Rättelse
Fem kilometer tar alltså bara en kvart!
Miljöförslag
För det första kan man nu enkelt avbeställa telefonkatalogen som nu spelat ut sin roll, nu när det finns sökmotorer som Eniro eller lätt tillgängliga nummerupplysningar.
Telefonkatalogen är en anakronism och det går åt oerhört mycket skog för att trycka upp till alla företag och hushåll.
Mitt nästa förslag gäller en käpphäst som ligger mig varmt om hjärtat, cykling.
Det finns statistik som hävdar att de flesta bilresor är korta, under 5 km.
Tänk om alla ersatte dessa resor med cykel!
Det finns bara vinster, en bil mår inte bra av kallstarter och korta körningar, oljan slammar igen, katalysatorn hinner inte börja rena eftersom den måste upp i 8-900 grader för att komma igång.
För en normaltränad person med en bra cykel tar 5 km max en halvtimma. I tät statstrafik går det ofta fortare med cykel, jämfört med bil.
Man får kondition, bättre hälsa och rentav mer tid. Eftersom man tränar när man ändå är på väg till arbete eller ärenden, kanske man kan skippa gymmet och få tid med något annat!
Det går utmärkt att cykla året runt, den som är rädd för halka kan montera dubbdäck på cykeln.
Det finns bra utrustning för all sorts cyklism.
Bilminnen
Bilentusiaster brukar, när man uppnått en viss ålder, tänka tillbaka på bilar man ägt, bilar man borde köpt, och bilar man definitivt borde avstått ifrån.
Jag kan egentligen bara minnas två bilar jag borde köpt, men av olika anledningar blev det aldrig affär.
Den första var en Alfa Romeo 1750 GTV av sjuttiotalsmodell, den vackra Bertonekupén, klassiskt rossoröd.
Det var tidigt åttiotal, den stod hos en källarhandlare på Tulegatan i Stockholm.
Skicket var utsökt, priset drygt 10.000 kr. Idag betingar en dylik Alfa minst 100. 000 kr. Inget dåligt andrahandsvärde!
Det andra fyndet jag avstod ifrån var en Mazda Miata. Det var tidigt nittiotal, finanskraschen var ett faktum. Ett finansbolag som jag hade lite att göra med hade ett återtag, en Miata i nyskick från en stackars kille som drabbats av ekonomiska problem.
Den enes död, den andres bröd, bilen hade kunnat bli min för 75.000:- !
Tio år senare köpte jag min Miata, som jag alltjämt äger, men då till ett pris på dryga 90.000:-....
Alla minns väl sin första bil, i mitt fall en Opel Rekord som jag köpte för 600:-
Tidigare och enda ägare var en bonde, det låg halm på golvet.
Med röd galonklädsel och tvåstegsautomat kändes den lite som en jänkare.
Jag windsurfade på den tiden och lät sätta upp en dekal på bakrutan "Windsurfers do it standing up". Fränt!
Sedan hade jag en egensinnig Citroen Gs, luftkyld med skön gasvätskefjädring. Designen var vacker, konstigt nog har Gs inte fått den kultstatus den förtjänar, citroenentusiaster pratar bara B11 och DS eller 2 CV.
Kvaliteten var dock tvivelaktig, jag minns en Åreresa med obefintlig värme och bilskrället vägrade starta i kylan.
En hjälpsam norrlänning i en Amazon fick hjälpa mig varenda morgon.
Jag drabbades dock inte värst i stugbyn, en "entusiast" med en gammal Mercedes 220 kupé automat fick sina fiskar varma... Växellådan skar en kall morgon, endast bärgning återstod. Tusenlapparna rök, semestern var förstörd för den stackars killen.
Det blev ingen Alfa Bertone, men väl en synnerligen risig Alfetta. Men twincammotor och Dellortoförgasare var en oemotståndlig kombination.
Sedan landade jag på en Peugeot 504, snygg pininfarinakaross i en hiskelig brunmetallic färg, men läcker skinnklädsel och sollucka.
Sedan minns jag en vit Ford Sierra, 87 års modell. Den var snikutrustad, men med insprutningsmotor utan effektsänkande katalysator gick den som ett skållat troll. Den gjorde 220 km/h, säkert glädjemätare, men ändå drygt 200 verklig fart, det fanns mer att ge, men jag vågade inte varva mer, ville inte spränga motorn....
Jag minns en påskresa till Ungern, innan järnridåns fall, i den bilen.
Jag tror det var utanför Debrecen, vi närmade oss en sovjetisk militärkonvoj. Längst bak färdades högre officerer i en stilren svart Volga.
Barnslig som man var på den tiden, flög fan i mig, jag slängde i trean och susade förbi i säkert dubbla fartgränsen.
Jag kände hatet bränna bakom mig, efteråt kom jag på att det kanske inte var så smart, de hade lätt kunnat peppra oss med sina kalasnikovs och sedan kunnat skickat beklagande kondoleanser till svenska myndigheter över "den tragiska olyckan".
Numera håller jag mig med två bilar, en praktisk bensinsnål Nissan Primera Combi och en Miata Mk1.
Min Nissan kommer jag köra så länge som möjligt, miatan får hänga med ett tag till, möjligen kommer jag om ett par, tre år satsa på den senaste NC med 160 hästars motorn.
Nefertiti
För några veckor sedan uppträdde han på Vara konserthus. Tyvärr hade jag inte tid att åka dit, men det ger nog mer att lyssna i klubbmiljö.
Så vi har bokat bord, och passar på att äta och dricka något gott samtidigt.
Organdonation
Det är mest trams som avhandlas där, så ett seriöst ämne kan behövas som omväxling.
Veckan som gick har utmärkts av turbulens på börsen, speciellt Ericsson. Jag blev bränd i början på 2000 talet, och håller mig numera borta från Ericssonaktier.
Även när det handlar om själva nallarna, föredrar jag Nokia. Ericsson har missat tåget med inbyggd GPS, det har redan blivit en hit.
Idag kom jag på en viktig funktion som inte finns på någon nalle idag, men håller den för mig själv, finns det royaltis att hysta in om man kommer med en bra idé?
Att Ericsson idag beslutade sig för 90 dagars(!) faktureringstid mot sina underleverantörer är ett skandalöst sätt att låta piskan vina.
Underleverantörerna borde göra gemensan sak och bojkotta detta.
Läste i SVD idag om allmännyttan som ute i stockholmsförorten Husby vill lyxrenovera miljonprogramslägenheter och drastiskt höja hyran, en trea skulle landa på 9.000 kr i månaden.
Visst, gamla stan eller södermalm, men ute i en trist förort!
Veckan som gått har också utmärkts av den annalkande lågkonjunkturen och den organiserade brottsligheten som visar musklerna.
Det måste till krafttag, vi har nog ett och annat att lära av Danmark hur man hanterar kriminella mc gäng.
3 månader
Jag orkade inte bråka, utan accepterade.
Det är inte lätt att vara konsument, Sverker Olofssons totalt trendbefriade tv program behövs mer än någonsin.
Bäst är när han slänger skräpkontrakt eller prylar i soptunnan!
Trogen kund
Nuförtiden då allt ska väljas från pensionförsäkring till elbolag, är det många som inte orkat bry sig.
Jag har inte rört min PPM fond sedan jag gjorde första valet, statliga premievalsfonden. Fast jag är rätt nöjd, värdestegringen är ok och AP fonderna har överlägset lägst avgifter.
När det gäller elbolag är man definitivt torsk om man sitter med ett tillsvidareavtal. Av ren lättja hade jag Billinge El, och var alltid förbannad när elfakturorna kom, och trots att jag var trogen kund fick jag inga erbjudanden om bättre avtal.
Av en slump stötte jag på en trevlig försäljare från Fortum, han erbjöd bundet i två år, och mina elräkning sjönk dramatiskt.
Det finns säkert bättre avtal än mitt, men jag orkar inte leta runt.
Även Billinge El hade bättre alternativ, men jag är långsint, adjö Billinge El!
Hela avregleringen av el är f.ö ett fiasko, innan avregleringen hade vi europas lägsta elpriser, nu ligger vi bland de högsta. Obefintlig konkurrens, övervinster, skattehöjningar är effekten av "avregleringen".
Tele 2 är ett oseriöst bolag där jag varit kund under många år. Schabbel med fakturor, en kundtjänst med synnerligen långa väntetider gör att jag numera inte vill ha med detta bolag att göra.
Jag bytte mitt mobilabonnemang mot Telia som har mycket bättre täckning, fast de är lite dyra, så jag kanske byter igen, dock inte Tele 2 som jag tappat förtroendet för.
Vi ska nu byta fasta telefonen och bredband till Com Hem.
Nu konstrar Tele 2, för någon vecka sedan "chattade" jag med Tele 2 kundtjänst, att få prata med någon var omöjligt. Jag fick sänkt pris på bredband, naturligtvis fick jag ingen info om detta, det var sonen som informerade, därav chatten.
Nu när jag vill säga upp avtalet, påstår Tele 2 att jag godkänt ett års bindningstid!
"Chatten" finns bevarad i min hotmail, jag tänker gå till botten med detta, inget kontrakt är påskrivet, får man verkligen göra så?
Oavsett vilket, har Tele 2 en missnöjd kund, och efter många år med Tele 2 kommer jag ha så lite att göra med detta företag som möjligt.
Ko Chang
För tio år sedan reste endast packpackers dit, det fanns inga hotell, endast enkla bungalows i bambu. Elektricitet kom för endast ett par decennier sedan.
Den massturism som finns på Phuket eller Pattaya lyser fortfarande med sin frånvaro.
Ko Chang är verkligen värd att uppleva, med sina stränder, speciellt White Sand Beach, djungel med regnskog och ljuvliga vattenfall där man kan ta sig ett uppfriskande dopp i laguner.
Jag är förvånad att inte Ko Chang uppmärksammats mer i svenska media, men i dag var det dags, i Aftonbladets nätupplaga.
Fler svenskar kommer hitta dit, bland de redan många som besöker Thailand och jag missunnar ingen att uppleva denna fina ö, men hoppas samtidigt att den ekologiska trenden, samt det faktum att Ko Chang är nationalpark innebär att myndigheterna är restriktiva med exploatering.
Idag får exempelvis endast lågbyggda hotell uppföras och det råder byggförbud i djungeln.
Pininfarina
Tyvärr är jag inte förvånad, Pininfarinas storhetstid var 50, 60 och 70 talet då många vackra bilmodeller såg dagens ljus. Inte bara lyxbilar som Ferrari, utan även bruksbilar från Alfa Romeo och Peugeot förgyllde gatubilden i europas städer.
Listan kan göras hur lång som helst, men FIAT 124 spider, Peugeot 504 kupé och cab, Alfa Romeo Duetto är några synnerligen lyckade exempel.
Under senare år har Pininfarina presenterat förra generationens Alfa Spider och kupé, som är rent fula, en tragisk utveckling. Den senaste versionen är snyggare, men tillför inget nytt.
Peugeot har av kostnadskäl slutat samarbetet med Pininfarina och som en händelse slutat leverera vacker design. 406 kupé, en äkta pininfarinare, var den sista snygga peugeoten.
I slutet av 60 talet gjorde Pininfarina en synnerligen läcker strömlijeformad sedan åt Brittish Leyland. För mycket avantgarde tyckte BL, stafettpinnen överlämnades åt Citroen, som presenterade synnerligen läckra GS och CX.
Pininfarinas saga är snart slut, några entusiaster kommer fälla en tår.
Visst kommer det fortfarande designas vackra bilar, från studios i Kalifornien, Japan, Korea eller rent av Indien.
Tyvärr är många bilar fulare en någonsin, alla dessa eländiga stadsjeepar och äckligt praktiska familjebussar.
Gatubilden har definitivt förfulats i europas städer.
Mitt emellan två jobb
Jag minns med välbehag sommaren 1989, detta fantastiska år då järnridån rasade och Mazda introducerade MX5 miata.
Jag blev då uppsagd från ett jobb jag inte trivdes särskilt bra med, fick tre månaders lön, tjänstebil, en Ford Orion med taklucka.
Det bästa var att jag visste att jag hade ett nytt jobb efter tre månader, så jag kunde njuta av en lång sommarledighet.
Jag hann läsa böcker, göra en lång cykeltur genom ett sommarfagert Sverige, samt en rejäl bilresa genom Polen, dåvarande Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien, Italien, Frankrike, Österrike, Västtyskland och Danmark innan jag åter landade på svensk mark.
Med anledning av detta har jag ett gott råd till Ulrica Schenström som nu sitter i en guldsits med garanterat 84,000 kr i månaden i två år. Hon bör njuta av friheten och unna sig en rejäl resa och vidga sina vyer.
Mitt förslag är följande: Satsa på en riktig cykelsemester i vår. Vintern kan med fördel ägnas åt konditionsförbättring med spinningcykling fem dagar i veckan plus ett par långpromenader på Djurgården.
En bra cykel bör införskaffas, jag rekommenderar en Specialized Sirrus samt en enhjulig lättrullad kärra för bagage, samma som Göran Kropp hade när han cyklade till Nepal.
Ungefär när Tranorna kommer till Hornborgasjön kan första etappen ske, Stjärnhov, Göran och Anitras herrgård.
Vid brasan över ett glas gott vin kan Göran mysa över den charmigt gamängartade Björn Rosengren, teflonmannen, opåverkad av alla skandaler. Orättvist tänker säkert Ulrica, men han är ju man, där har Schyman en poäng.
Sedan en natt i Örebro, en trevlig stad.
Därefter Skövde, kommunalrådet Tord Gustafsson (m) bjuder på god lunch. Cykeln kan med fördel servas på Cykelpunkten.Sedan Hornborgasjön, vidare till cafétäta Alingsås.
Sedan Göteborg, denna trevliga stad på Sveriges framsida.
Sedan är det dags att lämna fosterlandet med Stenafärjan till Amsterdam. Ulrica har lärt sig av Persson, slösar inte i onödan med de 84.000, utan låter sig sponsras av TV4 och Aftonbladet, pengarna går in hennes firma, för att slippa någon tråkig avräkning.
På färjan tjänstgör Anders Pihlblad, nu nöjesreporter på TV4, så det blir ett kärt återseende.
Holland är ett perfekt cykelland, korta avstånd, platt och cykelvägar överallt.
Snart är Ulrica i Bryssel och blir bjuden på middag av Gunnar Hökmark som är bekymrad över moderaternas dalande opinionssiffror, men mer än nöjd över sin egen behagliga tillvaro i Bryssel.
Sedan bär det av mot Brugge, denna charmiga stad och snart har Ulrica anlänt till Calais och tar färjan till Doover och förundras över de vita klipporna.
Ulrica trampar på genom England, färjan " Quien Elisabeth II" till New York lockar. Väl ombord installerar sig Ulrica i lyxhytten och drar på sig en snygg mörkblå dress. Någon ytterligare styling behövs inte. Cykling ger en sund ansiktsfärg.
Det är nobelt folk som åker båt över pölen. Vid kvällens bal dyker inte bara nöjesreporter Pihlblad upp, även den dolska kvällstidningen Aftonbladet har skickat en fotograf. Bäst att hålla sig skinnet!
Väl framme i New York passar Ulrica på att hälsa på den framgångrika borgmästaren och presidentkandidaten Guilliano, hon konstaterar att de nya moderaterna har en del att hämta därifrån.
Sedan bär det av mot Washington, Bush har inte tid, så Vita Huset får anstå, men hon kan åtminstone besöka den fantastiska nya svenska ambassaden.
Milen rullar på, konditionen blir allt bättre, till slut har Ulrica hamnat i Florida. Hon får träffa Schwartsenegger och besöker Hemingways Key West.
Har var egentligen cykelturen tänkt att ta slut, men Ulrica har fått blodad tand och beslutar sig för att ta sig till Kuba, trots amerikanska myndigheters ovilja.
Hon tar sig Havanna, njuter av några dagars rekreation och salsamusik på kvällarna.
Efter några dagar trampar hon vidare mot Varadero, där Anders Pilblad gör ett resereportage.
Kuba är otroligt vackert och trafiken obefintlig, det vore det perfekta cykellandet om det inte vore för varubristen och den eländiga maten.
Väl framme I Varadero tar hon in på spanskägda hotell "Melia las Americas", ett lyxhotell, där maten flygs in från Spanien.
TV4 är snåla, Anders Pihlblad får bo på ett enkelt turisthotell.
Efter att ha cyklat några hundra mil, filosoferar Ulrica lojt över en god drink, gjord på bästa tänkbara rom, och en Cohibacigarr om det inte är dags att återvända hem igen och börja jobba, antingen hor moderaterna, eller någon reklambyrå.
Eller är det läge att förtsätta ett tag till, och dra vidare till Sydamerika?
Ekofascister
Boken skrevs för några år sedan, och jag är förvånad att inte ekofascister och terrorister inte dykt upp än.
Det finns alltid galningar som anser att ändåmålen helgar medlen, det kan gälla politik eller religion.
Vi har rörelser som Baader Meinhof, Al Qaida, listan kan göras lång. Även stater har drabbats av denna ondska, som tredje rikets Tyskland, eller bolsjevikernas Ryssland.
Nu verkar det dessvärre som något är på gång i ekofascismens tjänst. Missdådaren som utförde skolmassakern i Finland uttryckte just sådana känslor. Dessvärre tror jag han har sympatisörer.
I Sverige har ekologister börjat släppa ut luften ur stadsjeepar, vilket kan tyckas harmlöst, men vad tycker vi den dagen de börjar spränga stadsjeepar i luften?
Stadsjeepar må vara en beklagansvärd biltyp, det är jag den första att skriva under på, som gillar kvicka, lätta bilar med utsökta köregenskaper (alltså Mazda Miata), men det är trots allt inte olagligt att köra stadsjeep.
Även en gammal stofil som jag inser att vi människor har ett ansvar för miljön.
Dock känner jag en instintiv skepsis när jag hör en del miljödebattörer. Det är samma planhushållningsargument som sjuttiotalets vänsterdebattörer.
Varför inte erkänna att en bra materiell tillvaro ger ett bättre liv. Att kunna ta bilen och upptäcka nya länder är fantastiskt. Att ha varma och behagliga bostäder är också toppen. Att även vanliga löntagare kan besöka europas storstäder eller Thailands ljuvliga stränder tack vare lågprisflyg.
Allt detta vill glädjelösa miljödebattörer ta ifrån vanligt folk, endast rika kommer ha råd om de får bestämma.
I Indien och Kina får alltfler välstånd, och det ojas att det inte går.
Vad är då mitt svar?
I likhet med min morfar är jag utvecklingsoptimist. Ny teknik kommer. Bättre, kraftftullare kärnkraft med bridreaktorer. Solenergi. Kolet kommer fortsätta vara en viktig kraftkälla, men man kommer inom kort ta bort co2 från utsläppen och i flytande form förvara säkert under jord.
Som bilälskare hoppas jag på fina motorvägar där man kan köra vätgasbilar i 300 km/h eller mer.
Kanske även vätgasflyg till Thailand?
Ekofascisterna har rätt i ett avseende, jorden är överbefolkad. Naturligtvis tar jag avstånd från deras stalinistiska metoder att lösa problemet, men världens ledare borde på sikt kanske halvera jorden befolkning genom födelsekontroll, religiösa ledares makt måste minskas.
Brott och straff
Jag tänkte reflektera över den morddömde som efter avtjänat straff börjat de mödosamma studierna till läkare.
Vissa har i likhet med Göran Hägglund gått i taket och krävs att han bör stoppas.
Det finns skäl för och emot. En läkare har förstås en speciell position där inte bara yrkeskompetens vägs in, utan även personliga egenskaper, där patienter som ofta befinner sig i underläge ska kunna känna förtroende.
Men det utdömda straffet är avklarat, om en person hyser en genuin vilja att bli en bättre människa genom att bli läkare, vars uppgift är att rädda liv, bör inte det uppmuntras?
Frågan är inte enkel, vi har redan yrkesförbud för vissa tidigare dömda brottslingar, och goda skäl till detta.
En pedofildömd kan glömma att få jobb inom barnomsorgen. Helt rätt, eftersom pedofiler ofta återfaller i brott.
Samma sak i taxibranschen: En dömd våldtäktsman får inget taxileg. Också rätt. När taxi avreglerades i början av 90 talet förekom det skurkar som förgrep sig på passagerare. Efter att taxileg infördes försvann i ett slag våldtäkter och rån från taxichaufförer. De fall som fortfarande förekommer rör uteslutande svarttaxi.
Men frågan är en balansgång. När böter och fängelsestraff är avklarade, ska människor dessutom utsättas för livslångt straff i form av yrkesförbud?
Problem
Återstår att se om "Brott och straff" åter landar på jorden, jag är för lat att skriva om det en gång till!
Fusk och mygel
Strålkastarljuset har på sistone mest riktats åt moderata statsråd som anlitat svart städhjälp, om just moderater är överrepresenterade går ju alltid att diskutera.
Det har ju tidigare varit en del väsen över ledande sossars bristande moral, men massmediadrevet brukar fokusera på en sak åt gången.
I kölvattnet av denna diskussion har även bidragsfusket kommit fram. Det är tydligen mer omfattande än vad försäkringskassan trott.
Min inställning är glasklar: Utgå från att människor gärna fuskar för at tskaffa sig egna ekonomiska fördelar. Kontrollen måste vara effektiv och straffen avskräckande, det är det enda som hjälper. Att vädja till folks moral räcker dessvärre inte.
Sedan måste jag erkänna att jag känner mig lite touché: En debattör raljerade över alla dessa människor som i likhet med mig spytt galla över Cederschöld kanske inte alla är snövita själva....
Ni vet det där kristna, "att inte kasta första stenen".
Jag har väl tyckt att tjänar man 1.9 miljoner, kan man anlita en seriös städfirma. Det finns mer förståelse för om en fattig fifflar.
Själv har jag aldrig utnyttjat ett enda bidrag som jag inte har rätt till, däremot kan någon krona intjänats, någon tjänst betalts, som inte skatteverket vet om.
Vissa politiker börjar lufta åsikten att skattefusket kan bero på folk tycker att skattetrycket är för högt, att sänka skatten är därför rätt väg att gå inom t.ex servicesektorn.
Att Maud Olofsson uttryckte denna ståndpunkt häromdagen är intressant. Centerpartiet tycker det är rätt att höja bensin och elskatter.
Som energiminister gör hon inget åt Vattenfalls övervinster.
Om jag tycker bensinskatten är för hög och smugglar in lågskattad bensin från Estland och köper el svart från någon anställd på Vattenfall, kommer då Maud Olofsson tycka att jag har rätt i min ståndpunkt och föreslå sänkta bensin och elskatter?
Naturligtvis inte, det är skillnad på skatter och skatter, vissa är politiskt korrekta och kan inte ifrågasättas.
Sänkt skatt på hushållsnära tjänster och för tjänsteföretag har blivit en helig ko för Centern.
Det är viktigare än att den livsviktiga elintensiva industrin och hushåll får billig el. Visst, industrin kan flytta, sen kan vi ha en massa lågbeskattade tjänsteföretag, hur går det med svensk konkurrenskraft då?
Alliansen dansar efter centerns pipa, i januari höjs bensinskatten med 29 öre, dieseln med hela 50 öre.
Även kollektivtrafiken drabbas, 50 öre betyder åtskilliga miljoner för t.ex Västtrafik.
Nedskärningar kan bli effekten, trots att miljön tjänar på en bra kollektivtrafik.
Moderaterna igen
Jag har ingen personlig erfarenhet av politik, däremot bilbranschen, där jag tidigare jobbade under många år.
En gemensam nämnare mellan min erfarenhet och politiken är alla dessa käcka konsulter med svada och närmast frikyrkopastors glöd som kommer och ska stöpa om organisationer.
Eftersom jag är publicistiskt ansvarig för denna blogg, tänker jag inte hänga ut någon, utan kan konstatera att dessa konsulter ofta lämnade förödelse efter sig.
Varför kan man fråga sig. Ett svar kan vara att dessa konsulter lever i det blå, de är inte torra bakom öronen och har aldrig jobbat i verkligheten.
Mycket snack, lite verkstad. Tjusig yta men tomt under.
Kanske är jag orättvis, en gammal knarrig, förändringsobenägen kverulant.
Det må vara hur det vill med den saken, men imorse när jag hörde Slingman på radion, fick jag en reminescens av just en sådan slipad konsult med väloljad käft.
Även Schenström tillhör enligt min mening denna konsultsekt.
Allt låter så himla käckt, man ska modernisera, stöpa om, bredda väljarbasen.
Tanken är inte svår att förstå, moderaterna nöjer sig inte med att vara största borgerliga parti, man vill på allvar konkurrera med socialdemokraterna och vara det största partiet.
Tanken må vara god, men ryggradslöshet, brist på principer och ideologi, och det uppenbara problemet många ledande moderater har att leva som de lär (lag och ordning!), kan i slutänden leda till att partiet tappar rejält i opinionen.
Många kommer nog i likhet med mig gå till något annat borgerligt parti, många tidigare sossar som röstade på Reinfeldt går tillbaka till S.
Gunnar Hökmark känner jag respekt för. Han aldrig blivit stylad och har alltid varit konsekvent. Han är nog glad att sitta i EU parlamentet, långt från lekstugan.
Hökmark har en del emot sig. Han anses tillhöra "bunkergänget", de gamla moderaterna, tillsammans med Per Unckel och Bo Lundgren, som ansågs skyldiga till det dåliga valet förrförra gången.
Hökmarks framtoning är inte den bästa. Han har kalla fiskögon och ett sarkastiskt leende. Hans skånska är gnällig. Nuförtiden då ledare stylas för att göra sig bra i tv, är detta förstås en kvarnsten runt halsen.
Det var befriande att höra Hökmark intervjuad i radion under partikongressen. Reportern försökte få Hökmark att säga något om de nya moderaterna och vad hans åsikt var om dessa.
Den slipade Hökmark svarade att han varken var gammel eller nymoderat, har var helt enkelt moderat, hade alltid varit moderat!
Ett elegant distanserande från vad som händer nu i partiet.
Den intressanta frågan är vad som händer om partiet får sämre stöd i opinionen än under Bo Lundgrens tid.
Kommer det nya, smarta konsulter, som ska ställa allt tillrätta igen?
Bilar och film
Några erkända kultrullar bör nämnas "Bullit" . Den hissnande biljakten i San Francisco och den gröna Shelbymustangen är underhållning på högsta nivå.
I "Le Mans" figurerar en tidig Porshe 911 Carrera med fuchsfälgar, samt alla läckra tävlingsbilar, Ford GT 40.
I filmen " Hair" åker hippieungdomarna omkring i en ljuvlig Lincoln Continental, något så ovanligt som en fyradörrars cab, en sådan som Kennedy blev mördad i Dallas.
Jag tror den heter "Tillbaka till nollpunkten", "Kowalsky" rattar en muskelbil, en Dodje Challenger, utmanar en Jaguar E type, samt ett oräkningt antal polisbilar.
I såpan Falcon Crest åkte den elake Angela Mercedes 600, en pampig limousine för statsmän.
De nordkoreanska ledarna åker fortfarande MB 600, Göran Persson blev hämtad i just en sådan när han var på statsbesök.
I " Dallas" åkte Bobby Ewing Mercedes SL, en synnerligen tung men gedigen roadster. I folkmun kallas dessa mersor för "dallasmoppe".
" Snobbar som jobbar" är ytterst sevärd, Roger Moore kör en läcker lejongul Aston Martin, Tony Curtis en ännu läckrare Dino 246. Själv tycker jag tidiga Dino är det läckraste Ferrari presterat, även om bilarna ansågs för simpla att bära Ferrarinamnet.
Mazda MX5 miata, den ultimata sportbilen, sett till pris och körglädje, figurerade i Åbergs "Golfaren". I samma film hittar vi en läckert mörkgrön Morgan.
Listan göras hur lång som helst. Om någon filmregissör råkar läsa detta, har jag kraftig kritik mot vissa företeelser: Otyget att ta bort innerbackspeln. Hastighetsmätare som visar noll när bilen körs. Inget vindrufs i håret när det körs kabriolet.
Dessutom störs jag när en viss bilmodell byts mot en annan, trots att det ska föreställa samma bil, som i en film med Donald Sutherland som jag glömt namnet på. Som intellektuell åkte han Volvo 745. En skurk eldade upp hans bil, vraket var en 245!
Jag förstår att filmbolaget sparade pengar på att elda upp en 245, men trovärdigt är det inte!
De nya Moderaterna
Jag röstade på moderaterna i senaste valet. Jag är missnöjd med de nya moderaterna, idag hade jag nog röstat på Folkpartiet som jag känner står mina egna åsikter närmast.
De nya moderaterna framstår som ryggradslösa och principlösa och partiet kantas av skandaler.
Faktum är jag föredrar "de gamla moderaterna". Sänkta skatter, lag och ordning, ett starkt försvar, mindre offentlig sektor, mindre transferreringar. Klara, raka besked att ta ställning till.
De nya moderaterna vill tydligen ta väljare från alla håll. Inkomstskatterna sänks, men man höjer bensinskatt, fackavgift, skatt på bilförsäkring.
Anders Borg låter som en kryptososse och vill behålla Svenska Spel som levererar miljardvinster till staten, inget fel i det, men de privata alternativen ger spelarna bättre villkor. Släpp konkurrensen fri!
De andra allianspartierna har också skuld, näringsministern Maud Olofsson gör inget åt de skenande elpriserna, trots krav från den elintensiva industrin, vars betydelse för svensk levnadsstandard inte nog kan betonas.
Miljöministern agerar som en miljöpartist och höjer varenda energiskatt, Mats Odells utförsäljning av statliga bolag är skandalkantad, varför behålla Svenska Spel, men sälja ut fina, välskötta företag som levererar miljardvinster?
Jag tror moderaterna är på väg under 20 % strecket. Då kommer det bli panik i lägret, kanske läge för en come back för "de gamla moderaterna"?
Icke svar
Alla har vi väl träffat folk som jobbar svart och som skiter i tv licensen. Som svar när man frågar varför, anges skäl som att spara pengar och ibland ideologiska, "skattetrycket är för högt och jag ogillar publik service".
En sorts civil olydnad som jag visserligen inte delar, men som jag ändå respekterar mer än det icke svar som nu levereras: "Det är fel, det finns inget försvar, jag ska rätta till detta".
Men frågan "varför" vägrar statsråden svara på. Cecilia Stegö var en fanatisk hatare av SVT, det hade varit ärligt om han sagt som det var, skälen var ideologiska.
Maria Borelius försökte hävda att hon inte hade råd med en "vit" barnflicka, ett synnerligen löjeväckande påstående med tanke på att hon hade miljoninkomster.
Det finns folk med dålig ekonomi som förgyller tillvaron med lite fiffel, skattefusk och tv licensskolk. Jag förstår dem och känner viss sympati.
Men högavlönade har banne mig råd att betala skatter och avgifter.
