiskt och hyllade Sovjet och dess lydstater i det kommunistiska östeuropa. På den tiden skickades gratulationsbrev till Brezjnew, Honecker och Ceocescu. Dock är min slutsats att inget parti i Sveriges idag vill avskaffa parlamentarismen och införa vare sig en kommunistisk eller fascistisk diktatatur. Av det skälet känner jag inte alls någon oro för svensk demokrati. Men det duger inte inte att sitta på höga hästar och mobba någon, man får nog förhandla ödmjukt efter valet.

Det var länge sedan jag postade något. Det blir annat på sociala medier. Återkommer framöver.

Bilmärket SAAB har sedan länge gjort konkurs. Andra märken som bitvis varit geniala har gått samma dystra väg. Minns Panhard, NSU, Studebaker, Borgward och många fler.

 

Kanske inget att vara sentimental över, enligt kapitalismens hårda logik slås livsodugliga företag ut.

 

Men visst kan man sörja ett bolag som gått i graven. Volvo var mer framgångsrikt och hade högre kvalitet, men var inte först med ny teknik som SAAB.

 

SAAB kanske aldig fick ihop helheten hundraprocentigt, men i vissa avseenden var man föregångare. Stötfångare som klarade småkrockar och som var självreparerande finns tyvärr inte längre.

I dag downsizar alla tillverkare sina motorer och behåller prestanda med hjälp av turbo. Det hade SAAB redan på 70- talet. Nu går BMW, Toyota och andra tillbaka till trecylindriga motorer. Det hade SAAB på 50 och 60- talet. Dock med tvåtakt och förstås inte så miljövänligt.

 

Många SAAB entusiaster gillar bäst 92, 96, 99 och tidiga 900. Visst är de originella och särpräglade. Själv håller jag 9000 högst, som vissa anser är för utslätad. Jag tycker de har fel, SAAB har aldrig gjort en mer konkurrenskraftig bil och samarbetet med FIAT och Alfa Romeo som renderade syskonbilarna FIAT Chroma och Alfa Romeo 164 var lyckat. Modell 9000 var stliligt funkisdesignad, lite som en stor VW Golf, med fyrcylindrig turbomotor med prestanda som BMW:s vassare sexcylindriga maskiner. Trots kompakta mått var den rymlig som en Chevrolet Caprice. Fantastisk förarmiljö med instrument och reglage som står sig än idag. Och oerhört komfortabel med bekväma stolar, och en av få bilar man gärna sitter i baksätet. Vägenskaper och krocksäkerhet var andra paradgrenar.

 

Närmaste konkurrenten Volvo 740 var rena traktorn i jämförelse. Dock håller Volvo osedvanligt hög kvalitet, det rullar fortfarande förvånansvärt många 740 och 940 på våra vägar. Numera är SAAB 9000 ett sällsynt inslag i gatubilden.

 

 

Det har funnits totalitära, onda ideologier förr, med sikte på världsherravälde. Fascismen och nazismen blev ganska kortlivade, men krävde ohyggligt mycket motstånd och död och förödelse för att bekämpas.

 

Kommunismen var mer livskraftig, och dess slutgiltiga fall skedde först 1989, mycket tack vare Reagan och Thatcher som tog fighten mot Sovjet, ett ondskans imperium, som till slut kraschade.

 

Det har alltid funnits naiva apologeter, som slätat över, eller till och med försvarat onda ideologier. Vi känner igen mönstret även i dagens debatt. USA, Israel, EU eller väst i största allmänhet får skulden. Eller någon förment rasism eller sociala orättvisor, som förvisso existerar, och som i sig är ett problem, absolut.

 

Däremot är jag hjärtligt trött på alla vänsterliberaler som likt Chamberlain visar en offatbar naivitet och som vägrar inse vår tids hot. Nu är det dags för klarspråk: Islamism, med förgreningar som IS och Al Qaida är dagens totalitära ideologi, som skoningslöst måste bekämpas. Mycket terror verkar vara orkestrerat från saudiska sunni och salafister.

 

Det tragiska dådet i Nice visar att den fria, demokratiska världen befinner sig i krig med denna onda ideologi. Vi behöver inse fakta, och agera därefter.

Det har funnits totalitära, onda ideologier förr, med sikte på världsherravälde. Fascismen och nazismen blev ganska kortlivade, men krävde ohyggligt mycket motstånd och död och förödelse för att bekämpas.

 

Kommunismen var mer livskraftig, och dess slutgiltiga fall skedde först 1989, mycket tack vare Ronald Reagan och Margret Thatcher som tog fighten mot Sovjet, ett ondskans imperium, som till slut kraschade.

 

Det har alltid funnits naiva apologeter, som slätat över, eller till och med försvarat onda ideologier. Vi känner igen mönstret även i dagens debatt. USA, Israel, EU eller väst i största allmänhet får skulden. Eller någon förment rasism eller sociala orättvisor, som förvisso existerar, och som i sig är ett problem, absolut.

 

Däremot är jag hjärtligt trött på alla vänsterliberaler som likt Chamberlain visar en offatbar naivitet och som vägrar inse vår tids hot. Nu är det dags för klarspråk: Islamism, med förgreningar som IS och Al Qaida är dagens totalitära ideologi, som skoningslöst måste bekämpas. Mycket terror verkar vara orkestrerat från saudiska sunni och salafister.

 

Det tragiska dådet i Nice visar att den fria, demokratiska världen befinner sig i krig med denna onda ideologi. Vi behöver inse fakta, och agera därefter.

 

Filippinernas nyvalde president har beskrivits som en hybrid av Donald Trump och Clint Eastwoods fiktive snut Dirty Harry. Och han är populär, inte minst för att han lyckats skipa rättvisa och minskat brottsligheten i Davao, där han varit borgmästare.

 

En anekdot jag hörde häromdagen handlade om en restaurangägare som hade problem med en arrogant utländsk gäst som rökte, trots anmodan att respektera rökförbudet. Gästen tyckte att han var kung och hade råd och kunde bete sig hur han ville.

 

Restaurangägaren ringde då Duterte, som dök upp i sällskap med några snutar. Den kaxige turisten tvingades äta upp sin cigarrett inklusive filter. Hårda bandage, men kanske han lärde sig ett uns av respekt och ödmjukhet.

Jag har bara en vecka semester i sommar. Plus några dagars komp. Under senare år har jag semestrat i Asien under någon vintermånad istället.

 

Nu blir det dock en semesterresa med Miatan. Endast färja Trelleborg- Sassnitz är bokad med avfärd 27 juni och en natt på pampiga Kurhotellet i Sassnitz. Resten är improvisation, men kanske jag hinner första dagsetappen till Ostrava i Tjeckien. Vidare på kurviga vägar genom Tatrabergen till Ungern mot Balatonsjön för några dagars bad och relax innan det är dags att styra kylaren mot norr igen.

Många frågetecken kring senaste Sahlin- affären. Många hävdar att hon gjort ett bra arbete. Det undandrar sig min bedömning, jag vet inte om så är fallet.

 

Däremot är det anmärkningsvärt att hon skrivit ett falskt intyg åt sin livvakt. Man undrar hur hon tänker. Även en person med tveksam moral som avser mygla gör rimligen en riskbedömning över risken att åka dit. Som offentlig person är man förstås mer påpassad. Trodde hon verkligen att hon som före detta toppolitiker befann sig tryggt under radarn för att riskera granskning? Är hon arrogant eller dum?

 

En sak jag redan undrade under den så kallade Tobleroneaffären var hur det står till med Sahlins privatekonomi. Det tog lång tid att betala tillbaka de pengar hon felaktigt bränt med sitt tjänstekort. Det handlade som bekant om mycket mer än några Toblerone. Här handlar det om en högavlönad person som dröjer med att återbetala skulder.

 

I skuggan av intyget framgår att 251.000 kr i  skatteskulder gått till kronofogden. Man kan tycka att en person som tjänar 81.500 kr i månaden inte borde ha problem att betala skatt. En person som också enligt egen utsago anser det är häftigt att betala skatt.

 

Så frågan återstår: Lever hon över sina tillgångar? Är hon rentav spelmissbrukare? Jag bara undrar.

 

En ytterligare undran gäller hennes livvakt som om jag minns rätt deklarerade senast för relarivt modest inkomst, under 400,000 kr i årsinkomst. Att då med lån köpa en bostadsrätt för 10 miljoner och hög avgift ter sig inte möjligt. När Expressens reporter försökte få en kommentar uttanför hans bostad, drog han utan svar i en såvitt jag såg, en Audi R8 som kostar en miljon eller mer.

 

Räkna med ytterligare granskning och nya avslöjanden. Att detta är en het potatis är uppenbart. Igår var jag förvånad att det tog så lång tid innan övriga medier tog upp tråden. Och Löfven är förstås inte road alls. Han vill nog hålla detta så långt borta som möjligt. En tröst för honom är att det var Reinfeldt som tillsatte Sahlin.

 

Jag är glad över att Mona Sahlin aldrig blev statsminister!